En mycket ovetenskaplig undersökning (googling på orden adventskalender respektive julkalender) ger vid handen att det förra ordet är åtminstone fem gånger så vanligt som det senare. Dock anser jag att det i sak är fel att kalla kalendern för adventskalender. Jag ska försöka förklara varför, men först en kort historik.
Första gången som en kalender inför jul konstruerades var i slutet av 1800-talet och det var mamman till Gerhard Lang som gav honom en kaka varje dag i december fram till jul. När Lang blev större och affärsman mindes han mammans konstruktion och skapade runt 1920 den första julkalendern bestående av två papper, ett med bilder att klippa ut och ett att klistra upp dem på. Det blev en omedelbar succé och snart så gjordes kalendern om för att likna dem vi känner idag.
I Sverige skapades den första julkalendern 1932 av konstnären Aina Stenberg Mas-Olle på uppdrag av Flickscoutförbundet.
Den första kalendern på teve var Titteliture 1960 och då kallades den för Adventskalender, men 1972 bytte SVT namn till julkalendern pga protester mot det alltför profana innehållet. Årets kalender heter “En riktig jul” och har fått bra kritik.
Till sist - anledningen till att jag anser julkalender är att föredra framför julkalender är att advent inte är samma sak som perioden från 1 december till 24 december (då julkalendern skall öppnas). Advent kan börja alltifrån 27 november till 3 december. Dessutom är advent en rent religiös företeelse vilket de flesta julkalendrar inte alls är längre.
PS Missa inte min julkalendertävling 2007 DS
Andra bloggar om: advent, jul, adventskalender, julkalender
Permalänk
Inga kommentarer
Advent kommer av det latinska utrycket “adventus Domini” som betyder “Herrens ankomst”. Och det är förstås Jesus ankomst på juldagen som man väntar på. Dock har inte advent något med ordet “vänta” att göra. Just ljudlikheten gjorde dock att vissa folkliga föreställningar om att orden “advent” och “väntan” har med varandra att göra funnits.
Advent är den period som inleder kyrkoåret och börjar med första söndagen i advent (söndagen efter domsöndagen). Beroende på vilken dag julafton infaller så kan adventstiden vara olika lång (första advent kan infall från 27 nov till 3 dec), vilket också innebär att advent inte är samma sak som perioden 1 december till 24 december.
Andra bloggar om: advent, jul, högtider, religion
Permalänk
Inga kommentarer
Advent anses av många vara början på nedräkningen inför julfirandet. I hemmen tänds adventsljusstakar och adventsstjärnor. På teve sänds julkalendern. Och det är inte längre förenat med spott och spä att börja spela julmusik.
En intressant aspekt är då att i någon mening så är advent en äldre högtid än den kristna julen. För redan innan man i mitten av 300-talet i romarriket bestämde att Jesus födelsedag skulle firas 25 december så är en epifaniafasta känd. Epifaniafastan hölls i veckorna innan Epifania (alltså den dagen då man firar att Jesus framträdde som Guds son och som idag firas som trettondagen i västvärlden). När det kristna julfirandet vann mark på bekostnad av epifania i den västliga kristenhet på 400- och 500-talet så blev epifaniafastan istället en julfasta.
År 480 bestämde Pepetuus av Tours att julfastan skulle inledes redan vid Mårtensdagen och hållas måndag, onsdag och fredag. Rom ansåg dock att detta var väl tilltaget och bestämde istället att adventsfastan skulle vara i fyra veckor.
När kristendomen kom till Norden var adventsfastan fyra veckor, men kortades senare av så att den inleddes i och med soluppgången 13 december - alltså Luciadagen.
I det svenska bondesamhället spelade adventsfirandet en undanskymd roll och det var först på 1900-talet som advent fick ett uppsving. Sedan1920-talet är första advent en av de mest besökta kyrkosöndagarna.
Källa: Stora julboken av Jan-Öjvind Swahn
Andra bloggar om: advent, religion, kristendom, jul, högtider, traditioner
Permalänk
Inga kommentarer
Mårten har namnsdag den 11 november, men namnet på dagen syftar på helgonet Martin av Tours som dog just den dagen år 397. Martin har dock namnsdag dagen innan (10 november) och då tänker vi på 
Martin Luther, som för övrigt fick sitt namn just från helgonet Martin (alltså han som vår almanacka firar som Mårten).
Nåväl. Martin av Tours föddes i Ungern och tog värvning i den romerska armén. Under sin soldattid blev han frälst. Efter en rad underverk ville man i Tours ha Martin som biskop, men det ville inte Martin. Därför gömde han sig i en gåsastia. Gässen tyckte dock att Martin var lämpad som biskop och kacklade därför så högt att folk fann Martins gömställe.
Så lyder förklaringen till att Martin av Tours fick gåsen som symbol och varför just hans dag (eller i svenska fall hans afton) blev mårtensgås, alltså den dag då man i Skåne numer äter en massa gäss.
Andra bloggar om: högtider, traditioner, mårtensgås, mårten, gås, martin av tours
Källa: Våra högtider av Ingemar Unge
Permalänk
2 kommentarer
Ingen högtid är väl så intimt förknippad med ett landskap som mårtensgås är med Skåne. Men det är först i mitten av 1800-talet som gåsagillen 10 november började hållas hos skånska bönder. Och då hade seden att äta gås varit känd från andra delar av Sverige i ett par hundra år.
Det första belägg som finns att man åt gås just kring Mårtendagen (11 november*) är från Stockholmstrakten och dateras år 1567. Under de följande seklen var gås en populär rätt i de högre stånden i hela landet. Gåsen var dyrbar och inget som vanliga bönder hade råd att festa på.
I både Danmark, Frankrike och Tyskland finns äldre uppgifter om gåsätande i november. Och det är troligen så att seden har kommit till Sverige via tyska hantverkare. Hantverksmästare höll nämligen ett gåskalas för sina gesäller just kring Mårten.
När gåsgillen började hållas i sydvästra Skåne kring 1800-talets mitt var gåsen en sällsynt fågel i övriga landet. I Skåne fanns dock god tillgång och därför har mårtensgås kommit att förknippas med just Skåne.
Därtill bör nämnas att Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgerssons resa på gåsrygg från Skåne över hela Sverige säkert har påverkat vår syn på mårtensgås som en skånsk högtid.
* att mårtensgås firas 10 november och inte 11 november som är Mårtens dag beror på vår förkärlek för att hellre fira aftonen före helgdagen (jmfr med julafton, påskafton och midsommarafton).
PS. Det heter alltså mårtensgås eller helt enkelt Mårten. Dock inte “Mårten Gås“, vilket är en felaktig benämning på högtide.
Andra bloggar om: högtider, traditioner, mårtensgås, mårten, gås, skåne, nils holgersson
Källa: Svenska tradiitoner av Ebbe Schön
Permalänk
Inga kommentarer
Eftersom jag bor bara ett par hundra meter från Västra begravningsplatsen i Göteborg kan jag från mitt fönster se hur gravarna på alla helgons dag lyser upp av ljus som anhöriga placerar där.
Gravsmyckning med levande ljus var från början något som förknippades med julen. I slutet av 1800-talet förekom det att man i de större städerna placerade granar med brinnande ljus på gravarna. Under 1950-talet blev vanliga ljus allt vanligare.
Att smycka gravar med ljus under allhelgonahelgen är en sed som kommit från kontinenten där den funnits sedan medeltiden. På 1920-talet kom den till Stockholm och spreds därefter till de östra och norra delarna av landet.
Vid en undersökning 1962 var julhelgen fortfarande den vanligaste helgen att tända gravljus, men därefter kom allhelgonahelgen.
Att folk började fira allhelgonahelgen genom gravljuständning var en av orsakerna att helgen återigen fick helgstatus 1953.
Således kan konstateras att gravljus på Allhelgonahelgen är en betydligt yngre tradition i Sverige än att festa till det under densamma. Dessutom finns (eller åtminstone fanns) det faktiskt präster som var emot dessa “katolska oskick” och äldre de som anser att gravljus på alla helgons dag är nymodigheter.
Källor: Svenska traditioner av Ebbe Schön och Årets festdagar av Nils-Arvid Bringéus.
Andra bloggar om: högtider, traditioner, alla helgons dag, allhelgona, gravljus, ljus, religion, död
Permalänk
Inga kommentarer
