Är en ”klämdag” en ledig dag?
Kort svar: En klämdag är inte automatiskt en ledig dag, det beror på det avtal som gäller på arbetsplatsen.
Ordet klämdag finns belagt i svenska språket sedan 1964. Enligt ne.se är klämdag
benämning på enstaka arbetsdag som infaller mellan en helgdag och en annan arbetsfri dag.
En klämdag som återkommer varje år är fredagen efter Kristi himmelsfärdsdagen. Att detta alltid blir en klämdag beror på att Kristi himmelsfärd är en röd dag och alltid infaller på en torsdag - således är fredagen efter en enstaka arbetsdag mellan två röda dagar.
Dock är det inte självklart att en ledig på en klämdag. Så här skriver fackförbundet Unionen:
Det är vanligast med normal arbetstid under dag före röd dag samt på klämdagar, men det finns något enstaka kollektivavtal som ger arbetstagare rätt till ledighet på klämdagen samt halvdag dag före röd dag. Ofta är det lokala fackklubbar som har förhandlat fram sådana förmåner som gäller just den arbetsplatsen.
Skrivet av Mattias Axelsson (2013-05-06)
Källor:
”Dag före röd dag/Dag före helgdag” unionen.se
”Klämdag” ne.se
Vilka år är skottår?
Kort svar: I den gregorianska kalendern (vilken man i praktiken följer i stora delar av världen) är skottår alla år som är jämnt delbara med fyra (ex. 2008 och 2012), om det inte är ett sekelskiftsår (ex. 1900 är inte skottår). Detta gäller bara sekelskiftsår som inte går att dela med 400 (därför är år 2000 skottår även om det är sekelskiftsår).
Skottår är ett år med en extra – i slutet av februari – inskjuten dag (skottdagen). Detta göra att ett skottår är 366 dagar, till skillnad från normalårets 365 dagar. Att vi använder oss av skottår och skottdagar går långt tillbaka i tiden – till tiden strax för Kristi födelse.
Det var i Romarriket runt år 45 fvt som Julius Caesar introducerade det som kommit att kallas den julianska kalendern. Problemet som den julianska kalendern ville lösa var det faktum att jordens bana runt solen tar 365,2422 dagar. Problemet som uppstår är att kalendern hamnar ur fas med naturens gång om man inte kompenserar för de extra timmar och minuter som jorden tar på sig.
Lösningen i den julianska kalendern var att man vart fjärde år la till ett skottår. Genom denna justering hamnar det naturliga året mer i fas med det kalendariska året. En extra dag vart fjärde år kompenserar för sex timmar per år (6h*4 år=24h). Varje år var därför i genomsnitt 365,25 dagar i den julianska kalendern.
Skillnaden mellan 365,2422 dagar och 365,25 dagar kan tyckas marginell - i praktiken handlar det bara om några minuter per år. Men för varje år växer felet och efter 128 år hade det naturliga och det kalendariska året hamnar ett dygn ur fas med varandra. I praktiken betydde det t.ex. att vårdagjämningen inte längre inföll på rätt dag utan hade flyttat sig ett dygn bakåt i kalendern.
När kyrkoledare träffade i vid det första konciliet i Nicaea år 325 hade felet växt till närmare tre dygn. Eftersom påskens placering i kalendern skulle ha sin utgångspunkt i vårdagjämningen kunde man inte längre använda det datum som gällt tidigare (25 mars – se jungfru Marie bebådelsedag) utan utgick istället ifrån 21 mars som vårdagjämningspunkt.
Genom århundradena växte felet successivt och under medeltiden hade felet växt till närmare två veckor vilket gjorde att högtidsdagar och dylikt förskjutits ännu mer. luciadagen är ett sådant exempel. När man i Sverige började fira lucia var 13 december förmodligen ”årets längst natt” (eftersom vintersolståndet förskjutits mer närmare elva dagar).
Förskjutningen blev problematisk bl.a. eftersom påskfirandet utgår ifrån den kalenderiska vårdagjämningen. Men den astronomiska vårdagjämningen hade på 1500-talet hamnar närmare mitten av mars. Så här skriver Lodén:
Det dröjde dock inte särskilt länge innan felaktigheterna upptäcktes, och det kan väcka en viss förvåning att det tog så mycket längre tid innan någon reform kom till stånd. (s. 126)
Den reform som genomfördes utlystes av påven Gregorius XIII skulle införas. Nu uteslöts de årtal som är jämnt delbara med hundra (ex. 1800 och 1900) från skottåren, men undantag för årtal som också är jämnt delbara med fyrahundra (ex. 2000). På så vis blir kalenderfelet bara ett dygn på 3236 år.
Skottår (år med 366 dagar) är alltså år som är jämnt delbara med fyra (ex. 2008, 2012 o.s.v.). Undantagen från den regeln är jämna hundratal (ex. 1800 och 1900). Undantag från det sista undantaget är de hundratal som är jämnt delbara med fyra (ex. 1600 och 2000).
Skrivet av Mattias Axelsson (2013-02-16)
Källa: Lodén, Lars Olof (1968) Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonnier: Stockholm
Vad innebar kalenderreformen 1953?
Kort svar: Kalenderreformen 1953 innebar att man flyttade Marie bebådelsedag från 25 mars till närmaste söndag, midsommardagen från 24 juni till närmaste lördag och lördagen närmast allhelgonadagen (31 oktober-6 november) blev helgdag och kallades alla helgons dag.
En genomgående trend från det att Sverige reformerades på 1500-talet är att antalet helgdagar successivt har minskat. Man brukar räkna med att uppemot en tredjedel av årets dagar var helt eller delvis arbetsfria i slutet av medeltiden. Så här skriver författarna till Det svenska jordbrukets historia:
I ärkestiften hade man förutom söndagarna 63 lediga dagar, varav i genomsnitt 7 inträffade på söndagar. Därtill kom de lokala helgonens dagar. /../ Detta innebar att omkring 100 dagar var lediga per år
I samband med reformationen avskaffades vissa helgdagar och vid helgdagsredutkionen 1772 avskaffades ytterligare ett dussintal helgdagar.
På grund av industrialiseringen och urbaniseringen i början av 1900-talet väcktes delvis nya behov av ledighet och helgdagar. Normalarbetsveckan var fram till sextiotalet att man arbetade även på lördagar (ofta halvdag). Dessutom fanns det ett överskott på lediga dagar under våren gentemot hösten.
År 1952 röstade riksdagen igenom en lag som ändrade på tre av årets helgdagar:
- Jungfru Marie bebådelsedag (25 mars) blev av med sin helgdagsstatus. Istället flyttades Jungfru Marie bebådelsedag till närmaste söndag (22-28 mars). 25 mars har dock kvar namnet Marie bebådelsedag i almanackan men är ingen röd dag.
- Midsommardagen, som tidigare haft ett fast datum 24 juni, flyttades till närmast liggande lördag (20-26 juni). Avsikten var att skapa en dubbelhelg med två dagars ledighet.
- En dubbelhelg skapades också i november i och med att lördagen som infaller mellan 31 oktober och 6 november blev röd dag och kallades ”alla helgons dag”. Allhelgondagen låg kvar den 1 november. Därför finns det två dagar i samband med allhelgona – Allhelgonadagen (1 november, ingen röd dag) och alla helgons dag (lördagen mellan 31 oktober och 6 november, röd dag).
Genom denna kalenderreform som antogs 1952 och började gälla 1953 flyttades en helgdag från våren till hösten i och med att Jungfru Marie bebådelsedag togs bort och alla helgons dag lades till. Dessutom blev midsommaraftonsfirandet alltid på en fredag.
Utdragen ovan ur almanackor från juni månad 1925 och 1955 visar hur kalenderreformen fick praktiskt genomslag. I juni 1925 inföll midsommardagen på onsdagen den 24 juni men 1955 (efter kalenderreformen) inföll midsommardagen på lördagen den 25 juni. Dock behöll ”den gamla midsommardagen” 24 juni namnet Johannes döparens dag.
Skrivet av Mattias Axelsson (2013-02-15)
Källa: Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag:Stockholm (s. 162-163),
Vilka dagar är helgdagar i Sverige?
Kort svar: De dagar som är helgdagar i Sverige är alla söndagar (ex. påskdagen och pingstdagen) nyårsdagen, trettondedag jul, långfredagen, annandag påsk, första maj, Kristi himmelsfärdsdag, nationaldagen, midsommardagen, alla helgons dag, juldagen och annandag jul.
Helgdagar är dagar som skiljer sig från vardagar i den bemärkelsen att man ofta är ledig och att de vardagliga rutinerna bryts. I alla samhällen har någon form av vilodag och återkommande helgdagar funnits. Vilka de har varit och när de har infallit har såklart varierat.
Helgdagar före kristendomen
För länderna i Norden är skillnaderna mellan ljus och mörker högst påtagliga, vilket Göran Stålblom (s. 142) påpekar. Ingen annan stans på jorden har det funnits en jordbrukande befolkning så långt norrut – på samma breddgrad som Uppsala ligger t.ex. ”norra Kanadas tundra, Alaska, norra Kamtjaka och Sibiren”. Och ju längre norrut du kommer på jorden desto mörkare blir vinternatten.
Dessa tydliga variationer bör rimligen ha satt sin prägel på helgdagsfirandet i det som skulle komma att bli Sverige. Vi vet att någon typ av firande i samband med vinter- och sommarsolstånd funnits långt tillbaka i tiden.
Medeltida helgdagar
När kristendomens kom till Norden under 1100-talet så medfördes också en helt nya kalender med ett nytt sätt att fira helgdagar. Sigfrid Svensson skriver i Bondens år
Med den nya religionen kom en ny kalender, och att lära känna denna var rentav en praktisk förutsättning för att bli en sann kristen /../ det vållade större svårigheter än själva bytet av gudar och religion
De helgdagar som infördes i Sverige under medeltiden är direkt knutna till den katolska kyrkan. Vilka dagar som firades som helgdagar varierade mellan olika stift – men förutom de allmänna dagarna såsom påsk, jul och midsommar fanns ett flertal Mariadagar (ex. kyndelsmässsodagen, Marie bebådelsedag och Marie besöksdag), apostladagar och helogondagar. Man brukar räkna med att uppemot en tredjedel av årets dagar var helt eller delvis arbetsfria i slutet av medeltiden. Så här skriver författarna till Det svenska jordbrukets historia:
I ärkestiften hade man förutom söndagarna 63 lediga dagar, vara i genomsnitt 7 inträffade på söndagar. Därtill kom de lokala helgonens dagar. /../ Detta innebar att omkring 100 dagar var lediga per år
Reformationen och helgdagarna
En av de saker som Luther och hans efterföljare vände sig emot var Maria- och helgonkulterna. Praktiskt fick detta betydelse genom att man i de länder som reformerades avskaffade en rad av de helgdagar som förknippats med katolska kyrkan – bl.a. flera helgondagar.
I den kyrkoordning som antogs 1572 stadgas det vilka dagar som ska vara helgdagar.
Therföre skola ock her effter thesse effterscriffne Helgedagar och platt inge andre Landzhelige håldne warda.
Först alle Söndagar, Ther näst alle thesse Christdagar, Jwl medh sinne helg, Nyårs dagh, wars Herres Döpelses dagh, then man kallar the helige Tree Konungars, Skärtorsdag, at man tå handlar om Herrans Natward. Pascha medh sinne helg, wars Herras Himmelsferdz dagh som ock kallas Helge Torsdagh, och Pingsdagh medh sinne helg. Transfigurationis, som hölles siunde Söndagen effter Trinitatis. Sedhan tree wårfru dagar, som äro Kyndermessa, Marie bebodelse som faller j Longfastonne, och Visitationis, thet är Marie besökelse, Sommestädz hålles thenne wårfrudagens Historia på dyra wårfru, huilket vthi thenna war sedh intet hinder gör, effter thet är een frij ting, Må ock för then skuld wäll hollas. Ytterligare ock alla Apostla dagar, föruthan S. Pedhers dagh om wintren. På thet sidsta ock så thenna dagar S. Johannis baptiste dagh, Michels messo och Helgona messo.
Trots att många helgondagar togs bort var det fortfarande många helgdagar som firades: Kristus- och Mariadagarna, apostladagarna, Johannes döparens dag samt mickelsmäss och allhelgonadagen.
Blad från almanacka 1709 (Stifts- och landsbiblioteket i Skara: MS Historia 38, 36v & 37r)
”Den stora helgdöden 1772″
Olika försök gjordes under främst 1700-talet att minska antalet helgdagar eftersom man ifrån överhetens perspektiv ansåg att det var dåligt för svensk ekonomi att bönderna var lediga så många dagar. Under riksdagen 1738-39 föreslog en ledamot från adeln att 21 helgdagar skulle plockas bort. Dock föll förslagen ofta på att både präste- och bondeståndet motsatte sig.
Det var först under Gustav III regenttid som en radikal reform kunde genomföras. I en kunglig förordning (Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning, Angående Sabbathens Firande, Samt wisze Helgedagars flyttning eller indragning. Gifwen Stockholms Slott then 4 November 1772) daterad 4 november 1772 stadgas vilka dagar som ska plockas bort som helgdagar:
- Tredjedag och fjärdedag jul, tredje och fjärdedag påsk samt tredje och fjärdedag pingst)
- Marie besökelses dag
- Skärtorsdagen
- Apostladagarna
- Gångdagarna (de tre dagarna mellan Bönsöndagen och Kristi himmelsfärds dag)
Förutom att avskaffa ovanstående helgdagar helt flyttade också kyndelsmässodagen, Mikaelidagen (mickelsmäss) och allhelgondagen till närmaste söndag.
Eftersom så många helgdagar avskaffades på ett bräde har helgdagsreduktionen 1772 också kommit att kallas ”den stora helgdöden”.
Nya och gamla helgdagar under 1900-talet
Även om försök gjorde under 1800-talet att avskaffa fler helgdagar var det inte förrän 1938 som helgdagarna förändrades då första maj blev allmän helgdag.
Genom kalenderreformen 1953 som bestämdes i och med lagen 1952:48 angående tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen så flyttade man Marie bebådelsedag till närmaste söndag, midsommardagen till närmaste lördag och lördagen närmast allhelgonadagen blev helgdag och kallades alla helgons dag.
Almanacka 1952
Grunden för lagstiftningen om svenska helgdagar var alltså fortfarande 1772 års lagstiftning vilken kompletterats med lagen 1938 och lagen 1952. Detta var något som det fanns ett visst missnöje med. I den proposition som ligger till grund för nuvarande lagstiftning skrivs:
Vad som är allmän helgdag är av stor rättslig och samhällsekonomisk betydelse. Det är därför angeläget att det på ett överskådligt sätt kan konstateras vilka dagar som är allmänna helgdagar. Så är emellertid inte förhållandet i dag. Frågan regleras i väsentliga delar genom otidsenliga och svåröverskådliga författningar på det kyrkliga området.
Utifrån denna motivering tog riksdagen 1989 beslut om lagen om allmänna helgdagar. Den innebar ingen förändring i vilka dagar som skulle räknas som helgdagar utan samlade enbart alla i samma lag.
Den senaste förändringen bland de svenska helgdagarna skedde 2005 då nationaldagen blev helgdag. Redan i början av 1990-talet började man utreda de ekonomiska konsekvenserna av en ny helgdag och utredarna kom fram till att
det inte anses rimligt att i det då rådande ekonomiska läget införa ytterligare en helgdag utan att en befintlig helgdag togs bort eller flyttades. De helgdagar som skulle vara möjliga att avskaffa var enligt utredaren första maj, trettondedag jul, Kristi himmelsfärdsdag eller annandag pingst.
Den helgdag som ansågs vara minst olämplig att ta bort – både av sociala och ekonomiska skäl – var annandag pingst. Så från och med 2005 är också nationaldagen helgdag.
Sedan 2005 är följande dagar (vid sidan av söndagar, t.ex. påskdagen och pingstdagen) allmänna helgdagar i Sverige: nyårsdagen (1 januari), trettondedag jul (6 januari), långfredagen (fredagen för påskdagen), annandag påsk, första maj (1 maj), Kristi himmelsfärdsdag (torsdagen 39 dagar efter påsk), nationaldagen (6 juni), midsommardagen (fredagen mellan 19 juni-25 juni), alla helgons dag (lördagen mellan 31 oktober och 6 november), juldagen (25 december) samt annandag jul (26 december).
Skrivet av: Mattias Axelsson (2013-02-14)
Källor: Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar
Svensson, Sigfrid (1945) Bondens år
Det svenska jordbrukets historia
samt de i texten länkade utredningarna och propositionerna
Vilka dagar är flaggdagar 2013?
Kort svar: Man flaggar på de dagar man vill flagga samt på de 16 (eller 17 om det är valår) dagar som är allmänna flaggdagar.
Den blågula svenska flaggan är känd sedan mitten av 1500-talet, men det var först i slutet av 1800-talet som den började användas i någon större utsträckning. Tidigare hade flaggan främst varit en symbol för militären och kungahuset. Trots detta så möttes kung Oscar II av protester när han hissade flaggan på slottet 1877. Och när ett antal unga män 1869 tillfrågades vid mönstringen om de visste hur den svenska flaggan såg ut så kunde knappt fem procent svara jakande.
Dock var det länge oklart vilka dagar som man egentligen skulle hissa flaggan på. I Svensk Läraretidning från 1894 nämns följande dagar som flaggdagar i skolorna i St. Malms församling:
konungens födelsedag 21 januari, Engelbrektsdagen 27 april, drottningens namnsdag 15 maj, Gustafsdagen 6 juni, nationalfestdagen 24 juni, Gustaf Vasas dag 29 september, Sturarnes dag 10 oktober, Luthers dag 31 oktober, unionsdagen 4 november, Gustaf II Adolfs dödsdag 6 november, Karl XII dödsdag 30 november och konungens namnsdag 1 december.
Äldre almanackor (som denna från 1925) har inga flaggdagar utmärkta.
Först 1939 kom det på ett enskilt initiativ av Bestyrelsen för svenska flaggans dag en rekommendation om vilka dagar som skulle vara flaggdagar. Detta var dock enbart rekommendationer. Bland de dagar som märks och som upptogs i många almanackor var ex. nyårsdag, påskdagen och första maj samt kungens, drottningens och kronsprinsens födelse- och namnsdagar.
I almanackan från 1955 kan man t.ex. se att 13 juli är flaggdag eftersom den dåvarande drottningen Louise Monbatten firades sin födelsedag på detta datum.
Först år 1982 fattade regeringen beslut om vilka dagar som ska vara allmänna flaggdagar i Sverige.
För år 2013 är det dessa flaggdagar som gäller
- 1 januari – nyårsdagen
- 28 januari – konungens namnsdag
- 12 mars – kronprinsessans namnsdag
- 31 mars – påskdagen
- 30 april – konungens födelsedag
- 1 maj – första maj
- 19 maj – pingstdagen
- 6 juni – Sveriges nationaldag och svenska flaggans dag.
- 22 juni – midsommardagen
- 14 juli – kronprinsessans födelsedag
- 8 augusti – drottningens namnsdag
- 24 oktober – FN-dagen
- 6 november – Gustav Adolfsdagen
- 10 december – Nobeldagen
- 23 december – drottningens födelsedag
- 25 december – Juldagen
Hade det varit valår (som det är 2014) hade även valdagen varit flaggdag.
Skrivet av Mattias Axelsson (2013-01-18)
Källor: Förordning (1982:270) om allmänna flaggdagar
Källa: Blågul flagga och Du gamla, du fria av Niclas Bjälkenborn
Vilken dag infaller alltid den 10 december?
Kort svar: Nobeldagen infaller alltid den 10 december.
December är en månad späckad med festdagar – advent, lucia, julafton, nyårsafton. Förutom alla de dagar som förknippas med äldre traditioner finns i början av december en nykomling – Nobeldagen den 10 december.
Att Nobeldagen infaller just den 10 december hänger samman med att Alfred Nobel -s om gett namn åt dagen – dog just detta datum år 1896. I sitt testamente hade han skrivit:
Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfogas på följande sätt: kapitalet, af utredningsmännen realiserade till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta
Pengarna skulle delas i fem lika stora delar och delas ut i fem kategorier: fysik, kemi, medicin, litteratur och ”den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser”. Notera att det inte står något om nobelpris i ekonomi eftersom det är något som Riksbanken själva tagit initiativ till senare.
Nobeldagen har firats den 10 december sedan de första prisen delades ut 1901. Om firandet 1903 skriver Gustav Källstrand så här:
Nobeldagen 1903 var en gråkall torsdag. Temperaturen låg mellan 3 och 4 plusgrader, och en svag men kall vind drog in från sydöst. Det vintermörka Stockholm kunde knappast sägas visa sig från sin bästa sida, även om regnet upphörde framåt eftermiddagen. En sådan väderlek är nu inte helt oväntad i svensk december, men situationen förvärrades genom att uppmaningen till allmän flaggning inte hörsammats i någon större utsträckning. Att flagga var annars den mest grundläggande symboliska handlingen i offentliga festligheter.
Vad gäller att flaggningen på Nobeldagen och övriga högtidsdagar så fanns det i början av 1900-talet inga tydliga regler för vilka dagar som det skulle flaggas på. Först 1939 kom det på ett enskilt initiativ av Bestyrelsen för svenska flaggans dag en rekommendation om vilka dagar som skulle vara flaggdagar och där fanns Nobeldagen med. År 1982 fattade riksdagen beslut om vilka dagar som ska vara allmänna flaggdagar i Sverige.
Skrivet av Mattias Axelsson (2013-01-18)
Källor: Förordning (1982:270) om allmänna flaggdagar
Gustav Källstrand, Forskning och vetenskap: aspekter på naturvetenskapen i offentligheten i samband med Nobelprisen i fysik och kemi 1903, Stockholm: Nobelmuseet, 2007
Vilken dag är skottdagen?
Kort svar: 29 februari är skottdagen i Sverige.
Eftersom jordens varv runt solen inte riktigt går jämnt ut med kalenderårets 365 dagar har vi sedan åtminstone årtiondena före Kristi födelse skottår. När dessa skottår legat har berott på vilken kalender som tillämpats men sedan den gregorianska kalendern infördes i Sverige 1753 följer vi regeln att skottår infaller vart fjärde år (med vissa undantag för sekelskiftesår).
Ett skottår betyder att en extra dag läggs till i månaden februari. Att det just är februari månad som är den dag då årets längd regleras kan te sig märkligt, men det är en rest ifrån den gamla romerska kalendern.
Ytterligare en rest ifrån den gamla julianska kalendern är att skottdagen skulle infalla den 24 februari. Så var det i Sverige fram till år 2000. Almanacksförlaget förklarar det så här:
Skottdagen har från och med år 2000 flyttats från 24 till 29 februari. Anledningen till att skottdagen varit den 24 är att månaden februari i den julianska kalendern slutade den 23. I flera länder t.ex. England, Tyskland, Italien är skottdagen sedan gammalt den 29 februari, ett internationellt mönster således. Sverige är rätt ensamt om att i gammal romersk anda hållit fast vid den 24 februari.
Skottdagen är alltså den 29 februari.
Skrivet av Mattias Axelsson (2012-02-18)
Källa: Almanacksförlaget
Varför är år 2012 ett skottår?
Kort svar: År 2012 är ett skottår eftersom – enligt den gregorianska kalendern – vart fjärde år är skottår (utom jämna hundratal – undantaget jämna hundratal som kan delas med fyra).
Ett kalenderår är normalt 365 dagar eftersom jordens bana runt solen tar 365 dagar (alltså jordvarv runt den egna axeln). Problemet är dock att jordens varv runt solen inte tar exakt 365 dagar utan 365,2422 dagar.
När man några decennier före Jesus födelse i Romarriket introducerade den julianska kalendern löste man så småningom problemet genom att låta vart fjärde år innehålla en extra dag (skottdagen) i februari. Dock blir ett genomsnittsår då 365,25 dagar och inte 365,2422 dagar. Inte så stor skillnad kan tyckas men på 128 år blir felet en hel dag. Fram till medeltiden hade alltså nästan två veckor lagts till felaktigt vilket gjort att högtidsdagar och dylikt förskjutits. Luciadagen är ett sådant exempel som när dagen började firas nog inföll på årets längst natt, men som på medeltiden då flyttat c.a. tio dagar men ändå hos vissa kallades ”årets längsta”.
Så här skriver Lodén:
Det dröjde dock inte särskilt länge innan felaktigheterna upptäcktes, och det kan väcka en viss förvåning att det tog så mycket längre tid innan någon reform kom till stånd. (s. 126)
Men på 1500-talet bestämde den dåvarande påven Gregorius XIII att en ny kalender skulle införas. Nu uteslöts de årtal som är jämnt delbara med hundra (ex. 1800 och 1900) från skottåren, men undantag för årtal som också är jämnt delbara med fyrahundra (ex. 2000). På så vis blir kalenderfelet bara ett dygn på 3236 år.
Skottår (år med 366 dagar) är alltså år som är jämnt delbara med fyra (ex. 2008, 2012 o.s.v.). Undantagen från den regeln är jämna hundratal (ex. 1800 och 1900). Undantag från det sista undantaget är de hundratal som är jämnt delbara med fyra (ex. 1600 och 2000).
Således är år 2012 ett skottår.
Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterad 31/12 – 2011)
Källa: Lodén, Lars Olof (1968) Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonnier: Stockholm
Varför är nyår 1 januari?
Kort svar: Att just 1 januari är nyårsdag är en rest från Romarrikets dagar. Från början var nyårsdagen 1 mars, men rikets expansion gjorde att man behövde fler månader på sig att planer fälttågen (vilket man gjorde vid nyår) – därför flyttades nyårsdagen två månader bakåt.
Högtidsdagar brukar ligga i samband med brytningstider. När solen vänder och det blir ljusare infaller julen, när dag och natt är ungefär lika långa är det Jungfru Marie bebådelsedag och när solen står som högst är det midsommar - för att ta tre exempel.
Därför kan det tyckas märkligt att lägga nyårsfirandet i skiftet december – januari då det är väldigt lite som händer i naturen. Det är långt kvar till vår och vintersolståndet har redan varit.
Vi kan också i månadernas namn se att det här med nyår i januari troligtvis inte är det man firade från början. Månaden december borde ju vara den tionde månaden (dec = tio) och oktober den åttonde (okt = åtta). Och så var det faktiskt från början, men då måste vi gå mer än tvåtusen år bakåt i tiden och hamnar då i Romarriket.
Före Julius Ceasar var den romerska kalendern svårbegripbar med månader och år som dåligt stämde överens med de naturliga månaderna (månens varv runt jorden) och det naturliga året (jordens bana runt solen). Det romerska året hade tio månader där mars var den första och december var den tionde och sista. Att tiden mellan sista december och första mars inte hade några namn förklaras så här av Lars Olof Lodén:
Enligt en fantasifull förklaring skulle den tid som förflöt mellan slutet av December och början av Martius vara att betrakta som ”död” och alltså inte behöva innehålla några namngivna månader.
Någon gång på 700-talet fvt lades januari och februari till kalenderåret som de två sista månaderna (det är för övrigt därför som februari är skottmånad) – mars var fortfarande årets första månad.
Vid det romerska nyårsfirandet (1 mars) tillträdde konsulerna sina poster och de började planera för de fälttåg som arméerna skulle dra iväg på. När riket växte blev 1 mars alldeles för tidigt att för denna planering och man blev tvungna att flytta konsulernas tillträde två månader bakåt på året. Runt 150 fvt bestämdes att konsulerna skulle tillträde 1 januari och då firade man det nya året då istället.
När sedan den julianska kalendern infördes under Julius Ceasar 45 fvt blev 1 januari officiellt nyårsdag i det romerska riket. Viktigt att komma ihåg är dock att romarna såklart inte räknade åren utifrån Jesus födelse (han var ju inte född än) utan med utgångspunkt i vem som var konsul när året började
Egentligen är ju nyårsfirande vid månadsskiften en rent administrativ åtgärd. Om vi skulle följa solens gång (vilket vore mer naturligt och mer rytmiskt) finns fyra bra tillfällen att fira: vårdagjämningen, sommarsolståndet, höstdagjämningen och vintersolståndet.
I många europeiska länder har följaktligen nyår firats vid andra tillfällen än 1 januari. För svensk del var det främst 25 december och 1 januari som gällde, med övervikt 1 januari. Det var först på 1500-talet som vi definitivt gick över till det senare. I Storbritannien dröjde det fram till 1752 innan den 25 mars fick ge vika för 1 januari. Att man i Storbritannien (likt flera andra länder) hade 25 mars som nyårsdag berodde på att berodde på att detta är Jungfru Marie bebådelsedag och när den första kristna kalendern skapades på 500-talet:
var den 1 januari inte den kristna nyårsdagen utan antingen den 25 mars, Marie bebådelsedag, eller juldagen. Dionysius räknade säkert med den 25 mars – då Kristi människoblivande börjar – eftersom hela hans kalkyl bygger på detta datum.
Under tidigmodern tid var det ett reellt problem att olika länder följde olika tideräkning. I den katolska delen av Europa hade man gått över till den gregorianska kalendern 1582 och helt enkelt strukit tio dagar i almanackan. Så här skriver Göran Hägg träffande:
För den som reste i Europa i början av 1700-talet bör förvirringen ha varit total. Centrala Sverige, Londontrakten och Nordtyskland hade nyår 1 januari, som emellertid inföll 12 dagar efter 1 januari i resten av världen. På sina håll på de Brittiska öarna höll man fast vid 25 mars efter Florensmodellen, men fortfarande ett annat 25 mars än i Florens. Och bland den svenska allmogen i till exempel Värmlands finnskogar användes ibland fortfarande träalmanackor som räknade året från 25 december, som inte var 25 december i resten av världen.
När så den gregorianska kalendern infördes i Storbritannien och Sverige i mitten av 1700-talet blev den 1 januari nyårsdag och samma dag över hela Europa (utom i Ryssland som inte bytte förrän 1917).
Men bara för att de allra flesta i Europa firar nyår 1 januari så är det inte så i resten av världen. Det iranska nyåret nouruz firas vid vårdagjämningen, det judiska i september eller oktober, det hinduiska (Diwali) i november eller december och så vidare.
Skrivet av Mattias Axelsson (senast uppdaterad 2012-12-31)
Källor: Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen av Lars Olof Lodén
Nyår i Sverige av Göran Hägg
”Dionysius glömde inte bort år 0” av Sven-Eric Liedman
”Nytt år – men varför just nu?” av Lars Nystedt i SvD 2007-12-31
Varför har februari bara 28 dagar?
Kort svar: Att februari är den månad som har minst antal dagar av alla årets månader beror på att februari för många år sedan var årets sista månad och därmed den månad som man lämpligast la till eller drog bort dagar ifrån.
Ett år är drygt 365 dagar. Det är nämligen ungefär så lång tid det tar för jorden att röra sig ett varv runt solen -men bara ungefär. Lite beroende på hur man räknar så tar det 365 dygn 5 timmar 48 minuter och 45 sekunder för jorden att ta sig ett varv runt solen.
Ett kalenderår måste vara i jämnt antal dagar och eftersom jordens rotation runt solen inte är jämn så har man kalendariskt försökt lösa det här på olika sätt. I den judiska, babylonska och den gamla romerska kalendern la man till en extra skottmånad. Problemet var att inga särskilda principer gällde och att årstider och högtider försköts fram och tillbaka i kalendern.
Romarriket hade tidigt ett år bestående av tio månader på sammanlagt 304 dagar. Året började med Martius (alltså nuvarande mars) och den tionde och därmed sista månaden var december. Att tiden mellan sista december och första mars inte hade några namn förklaras så här av Lars Olof Lodén:
Enligt en fantasifull förklaring skulle den tid som förflöt mellan slutet av December och början av Martius vara att betrakta som ”död” och alltså inte behöva innehålla några namngivna månader.
Så småningom tillkom två månader – Ianuarius och Februarius – men året började fortfarande med Martius. De tolv månaderna stämde dock fortfarande dåligt överens med det astronomiska året och man ”utförde emellanåt en nödtorftig justering genom tillägg av en 13:e månad” (Lodén, s. 97).
Romarna prövade olika mer eller mindre bra (de flesta ganska dåliga) varianter av kalendrar, men det var först när Julius Ceaser år 46 fvt bestämde att året skulle ha 365 dagar med 12 månader. Och vart fjärde år skulle en skottdag läggas till februari. Månaderna var 30 eller 31 dagar långa förutom februari som fick 28 dagar.
Att det var just februari som blev den korta månaden hänger alltså samman med att det länge i det romerska riket var årets sista månad och därmed den som bäst lämpade sig att förlänga eller förkorta. Dock blev 1 januari i och med införandet av den julianska kalendern nyårsdag.
Så småningom visade det sig att även den julianska kalendern inte var bra nog. Den förflyttade sig ett dygn på 128 år vilket på tusen år blev en dryg vecka. Därför infördes på 1500-talet den gregorianska kalendern som vi idag använder.
Källa: Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen av Lars Olof Lodén
Läs även andra bloggare om februari, 28 februari, skottår, skottdag, år, kalender
