Högtider

Liksom de flesta kristna högtider (t.ex. jul och påsk) kan det finnas ett förkristet ursprung till kyndelsmässodagen. Den kristna förklaringen till att kyndelsmäss firas är att jungfru Maria gick i templet och offrade fyrtio dagar efter att hon fött Jesus (fyrtio dagar efter juldagen är 2 februari - kyndelsmässodagen).

Bland de första kristna firades Jesus födelse 6 januari och fyrtio dagar efter detta datum är 14 februari - vilket också blev datumet för de första kyndelsemässodagarna under ett antal hundra år.

Före kristendomen blev statsreligion i Romarriket firades en fest den 15 februari - lupercalierna. Namnet kommer av det latinska namnet för varg (lupus) och syftet med firande torde ha varit att skrämma vargarna när man släppte ut boskapen. Så här skriver Jan-Öyvind Swahn om hur firandet gick till:

Ritualet började med att man slaktade en hund och ett får, varpå man smetade djurens blod i pannan på tvenne ynglingar. Därefter torkades blodet bort med en mjöldoppad ulltott, och under denna tvättning skulle gossarna utbrista i ett långdraget gapskratt. Sedan skar man pisksnärtar av offerdjurens hudar, och med dem i händerna /…/ sprang stadens präster och piskade de kvinnor som väntade med sina nakna rumpor vända mot gatan. Syftet med agan var att fruar som inte lyckades bli med barn nu skulle bli fruktsamma. På kvällen hade kvinnorna ljusprocessioner över fälten för att rena dem från ont.

Så här långt är alla överens. Dock tvistar man om huruvida det förkristna firandet av lupercalierna ligger till grund för det kristna firandet av kyndelsmässodagen.

Många historiker menar att eftersom firandet av lupercalierna var en av de största under det romerska året valde den kristna kyrkan att år 494 slå samman lupercalierna med reningsfesten för jungfru Maria - liksom man ett sekel tidigare lagt Jesus födelsedag på dagen för firandet av Sol Invictus. Särskilt ljusprocessionerna passade det kyrkliga firandet och där fick den kristna högtiden sitt namn - kyndel betyder just ljus.

Så här skriver t.ex. Nils-Arvid Bringéus:

Dagen har sitt ursprung i en hednisk botgörarfest, som firades med ljus och facklor men som kristnades på 300-talet.

En del kristna håller dock inte med. T.ex. skriver Frederick G. Holweck i Catholic Encyclopedia:

The feast was certainly not introduced by Pope Gelasius to suppress the excesses of the Lupercalia (Migne, Missale Gothicum, 691)

Dock flyttade flyttade den östromerske kejsaren Justinianus år 542 kyndelsmässodagen till dess nuvarande placering i almanackan (2 februari) för den skulle hänga samman med juldagens nya placering (25 december). De seder som då knutits till 14 februari (oavsett om de var hämtade från förkristna traditioner eller inte) följde med till det nya datumet.

Läs även andra bloggares åsikter om högtider, religion, kyndelsmässodagen, jul, romarriket, kristendom

Källa: Svenska traditoner av Jan-Öjvind Swahn.

I årets almanacka finns det två dagar som benämns som kyndelsmässodagen - 27 januari och 2 februari. Kyndelsmässodagen infaller fyrtio dagar efter juldagen, eftersom den teologiska förklaringen till firandet är grundat på Lukasevangeliet 2:22-24:

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.

Den Herrens lag som åsyftas är 3 Mosebok 12:

När en kvinna får barn och föder en pojke, är hon oren i sju dagar, lika länge som när hon har menstruation. Den åttonde dagen skall pojkens förhud skäras bort. Sedan skall hon vänta i 33 dagar under sin blödnings- och reningstid. Hon får inte röra vid något heligt eller komma in i helgedomen förrän reningstiden är slut.

Trettiotre plus sju blir fyrtio dagar och det är fyrtio dagar efter juldagen som kyndelsmässodagen firas. Fyrtio dagar efter 25 december är 2 februari så den riktiga kyndelsmässodagen infaller då och var den enda kyndelsmässodagen fram till 1772 då dagen flyttades till närmaste söndag.

Egentligen skulle då årets kyndelsmässosöndag infalla 3 februari (det är den närmaste), men eftersom påsken är så extremt tidig i år infaller fastlagssöndagen 3 februari och därför hamnar kyndelsmässosöndagen 27 januari.

Andra bloggar om: religion, högtider, traditioner, kyndelsmäss, kyndelsmässodagen, kyrka.

Julen är förmodligen den största högtiden i Sverige. Så därför är det väl inget större fel i att vi firar av den ordentligt och håller på i åtminstone tjugo dagar - ända fram till 13 januari som i almanacka kallas tjugondag knut.

Idag är Knutdagen främst en dag då man kastar ut sitt julpynt och julgranen (om det inte gjorts tidigare). Något regelrätt firande - förutom möjligen på förskolor - hittar vi knappast. Så var det dock inte förr. Så här skriver Ebbe Schön:

Förr var Knutdagen framför allt den dag då gillena avslutades, och då blev det ofta en hejdundrande fest.

Men vilken dag är egentligen Knutdagen och när tar julen slut? I de allra flesta länder i världen som firar jul avslutad julen i och med trettonhelgen (6 januari). I svenska almanackor fram till 16- och 1700-talet var också 7 januari den dag som bar namnet Knut (efter den danske prinsen Knut Lavard som mördades just denna dag i mitten av 1100-talet).

Men någon gången under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet ändrar Knut dag från 7 januari till 13 januari. Julens avslutning hade förlängts en vecka, men namnet Knut var så intimt förknippat med julavslutningen (”Knut för julen ut!”) att det helt sonika fick följa med.

Frågan om varför julen förlängdes en vecka under 1600-talet kan ges olika svar. Så här skriver ex. nämnde Ebbe Schön:

I slutet av 1600-talet ville den lutherska kyrkans män förstärka kyrkolivets ställning genom att utöka julens längd, och då infördes den 13 januari som slutdatum.

Jan-Öjvind Swahn har en något annan ingång på varför julen varar i tjugo dagar i Sverige när övriga kristenheten nöjer sig med tretton.

En möjlighet /…/ är att man på så vis ville dra in de dagar då våra hedniska förfäder firade sitt midvinterblot - sin största fest under året. Men man har också velat göra tjugondagen till en sk oktav till trettondagen. I katolsk medeltid firade man nämligen icke sällan en sorts eftersläckning en vecka efter en stor helgdag.

Problemet med den sistnämda förklaringen är att vi inte har en aning om när det förkristna midvinterblotet hölls. Det kan har varit i december, i slutet av januar och även så långt som in i februari.

Källor: Svenska traditioner av Ebbe Schön, Julen förr i tiden av Ebbe Schön samt Svenska traditoner av Jan-Öjvind Swahn.
Andra bloggar om: högtider, traditioner, tjugondag knut, tjugondedag jul, jul, knut

I någon mening går det att säga att firandet av trettondedag jul är äldre än själva julfirandet, men då naturligtvis inte som julens trettonde dag. I fornkyrkan firades nämligen 6 januari (dagens trettondag) till minne av Jesus uppenbarelse eller som det heter på grekiska - epifania.

Epifaniafirandet började hos en mindre kristen grupp i östra Europa på 200-talet som ett firande av Jesus dop. Man ansåg att Jesus genom dopet blivit Guds son, så det var som ett “andligt födelsedagsfirande”. Den officiella kyrkan valde att fira Jesus födelsedag på samma dag för att inte ge gruppen legitimitet. Dessutom firade man Jesus dop samma dag.

I den västliga kristenheten gick man på 300-talet över till att fira Jesus födelsedag den 25 december. Jesus dop firas söndagen efter trettonhelgen. Dock har den ortodoxa kyrkan fortfarande 6 januari som sin höjdpunkt under julfirandet och firar då Jesus födelse.

I katolska och protestantiska kyrkor firas trettondag jul istället som den dag då de tre vise männen (som vi egentligen inte alls vet hur många eller vilka de var) kom med guld, rökelse och myrra till det nyfödda jesusbarnet. Så här skriver Martin Modéus

Eftersom de tre vise männen var de första icke-judar som tillbad Jesus så har man länge tänkt på trettondagen som dagen då Jesus börjar bli känd utanför det judiska folket. /…/ Trettondedag jul är därför den dag då Svenska kyrkans mission samlar in sin stora missionkollekt.

I folklig tradition var trettonhelgen en helg då man spelade upp ett julspel som handlade om hur de tre vise männen kom till Jesus och hur Herodes jagade Josef och Maria till Egypten. Spelen uppfördes främst av pojkar vid latinskolorna och var ett sätt att tigga pengar antingen till dem själva eller till fester som hölls under trettonhelgen.

De första beläggen för den här typen av spel är från 1751 då Linnélärjungen P.J. Bergius skrev:

Tre vise män voro tre bonddrängar, vilka gingo omkring i julhelgen, men besynnerligen trettondedagsafton, klädda i vita skjorto. Dessa hade tvenne andra drängar i följe med sig. en av dessa skulel agera Josef och vara utklädd med en luden fårskinspäls, samt med en stor puckel på ryggen tillika en stav i handen. Den andra bar en lykta av papper som var gjord som en stjräna. Alla tiggde penningar.

Seden att driva runt och tigga pengar genom att spela upp scener ur Bibelns berättelser sågs förmodligen inte med blida ögon av kyrkan och det är, som Bringéus skriver:

betecknande att de äldsta uppgifterna om stjärngossarna möter i rättegångshandlingar och förbud.

Sedan reformationen hade det kristna budskapet i svenska kyrkor nästan uteslutande varit förkunnat i ord. Därför fanns ett stort behov hos allmänheten att få budskapet förmedlat genom drama, något som prästerskapet då ogillade eftersom man ansåg att spelen drev med det kristna budskapet.

Under pietismens framväxt bekämpades stjärngossarna och julspelen hårt och det gick sägner om hur farligt det var att delta i spelen. Det dröjde dock till sekelskiftet 1900 innan spelen i princip hade utrotats. Istället införlivades några av de delar som fanns i julspelen i det moderna luciatåget som växte fram runt 1900-talets början. Så här skriver Bringéus:

En sådan utveckling har underlättats av att stjärnsymboliken också knutits till advent och jul, kanske också av behovet att få manliga motsvarigheter till luciatärnorna.

Källor: Folktrons år av Ebbe Schön, Årets festseder av Nils-Arvid Bringéus samt Traditioner och liv av Martin Modéu.

Andra bloggar om: religion, högtider, traditioner, trettondedag jul, trettondagen, trettonhelgen, stjärngosse, epifania, jul.

Sedan trettondag jul inte längre firas till minne av Jesus dop i den västerländska kristenheten så har det istället blivit en dag då man minns hur de tre vise männen kom till Jesus med gåvor. Men vilka var egentligen “de tre vise männen“?

Endast en av de fyra evangelierna skriver något om dem och det är inte mycket information som går att få fram. Så här står det i Matteus 2:1-2 och v.11

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid
kom några österländska stjärntydare till Jerusalem
och frågade: “Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett
hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.”
/…/
De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans
mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor
och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra.

De intressanta orden i sammanhanget är “österländska stjärntydare“. I den grekiska originaltexten står det:

Tou de Ihsou gennhqentov en Bhqleem thv Ioudaiav en hmeraiv Hrwdou tou basilewv, idou magoi apo anatolwn paregenonto eiv Ierosoluma

Ordet “magoi” är ett ord som användes i bl.a. Babyolnien och Persien för att benämna astrologer, lärare, präster och liknande. “Apo” betyder i sammanhanget ungefär “från”. Och “anatolwn” betyder “det håll där solen går upp” alltså “öster”.

Således torde det vara klarlagt att “de tre vise männen” kom från öster till Betlehem. Så här skriver Kerstin Lodén i Populär Astronomi om deras härkomst:

Mest sannolikt är Babylon. Visserligen var Babylons storhetstid i vetenskapligt hänseende förbi vid tiden för Kristi födelse, men ännu var Babylon ett viktigt centrum med många lärda män. Där fanns också en judisk koloni ända sedan den babyloniska fångenskapen 500 år tidigare. De judiska profetiorna var säkert kända i Babylon.

Dock är det lite osäkert vad de hade för yrke. Det troligaste, om man ser till resten av berättelsen, är att de var någon form av astrologer eller astronomer (vilket var ungefär detsamma på den här tiden). Bibelkommisionen från 1981 förklarade så här:

Grundtextens ord syftar här sannolikt på ett slags babyloniska hovfunktionärer, som med hjälp av drömtolkning och stjärntydning gav råd åt högt uppsatta personer

Dock sägs det ju ingenstans att ” de tre vise männen” var tre till antalet - tretalet kommer förmodligen ifrån att det var tre gåvor som bars fram till Jesusbarnet. Det var först på 500-talet då kejsar Justinianus lät uppföra mosaiker i Ravenna och Betlehem som deras antal (3) och deras namn (först Thaddadia, Melchior och Balytona, därefter Kaspar, Melchior och Balthasar) fastlades.

Senare har de tre vise männen avbildadts med olika hudfärg för att anknyta till berättelsen om Noas söner (Genesis 10:1-32) Sem (anfader till judar och araber), Ham (anfader till afrikanerna) och Jafet (anfader till européerna).

Källor: www.faktoider.nu, Populär Astronomi nr4/2001 och Tradition och liv av Martin Modéus.

Andra bloggar om: högtider, traditioner, tre vise männen, trettondagen, religion, kristendom, jul. bibeln, historia.