Tjugo dagar efter jul

Idag är det tjugo dagar sedan julafton och Knut har namnsdag. För de allra flesta i Sverige innebär det att julhelgen har nått sitt slut och att granen slängs ut tillsammans med övrigt julpynt.

Som jag skrivit om tidigare så var det först på 1600-talet som 13 januari blev julens slutdag. Tidigare hade julen bara varat fram till 7 januari (och gör så i de flesta länder i världen). Men på 1600-talet valde alltså kyrkan att förlänga julhelgen för att på så vis stärka sin ställning.

Att dagen heter Knutdagen har att göra med den danska prinsen Knut Lavard som dödades i Odense 1137 den 7 januari. Hur han dog finns det olika historier om. Alf Henriksson skriver att det var i kyrkan som prins Knut träffades av en sten i huvudet. Men inte värre än att han tog ett kärl från altaret som han lät blodet rinna ner i för att skydda sin sidendräkt. Ett spjut genom ett fönster gjorde dock slut på prinsen, som blev helgonförklarad.

Således var 7 januari länge Knutdagen, men när julen förlängdes på 1600-talet flyttade även Knut med och det är därför vi ännu kan säga ”Knut kör julen ut”.

Tjugondag Knut firades betydligt mer och livligare förr i tiden eftersom det var då gillena avslutades. Enligt traditionen skulle all mat och dryck som fanns kvar från julfirande förtäras på tjugondag Knut. I Bohuslän fanns följande talesätt:

Slut på jula och slut på ljusa och slut på brännvin’t i alle husa

Att ”köra ut julen” skedde också rent bokstavligt när mor i huset efter att maten var uppäten öppnade alla dörrar och därefter for runt med en sopkvat och skrek – ”Ut Knut! Nu är julen slut”.

Om det inte var husmor som gick runt med kvasten fanns det Knutsgubbar som kunde göra jobbet. En Knutsgubbe var klädd i fårskinnspälsar som vänts bak och fram, koskällor kring halsen, mask för ansiktet och en djävulssvans därbak. Knutsgubben kunde också vara en dock som lämnades på grannes farstu. Dock var man tvungen att springa därifrån i rasande fart, för om man blev upptäckt fanns risk att man fångades in och kläddes av naken. Under resten av året var man en person som det stod fritt att driva med.

Andra bloggar om: , , , , ,

Källor: En årsrunda av Christer Topelius. Svenska traditioner av Ebbe Schön. Årets festseder av Nils-Arvid Bringéus. Julen förr i tiden av Ebbe Schön

Vilken dag ska man ”städa ut julen”?

Kort svar: Sedan 1600-talet är traditionen i Sverige att Knut (13 januari) kör julen ut, men det förekommer också att julen städas ut tidigare (då ofta kring trettonhelgen).

Barren har legat på golvet ett par dagar eftersom vi inte orkat vattnat granen ordentligt. Därför kändes det som hög tid att städa ut julen idag – 7 januari. Annars är det ju numer tjugondag knut som blivit den dag då man har julgransplundring i svenska hem.

GranbarrPå medeltiden var det dock 7 januari som julen skulle städas ur hemmen. Julen varade då bara över trettonhelgen och tog således slut 7 januari. Så är det fortfarande i stora delar av den västliga kristenheten och egentligen är det bara i Sverige, Finland och delar av Norge som julen varar fram till Knuts namndag – 13 januari.

Knut Lavard var, enligt traditionen, en dansk prins som mördad 7 januari eftersom hans fiender väntade till efter julefriden med att ta honom av daga. Han överfölls på väg hem från ett julgille. Sedermera blev Knut helgonförklarad och hans dödsdag firades. I svenska almanackor fram till 16- och 1700-talet var den  7 januari den dag som bar namnet Knut

Men någon gången under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet ändrar Knut dag från 7 januari till 13 januari. Julens avslutning hade förlängts en vecka, men namnet Knut var så intimt förknippat med julavslutningen (”Knut för julen ut!”) att det helt sonika fick följa med.

Att fira ut julen den 13 januari har alltså förekommit i Sverige sedan 1600-talet.  Dock är de flesta av traditionerna som förknippas med Knutsfirandet inte särskilt gamla.

Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterad 2012-02-15)

Källor: Svenska traditioner av Ebbe Schön

God Jul! av Lena Kättström Höök

Årets festdagar av Nils-Arvid Bringéus

Svenska traditioner av Jan-Öyvind Swahn

Hur många var de tre vise männen?

Kort svar: I Bibeln står det ingenting om hur många de vise männen var. Det var först senare som deras antal och deras namn bestämdes.

I flera hundra år har kyrkan firat trettondagen som den dag då de tre vise männen kom till Jesus med gåvor. Men vad står det egentligen i Bibeln om dessa herrar. I Matteusevangeliets andra kapitel, verser 1-2 och 11 står det.

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid
kom några österländska stjärntydare till Jerusalem
och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett
hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.”
/…/
De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans
mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor
och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra.

Ingenstans i Bibeln står alltså att de skulle vara tre till antalet eller att de skulle vara ”visa män” utan de omnämns bara som”några österländska stjärntydare”. Olika översättningar lägger dock olika betydelse i vad personer har för befattning. T.ex. så skriver King James Bible:

Now when Jesus was born in Bethlehem of Judaea in the days of Herod the king, behold, there came wise men from the east to Jerusalem.

Medan det i Weymouth New Testament står

Now after the birth of Jesus /…/ excitement was produced in Jerusalem by the arrival of certain Magi from the east.

Att de kallats de tre vise männen har att göra med det antal gåvor de gav Jesus: – rökelse, myrra och guld. Men det var först på 200-talet som antalet blev fastställt.

magi

Först ett par sekel efter Jesus födelse började det utvecklas en myt kring de vise männen som i den västliga kristenheten runt 700-talet gavs namnen Kaspar, Melchior och Balthasar. I den etiopiska kyrkan heter de Hor, Karsudan och Basanater och armeniska kristna kallar dem Kagbha, Badadakharida och Badadilm.

Skrivet av Mattias Axelsson (2007-01-06)

Källor:

Modéus, Martin (2000) Tradition och liv Verbum Förlag

Lodén, Kerstin ”Stjärnan över Betlehem” Populär Astronomi nr4/2001

De heliga tre kungarna – ”De tre vise männen” katoliknu.se

Andra bloggar om: , , , , , , .

Trettonhelgen och stjärngossar

De allra flesta vet att den kristna kyrkan numer firar Jesus födelsedag den 25 december (troligtvis helt felaktigt, men det är ointressant i sammanhanget). Så har det dock inte alltid varit.

star1.jpgI norra Afrika (t.ex. Alexandria) firades Jesus uppenbarelse (Epifania) den 6 december. Dagen kom också inom vissa traditioner att firas som Jesus födelsedag. I slutet av 300-talet bestämdes det dock i Rom att Jesus födelsedag istället skulle firas 25 december. Val av dag hade med Sol Invictus att göra.

Den 6 december inordnades istället i den västerländska festkalendern genom att de tre vise männen ansågs att kommit till Jesusbarnet den dagen. Hos vissa östkyrkor firar man dock fortfarande Epifania som Jesus dopdag.

I Bibelns berättelse om de tre vise männen får vi egentligen inte veta hurvida de vara vare sig visa eller tre till antalet. Att de kallas ”tre” har att göra med antalet gåvor (guld, rökelse och myrra) som de överlämnar. Under medeltiden firades s.k. stjärnspel där berättelsen om Jesus födelse illustrerades i dramatik för den ej läskunniga publiken.

I Sverige användes berättelsen om de vise männen av skolpojkar under deras sockengång (en sed att gå runt i socknen för att få pengar till sin skolgång). I flera städer förbjöds sockengången eftersom skolpojkarna

i förleden julhelg lupit kring om staden med en stjärna och apats med Kristi födelse och andra heliga verk, som plädgade i Guds församling predikas över. (Bringéus, s. 102)

Stjärngossarna var sju stycken – tre vis män, tre kungar och en narr. De vise männen var klädda i vita lakan. Intresset för seden mattades sakta av för att vid sekelskiftet 18-1900 ta ny fart i och med de nationalromantiska stämningar som präglade Sverige.

I Nås i Dalarna finns beskrivningar av ett stjärngossetåg 1910. Dock var det inte kring trettonhelgen som stjärngossarna nu visade upp sig utan vid luciafirandet 13 december. Flytten från januari till mitten av december var smärtfri då stjärnan redan var en del av luciafirandet och det dessutom behövdes en manlig motsvarighet till lucian och hennes tärnor.

Källa: Årets festseder av Nils-Arvid Bringéus och Julen förr i tiden av Ebbe Schön

Andra bloggar om: , , , , , , , , . Pingat på intressant.

Vad är en tradition?

Kort svar: En tradition är seder och/eller bruk som återkommer vid vissa fasta tidpunkter. Ålder är inte avgörande för vad som blir en tradition, istället  är det det som man i en viss kultur upphöjer till en tradition som blir en tradition.

Ordet ”tradition” är omgärdat med en hel del mystik. Tänker en på tradition så tänker en på saker som har hundratals år på nacken och som människor gjort i flera generationer. Nationalencyklopedin definierar tradition såsom:

det mångdimensionella sociala arv som överlämnas från släkte till släkte.

I programmet Världens modernaste land (säsong 1, avsnitt 2) diskuteras vad traditioner egentligen är. Matforskaren Jonathan Metzger sa:

Det som gör det till en tradition  paradoxalt nog, är att vi upphöjer det till en tradition

Alltså – traditioner blir traditioner först när vi bestämmer oss för att det är en tradition. Därför kan också saker som bara är ett par decennier gamla vara en tradition (ex. köttbullar på julbordet som introducerades först på 1970-talet), medan saker som människor faktiskt gjort i hundratals år (t.ex. supa och föra liv lucianatten) inte alls räknas som en tradition.

Skrivet av Mattias Axelsson (2007-01-03, uppdaterad 2013-02-26)

Varför firar vi nytt år 1 januari?

Kort svar: Att just 1 januari är nyårsdag är en rest från Romarrikets dagar. Från början var nyårsdagen 1 mars, men rikets expansion gjorde att man behövde fler månader på sig att planer fälttågen (vilket man gjorde vid nyår) – därför flyttades nyårsdagen två månader bakåt.

Högtidsdagar brukar ligga i samband med brytningstider. När solen vänder och det blir ljusare infaller julen, när dag och natt är ungefär lika långa är det Jungfru Marie bebådelsedag och när solen står som högst är det midsommar – för att ta tre exempel.

Därför kan det tyckas märkligt att lägga nyårsfirandet i skiftet december – januari då det är väldigt lite som händer i naturen. Det är långt kvar till vår och vintersolståndet har redan varit.

Vi kan också i månadernas namn se att det här med nyår i januari troligtvis inte är det man firade från början. Månaden december borde ju vara den tionde månaden (dec = tio) och oktober den åttonde (okt = åtta). Och så var det faktiskt från början, men då måste vi gå mer än tvåtusen år bakåt i tiden och hamnar då i Romarriket.

Före Julius Ceasar var den romerska kalendern svårbegripbar med månader och år som dåligt stämde överens med de naturliga månaderna (månens varv runt jorden)  och det naturliga året (jordens bana runt solen). Det romerska året hade tio månader där mars var den första och december var den tionde och sista. Att tiden mellan sista december och första mars inte hade några namn förklaras så här av Lars Olof Lodén:

Enligt en fantasifull förklaring skulle den tid som förflöt mellan slutet av December och början av Martius vara att betrakta som ”död” och alltså inte behöva innehålla några namngivna månader.

Någon gång på 700-talet fvt lades  januari och februari till kalenderåret som de två sista månaderna (det är för övrigt därför som februari är skottmånad) – mars var fortfarande årets första månad.

Vid det romerska nyårsfirandet (1 mars) tillträdde konsulerna sina poster och de började planera för de fälttåg som arméerna skulle dra iväg på. När riket växte blev 1 mars alldeles för tidigt att för denna planering och man blev tvungna att flytta konsulernas tillträde två månader bakåt på året. Runt 150 fvt bestämdes att konsulerna skulle tillträde 1 januari och då firade man det nya året då istället.

När sedan den julianska kalendern infördes under Julius Ceasar 45 fvt blev 1 januari officiellt nyårsdag i det romerska riket. Viktigt att komma ihåg är dock att romarna såklart inte räknade åren utifrån Jesus födelse (han var ju inte född än) utan med utgångspunkt i vem som var konsul när året började

Egentligen är ju nyårsfirande vid månadsskiften en rent administrativ åtgärdOm vi skulle följa solens gång (vilket vore mer naturligt och mer rytmiskt) finns fyra bra tillfällen att firavårdagjämningen, sommarsolståndet, höstdagjämningen och vintersolståndet.

I många europeiska länder har följaktligen nyår firats vid andra tillfällen än 1 januari. För svensk del var det främst 25 december och 1 januari som gällde, med övervikt 1 januari. Det var först på 1500-talet som vi definitivt gick över till det senare. I Storbritannien dröjde det fram till 1752 innan den 25 mars fick ge vika för 1 januari. Att man i Storbritannien (likt flera andra länder) hade 25 mars som nyårsdag berodde på att berodde på att detta är Jungfru Marie bebådelsedag och när den första kristna kalendern skapades på 500-talet:

var den 1 januari  inte den kristna nyårsdagen utan antingen den 25 mars, Marie bebådelsedag, eller juldagen. Dionysius räknade säkert med den 25 mars – då Kristi människoblivande börjar – eftersom hela hans kalkyl bygger på detta datum.

Under tidigmodern tid var det ett reellt problem att olika länder följde olika tideräkning. I den katolska delen av Europa hade man gått över till den gregorianska kalendern 1582 och helt enkelt strukit elva dagar i almanackan. Så här skriver Göran Hägg träffande:

För den som reste i Europa i början av 1700-talet bör förvirringen ha varit total. Centrala Sverige, Londontrakten och Nordtyskland hade nyår 1 januari, som emellertid inföll 12 dagar efter 1 januari i resten av världen. På sina håll på de Brittiska öarna höll man fast vid 25 mars efter Florensmodellen, men fortfarande ett annat 25 mars än i Florens. Och bland den svenska allmogen i till exempel Värmlands finnskogar användes ibland fortfarande träalmanackor som räknade året från 25 december, som inte var 25 december i resten av världen.

När så den gregorianska kalendern  infördes i  Storbritannien och Sverige i mitten av 1700-talet blev den 1 januari nyårsdag och samma dag över hela Europa (utom i Ryssland som inte bytte förrän 1917).

Men bara för att de allra flesta i Europa firar nyår 1 januari så är det inte så i resten av världen. Det iranska nyåret nouruz firas vid vårdagjämningen, det judiska i september eller oktober, det hinduiska (Diwali) i november eller december och så vidare.

Skrivet av Mattias Axelsson (senast uppdaterad 2012-12-31)

Källor: Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen av Lars Olof Lodén

Nyår i Sverige av Göran Hägg

Dionysius glömde inte bort år 0” av Sven-Eric Liedman

Nytt år – men varför just nu?” av Lars Nystedt i SvD 2007-12-31

Vad är det här?

I mitt jobb som religionslärare och i andra sammanhang möter jag ofta föreställningen om att det finns mer eller mindre korrekta sätt att fira högtider. T.ex. är det inte ovanligt att Halloween kritiseras och Alla helgons dag istället framhållas som ett mer riktigt sätt att fira i slutet av oktober. Särskilt inom den kristna kyrkan har det funnits en lång tradition att föringa förkristna traditioners betydelse för hur vi firar högtider.

Här vill jag berätta mer om olika bakgrunder till varför och hur vi firar olika högtider. Grundtesen jag driver är att sätten som och motiven till hur vi firar högtider varierar över tid och rum. Högtidernas attribut har så gott som alltid flera olika rötter.