I all religion och mystik finns en särskild fascination för vissa siffror och tal. Sju är ett sådant tal (sju underverk, sju dödssynder, regnbågens sju färger o.s.v) liksom 23. Vad gäller judendom och kristendom är 40 ett tal som har särskild betydelse. Som Inge Löfström skriver:
Man har alltid varit angelägen att anknyta tider och perioder inom det kristna livet till bibliska förebilder. Därvid gav man noga akt på paralleller i fråga om siffror och tal. Moses var på Sinai i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Elia vandrade genom öknen under lika lång tid på vägen till det heliga berget. Båda fastade som förberedelse till mötet med Gud. Fyrtio dagar regnade det före syndafloden. Fyrtio år varade Israels ökenvandring. Augustinus skrev att Jesus nedsteg i mänskligheten genom fyrtio släktled och att vi genom fyrtio dagars fasta skall uppstiga i honom.
Liksom mycket annat var det på kyrkomötet i Nicaeas år 325 som det beslöts att fastan inför påsk skulle vara i fyrtio dagar - med början på Askonsdagen. Dessförinnan hade fasta praktiserats före påsk, men ingen enhetlighet fanns inom kristenheten för hur lång den skulle vara.
I ett brev från biskopen i Lyon till biskopen i Rom i slutet av 100-talet nämns att fastan såg mycket olika ut. En del fastade bara en dag, vissa fastade i flera dagar. Några fastade i fyrtio timmar (den tid som Jesus skall ha legat i graven). Det fanns helt enkelt behov av ett centralt fattat beslut - och ett sådant kom år 325. Att det blev just fyrtio dagar anknyter till den tid som Jesus fastade i öknen och den tidrymden anknyter som nämns ovan till en mängd tillfällen i Bibeln som tagit just fyrtio dagar eller fyrtio år.
Dock, vilket kan vara viktigt att påpeka, så varar fastan inte fyrtio dagar i sträck. Söndagar är inte fastedagar så tiden från Askonsdagen till Påskdagen är alltså fyrtiosex dagar (fyrtio fastedagar + sex söndagar).
Källa: Påsk i tro och tradition av Inge Löfström
Läs även andra bloggares åsikter om fasta, påsk, kristendom, bibeln, högtider, traditioner, askonsdagen, religion
Permalänk
Inga kommentarer
Sedan år 2000 är det i almanackan den 29 februari som är skottdagen. Dessförinnan var 24 februari skottdag, men för att slippa problemet med att namnsdagarna i slutet av februari flyttades vart fjärde år valde man att kalla den sista dagen i februari för skottdagen.
Men varför är det just februari månad som förlängs med en dag vart fjärde år (utom sekelskiftesår, om de inte är jämt delbara med fyrahundra)? Som mycket annat är det i Romarriket vi får söka svaret på den frågan.
Eftersom de tidigaste kalendrarna, såväl i Rom som i Babylonien och i den judiska traditionen, var månkalendrar så stämde de inte överens med det astronomiska året (dvs den tid det tar för jorden att ta sig ett varv runt solen). I den äldsta kända romerksa kalendern fanns tio månader, från mars till december. Året började alltså 1 mars och slutade sista december. Om tiden däremellan skriver Juhani Westman:
Ur-romarnas år tog alltså slut redan vid midvintersolståndet och det är ju därför som vi alltjämnt kallar julmånaden “decembris”, den tionde i stället för den tolfte. Vårt December alltså. Vi kan dra slutsatsen att folket, på den tiden när Rom grundades, inte gjorde någonting av vikt under midvinterns regniga och mörka tid, och då behövdes ingen tideräkning för dem att sitta inne i sina hyddor och tjura.
År 713 fvt gjordes en ordentlig kalenderreform och månaderna januari och februari lades till. Men fortfarande var 1 mars årets första dag. Således blev februari den sista och när det behövdes kapades den till 23 dagar för att få plats med en extra skottmånad för att få kalendern i fas med årstiderna (därför var 24 februari länge skottdag i Sverige).
Allteftersom Romarriket växte blev behovet att flytta nyårsdagen större. Eftersom man på nyårsdagen tillsatte nya konsuler och planerade årets fälttåg var tiden från 1 mars för kort när Romarriket var som störst. Därför flyttades nyår på 100-talet fvt till 1 januari.
Omkring år 46 fvt infördes så den julianska kalendern som gjorde skottmånaderna överflödiga. Istället bestämdes att en extra dag (skottdag) skulle läggas till årets 365 vart fjärde år. Och eftersom februari av hävd var den månad som det togs bort och lades till dagar i så passade det bäst att låta skottdagen ligga i slutet av februari.
Läs även andra bloggares åsikter om skottår, skottdag, år, tid, almanacka, kalender, romarriket,
Permalänk
1 kommentar
Ett år är en tidsrymd som inte är alldeles självklar att definiera längden på. Eftersom årslängden beror på vilken tid det tar för jorden att ta sig ett varv runt solen går året inte att dela jämnt i dagar - jorden tar nämligen drygt 365 dagar på sig (ungefär 365 dagar och 6 timmar, lite beroende på hur man räknar).
För att råda bot på problemet att dagarna förskjuts sex timmar bakåt per år valde man till en början (bl.a. i den judiska, babylonska och den gamla romerska kalendern) att då och då lägga till en extra skottmånad. Problemet var att inga särskilda principer gällde och att årstider och högtider försköts fram och tillbaka i kalendern.
Därför gav Julius Ceaser uppdrag åt astronomen Sosigenes att räkna fram en ny och bättre kalender - kallad den julianska - och den började användas år 46 fvt. I den julianska kalenderna infördes en extra dag vart fjärde år (skottår). Genom att inför en extra dag försökte man kompensera för att det astronomiska året var mer än 365 dagar.
Tyvärr var Sosigenes inte tillräckligt exakt utan utgick från att ett astronomiskt år är 365,25 dagar när det i själva verket är 365,2422 dagar. Inte så stor skillnad kan tyckas men på 128 år blir felet en hel dag. Fram till medeltiden hade alltså nästan två veckor lagts till felaktigt vilket gjort att högtidsdagar och dylikt förskjutits. Luciadagen är ett sådant exempel som när dagen började firas nog inföll på årets längst natt, men som på medeltiden då flyttat c.a. tio dagar men ändå hos vissa kallades “årets längsta”.
Så på 1500-talet bestämde den dåvarande påven Gregorius XIII att en ny kalender skulle införas. Nu uteslöts de årtal som är jämnt delbara med hundra (ex. 1800 och 1900) från skottåren, men undantag för årtal som också är jämt delbara med fyrahundra (ex. 2000). På så vis blir kalenderfelet bara ett dygn på 3236 år.
Olika länder bytte kalender vid olika tidpunkt vilket ledde till att tiden räknades på olika sätt i olika delar av Europa under ett antal sekel. I Sverige var vi relativt sena med övergången även om beslut tagits redan 1699. Då bestämdes att vi i Sverige skulle ta bort en dag varje år för att successivt byta kalender. Skottdagen år 1700 togs också bort men därefter stagnerade arbetet och Sveriges kalender låg helt ur fas med övriga Europas. Därför beslöt Karl XII att februari 1712 skulle ha trettio dagar och att den julianska kalendern återtogs.
Inte förrän år 1753 infördes den gregorianska kalendern i Sverige och det gjordes abrupt genom att elva dagar togs bort från kalendern. Efter 17 februari 1753 kommer 1 mars samma år. 18-28 februari har alltså försvunnit ur den svenska historien. Ett problem för bl.a. släktforskare som skall bedöma hur gamla människor som levde vid den här reformationen blev.
Läs även andra bloggares åsikter om skottår, skottdag, år, tid, almanacka, kalender
Permalänk
1 kommentar
Liksom med Halloweenfirandet i Sverige har Alla hjärtans dag importerats från USA i början av 1990-talet. Dock är ursprunget till firandet inte hämtat från USA (vilket också är fallet med Halloween).
Ett första försök att få in Alla hjärtans dags-firande i Sverige gjordes av NK 1956, men det slog inte så väl ut. Att fira en festdag i mitten av februari var något som folk var ovana vid. Först under 80-talet och särskilt 90-talet har Alla hjärtans dag slagit igenom ordentligt även i Sverige.
Varifrån kommer då Alla hjärtans dag från början? Ursprunget är oklart, men en teori som ofta läggs fram är att vårt firandes ursprung står att finna i Romarriket där det den 15 februari hölls en fest kallad lupercalierna. Namnet kommer av det latinska namnet för varg (lupus) och syftet med firande torde ha varit att skrämma vargarna när man släppte ut boskapen. Så här skriver Jan-Öyvind Swahn om hur firandet gick till:
Ritualet började med att man slaktade en hund och ett får, varpå man smetade djurens blod i pannan på tvenne ynglingar. Därefter torkades blodet bort med en mjöldoppad ulltott, och under denna tvättning skulle gossarna utbrista i ett långdraget gapskratt. Sedan skar man pisksnärtar av offerdjurens hudar, och med dem i händerna /…/ sprang stadens präster och piskade de kvinnor som väntade med sina nakna rumpor vända mot gatan. Syftet med agan var att fruar som inte lyckades bli med barn nu skulle bli fruktsamma. På kvällen hade kvinnorna ljusprocessioner över fälten för att rena dem från ont.
En uppmärksam läsare ser säkert att vi här förmodligen har att göra med en förkristen föregångare till Kyndelsmässodagen. Troligtvis är det dock inte bara kyndelsmäss som påverkats utan också Alla hjärtans dag. Så här skriver Swahn nämligen vidare:
Under lupercalierna brukade nämligen , sägs det, romerska ynglingar få dra lott om stadens fagra ungmör genom att ur en låda plocka upp lappar, på vilka de skrivit sina namn. Detta beteende har onekligen stor likhet med det engelska, långt senare, att på Valentindagen lägga båda pojkarnas och flickornas namnlappar i varsin kruka, varur man drog ömsom manlig, ömsom kvinnliga, vilka därmed ansågs hopparade.
I slutet av 400-talet förbjöds firandet av Lupercalia av den dåvarande påven och 496 blev 14 februari en dag för att minnas helgonet S:t Valentin. Valentin var biskop i staden Terni (norr om Rom) och halshöggs runt år 270 evt av den dåvarande kejsaren. En sentida förklaring till halshuggandet var att Valentin vigde unga par för att männen skulle slippa gå ut i strid.
Att fira valentindagen som en kärleksdag började man med först under medeltiden i västra Europa. Det var också då som unga par började skicka kärleksbrev till varandra, något som levt vidare i våra dagar som Alla hjärtans dags-kort. Poeten Geoffrey Chaucer skrev följande rader på 1300-talet, vilket också är första gången som Valentindagen nämns i romantiska sammanhang.
For this was sent on Seynt Valentyne’s day
Whan every foul cometh ther to choose his mate.
Under 1600-talet var Valentinfirande en utbredd sed i de högre samhällsklasserna i England och (vilket är fallet med de allra flesta högtider) under de kommande seklerna bredde firandet ut sig även hos bönder och lägre klasser och i slutet av 1800-talet skickades över en miljon valentinkort den 14 februari.
Till Sverige kom sedan Alla hjärtans dag på allvar ungefär samtidigt som Halloween och är idag förmodligen betydligt starkare rotad än pumphelgen.
Läs även andra bloggares åsikter om alla hjärtans dag, valentindagen, st valentin, högtider, traditioner
Källa: Svenska traditoner av Jan-Öjvind Swahn.
Permalänk
Inga kommentarer
