Högtider

Liksom de flesta kristna högtider (t.ex. jul och påsk) kan det finnas ett förkristet ursprung till kyndelsmässodagen. Den kristna förklaringen till att kyndelsmäss firas är att jungfru Maria gick i templet och offrade fyrtio dagar efter att hon fött Jesus (fyrtio dagar efter juldagen är 2 februari - kyndelsmässodagen).

Bland de första kristna firades Jesus födelse 6 januari och fyrtio dagar efter detta datum är 14 februari - vilket också blev datumet för de första kyndelsemässodagarna under ett antal hundra år.

Före kristendomen blev statsreligion i Romarriket firades en fest den 15 februari - lupercalierna. Namnet kommer av det latinska namnet för varg (lupus) och syftet med firande torde ha varit att skrämma vargarna när man släppte ut boskapen. Så här skriver Jan-Öyvind Swahn om hur firandet gick till:

Ritualet började med att man slaktade en hund och ett får, varpå man smetade djurens blod i pannan på tvenne ynglingar. Därefter torkades blodet bort med en mjöldoppad ulltott, och under denna tvättning skulle gossarna utbrista i ett långdraget gapskratt. Sedan skar man pisksnärtar av offerdjurens hudar, och med dem i händerna /…/ sprang stadens präster och piskade de kvinnor som väntade med sina nakna rumpor vända mot gatan. Syftet med agan var att fruar som inte lyckades bli med barn nu skulle bli fruktsamma. På kvällen hade kvinnorna ljusprocessioner över fälten för att rena dem från ont.

Så här långt är alla överens. Dock tvistar man om huruvida det förkristna firandet av lupercalierna ligger till grund för det kristna firandet av kyndelsmässodagen.

Många historiker menar att eftersom firandet av lupercalierna var en av de största under det romerska året valde den kristna kyrkan att år 494 slå samman lupercalierna med reningsfesten för jungfru Maria - liksom man ett sekel tidigare lagt Jesus födelsedag på dagen för firandet av Sol Invictus. Särskilt ljusprocessionerna passade det kyrkliga firandet och där fick den kristna högtiden sitt namn - kyndel betyder just ljus.

Så här skriver t.ex. Nils-Arvid Bringéus:

Dagen har sitt ursprung i en hednisk botgörarfest, som firades med ljus och facklor men som kristnades på 300-talet.

En del kristna håller dock inte med. T.ex. skriver Frederick G. Holweck i Catholic Encyclopedia:

The feast was certainly not introduced by Pope Gelasius to suppress the excesses of the Lupercalia (Migne, Missale Gothicum, 691)

Dock flyttade flyttade den östromerske kejsaren Justinianus år 542 kyndelsmässodagen till dess nuvarande placering i almanackan (2 februari) för den skulle hänga samman med juldagens nya placering (25 december). De seder som då knutits till 14 februari (oavsett om de var hämtade från förkristna traditioner eller inte) följde med till det nya datumet.

Läs även andra bloggares åsikter om högtider, religion, kyndelsmässodagen, jul, romarriket, kristendom

Källa: Svenska traditoner av Jan-Öjvind Swahn.

I årets almanacka finns det två dagar som benämns som kyndelsmässodagen - 27 januari och 2 februari. Kyndelsmässodagen infaller fyrtio dagar efter juldagen, eftersom den teologiska förklaringen till firandet är grundat på Lukasevangeliet 2:22-24:

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.

Den Herrens lag som åsyftas är 3 Mosebok 12:

När en kvinna får barn och föder en pojke, är hon oren i sju dagar, lika länge som när hon har menstruation. Den åttonde dagen skall pojkens förhud skäras bort. Sedan skall hon vänta i 33 dagar under sin blödnings- och reningstid. Hon får inte röra vid något heligt eller komma in i helgedomen förrän reningstiden är slut.

Trettiotre plus sju blir fyrtio dagar och det är fyrtio dagar efter juldagen som kyndelsmässodagen firas. Fyrtio dagar efter 25 december är 2 februari så den riktiga kyndelsmässodagen infaller då och var den enda kyndelsmässodagen fram till 1772 då dagen flyttades till närmaste söndag.

Egentligen skulle då årets kyndelsmässosöndag infalla 3 februari (det är den närmaste), men eftersom påsken är så extremt tidig i år infaller fastlagssöndagen 3 februari och därför hamnar kyndelsmässosöndagen 27 januari.

Andra bloggar om: religion, högtider, traditioner, kyndelsmäss, kyndelsmässodagen, kyrka.

Julen är förmodligen den största högtiden i Sverige. Så därför är det väl inget större fel i att vi firar av den ordentligt och håller på i åtminstone tjugo dagar - ända fram till 13 januari som i almanacka kallas tjugondag knut.

Idag är Knutdagen främst en dag då man kastar ut sitt julpynt och julgranen (om det inte gjorts tidigare). Något regelrätt firande - förutom möjligen på förskolor - hittar vi knappast. Så var det dock inte förr. Så här skriver Ebbe Schön:

Förr var Knutdagen framför allt den dag då gillena avslutades, och då blev det ofta en hejdundrande fest.

Men vilken dag är egentligen Knutdagen och när tar julen slut? I de allra flesta länder i världen som firar jul avslutad julen i och med trettonhelgen (6 januari). I svenska almanackor fram till 16- och 1700-talet var också 7 januari den dag som bar namnet Knut (efter den danske prinsen Knut Lavard som mördades just denna dag i mitten av 1100-talet).

Men någon gången under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet ändrar Knut dag från 7 januari till 13 januari. Julens avslutning hade förlängts en vecka, men namnet Knut var så intimt förknippat med julavslutningen (”Knut för julen ut!”) att det helt sonika fick följa med.

Frågan om varför julen förlängdes en vecka under 1600-talet kan ges olika svar. Så här skriver ex. nämnde Ebbe Schön:

I slutet av 1600-talet ville den lutherska kyrkans män förstärka kyrkolivets ställning genom att utöka julens längd, och då infördes den 13 januari som slutdatum.

Jan-Öjvind Swahn har en något annan ingång på varför julen varar i tjugo dagar i Sverige när övriga kristenheten nöjer sig med tretton.

En möjlighet /…/ är att man på så vis ville dra in de dagar då våra hedniska förfäder firade sitt midvinterblot - sin största fest under året. Men man har också velat göra tjugondagen till en sk oktav till trettondagen. I katolsk medeltid firade man nämligen icke sällan en sorts eftersläckning en vecka efter en stor helgdag.

Problemet med den sistnämda förklaringen är att vi inte har en aning om när det förkristna midvinterblotet hölls. Det kan har varit i december, i slutet av januar och även så långt som in i februari.

Källor: Svenska traditioner av Ebbe Schön, Julen förr i tiden av Ebbe Schön samt Svenska traditoner av Jan-Öjvind Swahn.
Andra bloggar om: högtider, traditioner, tjugondag knut, tjugondedag jul, jul, knut

I någon mening går det att säga att firandet av trettondedag jul är äldre än själva julfirandet, men då naturligtvis inte som julens trettonde dag. I fornkyrkan firades nämligen 6 januari (dagens trettondag) till minne av Jesus uppenbarelse eller som det heter på grekiska - epifania.

Epifaniafirandet började hos en mindre kristen grupp i östra Europa på 200-talet som ett firande av Jesus dop. Man ansåg att Jesus genom dopet blivit Guds son, så det var som ett “andligt födelsedagsfirande”. Den officiella kyrkan valde att fira Jesus födelsedag på samma dag för att inte ge gruppen legitimitet. Dessutom firade man Jesus dop samma dag.

I den västliga kristenheten gick man på 300-talet över till att fira Jesus födelsedag den 25 december. Jesus dop firas söndagen efter trettonhelgen. Dock har den ortodoxa kyrkan fortfarande 6 januari som sin höjdpunkt under julfirandet och firar då Jesus födelse.

I katolska och protestantiska kyrkor firas trettondag jul istället som den dag då de tre vise männen (som vi egentligen inte alls vet hur många eller vilka de var) kom med guld, rökelse och myrra till det nyfödda jesusbarnet. Så här skriver Martin Modéus

Eftersom de tre vise männen var de första icke-judar som tillbad Jesus så har man länge tänkt på trettondagen som dagen då Jesus börjar bli känd utanför det judiska folket. /…/ Trettondedag jul är därför den dag då Svenska kyrkans mission samlar in sin stora missionkollekt.

I folklig tradition var trettonhelgen en helg då man spelade upp ett julspel som handlade om hur de tre vise männen kom till Jesus och hur Herodes jagade Josef och Maria till Egypten. Spelen uppfördes främst av pojkar vid latinskolorna och var ett sätt att tigga pengar antingen till dem själva eller till fester som hölls under trettonhelgen.

De första beläggen för den här typen av spel är från 1751 då Linnélärjungen P.J. Bergius skrev:

Tre vise män voro tre bonddrängar, vilka gingo omkring i julhelgen, men besynnerligen trettondedagsafton, klädda i vita skjorto. Dessa hade tvenne andra drängar i följe med sig. en av dessa skulel agera Josef och vara utklädd med en luden fårskinspäls, samt med en stor puckel på ryggen tillika en stav i handen. Den andra bar en lykta av papper som var gjord som en stjräna. Alla tiggde penningar.

Seden att driva runt och tigga pengar genom att spela upp scener ur Bibelns berättelser sågs förmodligen inte med blida ögon av kyrkan och det är, som Bringéus skriver:

betecknande att de äldsta uppgifterna om stjärngossarna möter i rättegångshandlingar och förbud.

Sedan reformationen hade det kristna budskapet i svenska kyrkor nästan uteslutande varit förkunnat i ord. Därför fanns ett stort behov hos allmänheten att få budskapet förmedlat genom drama, något som prästerskapet då ogillade eftersom man ansåg att spelen drev med det kristna budskapet.

Under pietismens framväxt bekämpades stjärngossarna och julspelen hårt och det gick sägner om hur farligt det var att delta i spelen. Det dröjde dock till sekelskiftet 1900 innan spelen i princip hade utrotats. Istället införlivades några av de delar som fanns i julspelen i det moderna luciatåget som växte fram runt 1900-talets början. Så här skriver Bringéus:

En sådan utveckling har underlättats av att stjärnsymboliken också knutits till advent och jul, kanske också av behovet att få manliga motsvarigheter till luciatärnorna.

Källor: Folktrons år av Ebbe Schön, Årets festseder av Nils-Arvid Bringéus samt Traditioner och liv av Martin Modéu.

Andra bloggar om: religion, högtider, traditioner, trettondedag jul, trettondagen, trettonhelgen, stjärngosse, epifania, jul.

Sedan trettondag jul inte längre firas till minne av Jesus dop i den västerländska kristenheten så har det istället blivit en dag då man minns hur de tre vise männen kom till Jesus med gåvor. Men vilka var egentligen “de tre vise männen“?

Endast en av de fyra evangelierna skriver något om dem och det är inte mycket information som går att få fram. Så här står det i Matteus 2:1-2 och v.11

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid
kom några österländska stjärntydare till Jerusalem
och frågade: “Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett
hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.”
/…/
De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans
mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor
och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra.

De intressanta orden i sammanhanget är “österländska stjärntydare“. I den grekiska originaltexten står det:

Tou de Ihsou gennhqentov en Bhqleem thv Ioudaiav en hmeraiv Hrwdou tou basilewv, idou magoi apo anatolwn paregenonto eiv Ierosoluma

Ordet “magoi” är ett ord som användes i bl.a. Babyolnien och Persien för att benämna astrologer, lärare, präster och liknande. “Apo” betyder i sammanhanget ungefär “från”. Och “anatolwn” betyder “det håll där solen går upp” alltså “öster”.

Således torde det vara klarlagt att “de tre vise männen” kom från öster till Betlehem. Så här skriver Kerstin Lodén i Populär Astronomi om deras härkomst:

Mest sannolikt är Babylon. Visserligen var Babylons storhetstid i vetenskapligt hänseende förbi vid tiden för Kristi födelse, men ännu var Babylon ett viktigt centrum med många lärda män. Där fanns också en judisk koloni ända sedan den babyloniska fångenskapen 500 år tidigare. De judiska profetiorna var säkert kända i Babylon.

Dock är det lite osäkert vad de hade för yrke. Det troligaste, om man ser till resten av berättelsen, är att de var någon form av astrologer eller astronomer (vilket var ungefär detsamma på den här tiden). Bibelkommisionen från 1981 förklarade så här:

Grundtextens ord syftar här sannolikt på ett slags babyloniska hovfunktionärer, som med hjälp av drömtolkning och stjärntydning gav råd åt högt uppsatta personer

Dock sägs det ju ingenstans att ” de tre vise männen” var tre till antalet - tretalet kommer förmodligen ifrån att det var tre gåvor som bars fram till Jesusbarnet. Det var först på 500-talet då kejsar Justinianus lät uppföra mosaiker i Ravenna och Betlehem som deras antal (3) och deras namn (först Thaddadia, Melchior och Balytona, därefter Kaspar, Melchior och Balthasar) fastlades.

Senare har de tre vise männen avbildadts med olika hudfärg för att anknyta till berättelsen om Noas söner (Genesis 10:1-32) Sem (anfader till judar och araber), Ham (anfader till afrikanerna) och Jafet (anfader till européerna).

Källor: www.faktoider.nu, Populär Astronomi nr4/2001 och Tradition och liv av Martin Modéus.

Andra bloggar om: högtider, traditioner, tre vise männen, trettondagen, religion, kristendom, jul. bibeln, historia.

En av flera anledningar till att vi firar jul är det kristna högtidlighållandet av att Jesus föddes. Dock var det först på 300-talet som datumet för firandet av Jesus födelse fixerades till den 25 december. Anledningen var att de styrande i Romarriket ville konkurrera ut firandet av den obesegrade solen (Sol Invictus).

Redan då visste man förmodligen att det inte var möjligt att ge ett korrekt svar på när Jesus föddes- vare sig vilket år eller vilken dag. Om detta säger evangelierna ingenting. Om vi börjar med datumet så finns det få ledtrådar i vare sig i Lukasevangeliet. eller Matteusevangeliet. I vers 8 skriver Lukas:

I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt om natten över sin hjord.

Och om det går att dra några slutsatser av detta så borde Jesus ha fötts någon gång på våren eller hösten (en teori säger 25 september) då herdarna låg ute. Med stor säkerhet var det i alla fall inte i december då det troligtvis var alltför kallt.

Angående året då Jesus föddes så kan vi med säkerhet säga att det inte var år 0 eftersom år 0 aldrig funnits. Efter år 1 fvt kommer år 1 evt. Det var munken Dionysius Exiguus som på 500-talet räknade ut vilket år Jesus föddes eller egentligen vilket år han avlades. Så här skriver Sven-Eric Liedman

Dionysius’ kalender har också andra och för oss än mer överraskande drag. Den 1 januari var inte den kristna nyårsdagen utan antingen den 25 mars, Marie bebådelsedag, eller juldagen. Dionysius räknade säkert med den 25 mars – då Kristi människoblivande börjar – eftersom hela hans kalkyl bygger på detta datum. Han sökte nämligen ett lämpligt år, då påskdagen skulle ha infallit den 25 mars och då Jesu uppståndelse kunde tänkas ha skett. Han antog alltså att det förflöt ett jämnt antal år från avlelsen till den dag Jesus slutgiltigt lämnade sin jordiska kropp. Födelse- eller rättare sagt konceptionsåret – årtalet 1 – fann han genom att från denna påskdag räkna bort det antal människoår som Jesus enligt traditionen uppnådde.

Om vi använder evangelierna som historiska källor (vilket ju iofs är helt fel) går det snabbt att se att Jesus inte alls föddes år 1 utan förmodligen någon gång mellan 7 och 4 fvt.

Inte heller frågan om var Jesus föddes är så självklar som vi tror. För det första är det en missuppfattning att julevangeliet berättar att Jesus föddes i ett stall. Så här står det i vers 7:

och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

Krubban är det som gett upphov till berättelser stallet. Vidare ser man att det egentligen inte finns något i texten som säger att Josef och Maria avvisades från något härbärge. Lukas använder ordet “katalyma” (som betyder ungefär rum där människor bor) istället för det vanligare “pandocheion” (värdshus) som han däremot använder i liknelsen om den barmhärtiga samariten. Snarare är det troligt att Josef, Maria och det nyfödda barnet fick flytta från sitt rum när Jesus föddes och istället fick bo i något oanvänt rum.

Inte ens att Jesus föddes i Betlehem kan vi med säkerhet veta. Evangelierna är ju som sagt inte några trovärdiga historiska källor. Dels skrevs de långt efter Jesus liv och dels skrevs de inte som biografier utan som propaganda för att Jesus var Messias. Och för att Jesus skulle kunna utpekas som Messias så var han tvungen att vara släkt med idealkungen David och född i hans stad, Betlehem.

Däremot är det ologiskt att Jesus verkligen föddes i Betlehem. Dels finns det inga som helst historiska belägg för att en omfattande skattskrivning genomfördes kring tiden för Jesus födelse. Dels är det mycket otroligt att folk skulle varit tvungna att resa till en stad där deras förfäder bott. En sådan princip tillämpad i praktiken skulle innebära ett helt kaotiskt resande för människor. Dessutom kallas Jesus konsekvent för Jesus från Nasaret i resten av Bibeln. På den tiden fick människor namn antingen efter sin fader (Jesus, Josefs son) eller efter sin födelsestad och om Jesus kallades “Jesus från Nasaret” torde han också vara född i Nasaret.

Till sist frågan om hur Jesus föddes. Om Jesus föddes av en jungfru är såklart inget som man kan föra historisk forskning kring utan det är en ren trossak. Däremot går det att dra paralleller till andra historiska personer. Om Alexander den store fanns en föreställning att han blivit till genom att guden Zeus befruktat Alexanders mor. Liksom Platon, vars far av vissa ansågs ha varit guden Apollon.

Så för att sammanfatta finns en hel rad med felaktiga föreställningar om när, var och hur Jesus föddes (om han överhuvudtaget existerat).

Källa: “Sanningen om Jesus” i Allt om Historia 12/2007, Historien om Jesus av Thomas Cahill och Jesus : jude, rebell, gud? av Sören Wibeck

Läs även andra bloggares åsikter om religion, juldagen, julafton, 25 december, jesus, kristendom, gud, betlehem

Julen är kanske årets största högtid i Sverige. Jag försöker besvara några av de frågor som julfirare kan tänkas fundera över.

• Hur länge har vi haft julgranar i Sverige?
• Varför firar vi jul i Sverige?
• Varför är jultomten röd?
• Är jultomten en kristen eller en hednisk figur?
• Ska det heta adventskalender eller julkalender?

Andra bloggar om jul, julfirande, jultomte, julgran, tomte, högtider, traditioner.

Liksom med midsommarstången finns en rad missuppfattningar om julgranens ursprung - t.ex. att julgranen skulle ha ålderdomliga rötter och att den skulle vara symbol för världsträdet Yggdrasil. Två påstående som inte alls går att belägga.

Vad vi vet är att barrträd förr ansågs hålla övernaturliga varelser borta och då julnatten var en natt då många sådana var i rörelse fanns det goda skäl att ha olika former av barrträd på sin gård. Seden finns belagd sedan medeltiden på svenska bondgårdar. Dock har den inget (eller åtminstone mycket lite) med vår moderna julgran att göra.

Den moderna julgranen har sitt ursprung i Sydtyskland och Schweiz där den finns belagd sedan sent 1400-tal. Dock handlade då om granar som man hängde godis i. Att förse granen med ljus är en sed som kan sättas i samband med protestantismen i Tyskland och hur den framhöll julen som en familjehögtid.

Att ta in en gran vid jul och dekorera den spreds bland adelsfamiljer från Tyskland till övriga Europa under 1700-talet. Främst var det genom giftermål seden spreds och det skedde inte i någon större omfattning. Först under 1800-talet fick julgranen någon större spridning i och med att tyska borgarfamiljer tog med sig seden när de flyttade till andra städer i Europa.

I Sverige finns sedan åtminstone 1600-talet belägg för att granar användes som julprydnader. Men då var det i form av julstänger utomhus. Granarna var avkvistade så att bara en liten ruska fanns kvar i toppen. Julstången skulle vara rest senast klockan tolv på julaftonen.

Som nämnts var det främst bland adelsfamiljer som den moderna julgranen spreds. Första gången som en julgran av mer modernt snitt omnämns i Sverige är 1741 då grevinnan Wrede-Sparre beskrev hur hennes familj firade jul med ett stort träd prytt med ljus, äpple och saffranskringlor i centrum.

Från den absoluta överklassen tog det sedan åtminstone hundra år innan julgranen hittade nedåt på klasstegen. I mitten av 1800-talet började de rumshöga granarna leta sig in i de borgerliga familjern och först vid 1900-talets början fick julgranen en vidare spridning även i småbrukar- och arbetarhem.

Julgranens intåg visar tydligt hur en tradition oftast inlämmas i samhället. En tradition sprids vanligen från överklass till arbetarklass via borgarklassen och från städerna till landsbygden. Och många av de traditioner vi idag ser som självklara har sitt ursprung i den senare hälften av 1800-talet.

Den populära föreställningen att seder har sekellånga anor och att vi förvaltar traditioner som förfäder i generationer byggt upp är ofta felaktig. Historien om julgranen är ett tydligt sådant exempel. Visst kan vi se att bondebefolkningen för flera hundra år sedan hade barrträd kring jul, men vår moderna gran har som skrivet i sak ingenting med det barrträdet att göra.

Andra bloggar om: högtider, traditioner, jul, julgran

Källa: Granna Granen av Maria Flinck och Stora julboken av Jan-Öjvid Swahn

Att försöka reda ut julens ursprung kan tyckas vara ett döfött projekt redan från början eftersom det egentligen är en alldeles för stor fråga att svara på. Dock är det nödvändigt att ta en diskussion eftersom det från olika håll - såväl kristna extremister som ateister - finns försök att monpolisera sin egen syn på vad julfirande är och varför vi firar jul. Det är ju nämligen inte så enkelt att man kan säga att det finns en anledning till varför vi firar jul. Rötterna till vårt moderna julfirande är flera. Arkeologen och författaren till klassikern Årets folkliga fester (1936) Martin P:n Nilsson skrev om julens dubbla rötter:

En forntida hednisk julfest har sammansmält med den kristna julfesten, vilken fullt utbildad medfördes av kyrkan, då kristendomen infördes i Norden.

Citat är naturligtvis en förenkling, men det säger ändå det viktigaste om vår juls ursprung. Dock behöver perspektivet vidgas något och man kan framhålla åtminstone fyra huvudsakliga linjer som löper samman i dagens julfirande: (1): det urkristna julfirandet, (2) de romerska festerna, (3) det nordiska förkristna julfirandet samt (4) de senaste århundradenas kulturutveckling.

1. Urkristet julfirande

Om vi med det urkristna julfirandet menar firandet av Jesus födelse så var det från början något som ignorerades av kristna. Att fira en persons födelsedag ansågs hedniskt och istället var det naturligtvis påsken som var den viktiga högtiden. Istället firade man Guds uppenbarelse genom dopet eller Epifania. Epifaniafirandet började hos en sekt på 200-talet som den 6 januari firade Jesus dop. Man ansåg att Jesus hade blivit Guds son genom dopet så därför blev firandet också en form av andlig födelsedag. Den kristna kyrkan i öster där sekten verkade valde att fira Jesus födelsedag den 6 januari för att helt enkelt konkurrera ut sekten. Och epifania är fortfarande den viktigaste dagen under julen för den ortodoxa kyrkan.

2. Romerska fester

I Rom på 300-talet firades solgudens födelse (dies natalis Sol invicti) den 25 december, samma dag som vintersolståndet inföll enligt den julianska kalendern. Att man firade solgudens födelse just denna dag ter sig naturligt då det ju är då som solen återvänder. Då kristendomen blev statsreligion i Romarriket valde man att ersätta firandet av solgudens födelse med firandet av Jesus födelse. Vid samma tid firades även två andra högtider i Romarriket - dels saturnalier (en gammal romersk glädjefest till guden Saturnus ära) den 17 december och Kalendefetsen (firandet av det romerska ämbetsårets ingång) den 1 januari. En sak som kan ha sin bakgrund i Saturnusfirandet är våra julklappsrim för under Saturnalierna gav man varandra gåvor med skämtsamma verser. Så småningom skedde en sammansmältning av dessa två romerska högtider till en nyårsfest som till formen påminner en hel del om vårt moderna nyårsfirande.

3. Nordiskt förkristet julfirande

När kristendomen nådde Norden på 1000-talet fanns ett rikt utvecklat kristet julfirande. Många seder och bruk hade naturligtvis redan nått Norden genom handelsmän och dylikt, hur mycket är dock svårt att säga. Julfirandet omfattade i huvudsak tre stora dagar juldagen, nyårsdagen och trettondagen (som nu i den västliga kyrkan firades till minne av de tre vise männen). Om det julfirande som fanns i Norden före kristendomens intåg vet vi faktiskt inte så mycket. Det mesta som har skrivits är gissningar (mer eller mindre välgrundade). Vi vet att det firades någon form av fest under de kalla vintermånaderna, men hur och exakt när går det pga bristande källmaterial att säga väldigt lite om. Ebbe Schön skriver t.ex. så här om när det firades jul i det förkristna Norden.

Kanske var det just vid vintersolståndet, men det kan lika gärna ha varit i mitten eller slutet av januari eller till och med i början av februari.

Ofta brukar det heta att midvinterblotet skulle vara lika med det förkristna julfirandet. Inte heller det vet vi särskilt mycket om. En av de viktigaste källorna för vad vi vet om midvinterblotet är Snorre Sturlassons sagor i vilka han utförligt beskriver hur midvinterblotet gick till. Problemet är atrt Snorre skrev sina sagor på 1200-talet, alltså 200 år efter att de skall ha utspelt sig. Ungefär som om jag skulle försöka mig på att beskriva i detalj hur man firade jul på 1800-talet enbart utifrn hörsägen.

En sak som vi dock vet med stor säkerhet är att det dracks en massa öl under julfirandet. Öldrickandet var så viktigt att det fanns ett särskilt uttryck - “att dricka jul”. Före kristendomen drack man till Oden, Frö och Njord och när kristendomen kom byttes gudarna ut men drickandet fortsatte. Från tidig medeltid finns en norsk lagtext som skriver om stränga straff för den som inte bryggde öl och signade det åt Kristus och Sankta Maria och till god årsväxt och fred.

Traditioner som var knutna till det förkristna julfirandet blandades friskt med traditioner som kom från kontineneten med kristendomen. Även om det medeltida julfirandet i Sverige och Norden finns det knapphändig information. Dessutom skilde sig firandet stort mellan olika klasser och mellan olika delar av Sverige.

4. Senaste århundradena

Reformationen ändrade inte i något större avseende på julfirandet. En del helgondyrkan rensades naturligtvis bort, men seder som var knutna till ex. Sankt Nikolaus och till Lucia levde vidare. Först från 1700- och 1800-talet finns det källor som kan användas för att beskriva hur julfirandet växte fram. Och det är under dessa sekel och mycket i och med nationalromantiken under 1800-talet som många av de julseder vi firar idag växte fram. Jultomten är ett tydligt sådant exempel som kunnat slå rot tack vare nationalromantiskt nyväckt intresse i folktro. En av grunderna för nationalromantiken var en längtan tillbaka till det gamla och ursprungliga, ju äldre desto bättre. Dock visste man då ännu mindre än vad vi vet idag om hur julen firades i det gamla Sverige. Därför är många av de till synes urgamla traditionerna som skapades under 1800-talet mycekt tidstypiska för just detta sekel och alls inte urgamla som vi lätt kan förledas att tro.

Under 1900-talet har en rad nya traditioner tillkommit, mest uppenbar är väl Kalle Anka & hans vänner önskar god jul. Så för att återgå till frågan varför vi firar jul så beror det på en enastående blandning av traditioner från en rad olika håll. Romerskt, fornskandinaviskt, medeltida och modernt faller samman i vårt nutida julfirande.

Andra bloggar om: jul, yule, julfirande, vintersolståndet, kristendom, religion, högtider, sol invictus, traditioner, romarriket.

Källor: Stora Julboken av Jan-Öyvind Swahn, Årets fester av Albert Eskeröd, Svenska högtider av Ebbe Schön samt Traditioner och liv av Martin Modéus

Enligt en spridd myt (eller urban legend som det heter på engelska) så var det Coca-Cola som skapade den moderna jultomten. Enligt samma myt är jultomtens färger således ett resultat av Coca-Colas rödvita färger. Men det är alltså inte sant.

Dock är det sant att Coca-Cola haft stor betydelse när det gäller spridningen av bilden av hur jultomten skall se ut, liksom Disney har haft. Coca Cola-tomten skapades av svenskättlingen Haddon Sundblom på 1930-talet, men redan långt tidigare hade liknande bilder av jultomten publicerats.

Här kan det vara på sin plats att skilja mellan den nordiska jultomten och den anglosaxiska. I Sverige lever dessa sida vid sida i julpynt, julgransprydnader och på julkort. Den anglosaxiska jultomtens (Santa Claus) formutveckling är främst ett resultat av illustratören Thomas Nasts teckningar. År 1863 ritade Nast sin första Santa Claus och fortsatte sedan att utveckla honom som en dvärgliknande figur med rödbrusigt ansikte och vitt skägg klädd i ylle och en vit minkmössa med tofs.

Nast inspirerades i sina teckningar framförallt av Clement C Moores dikt A visit from St Nicholas som bl.a. beskriver St Nicholas så här:

His cheeks were like roses, his nose like a cherry!
His droll little mouth was drawn up like a bow
And the beard of his chin was as white as the snow;

Nast hade bayerskt påbrå och hans bild av Santa Claus var naturligt nog inspirerad av den tyska folktron bild av dvärga. Dessa hade bl.a. förmågan att ta sig upp och ned genom skorstenar, vilket Nast använde sig av när han skulle visa hur Santa Claus tog sig in i hun för att överläma julklappar. Så här skriver Ulla Ehrensvärd

alla sentida bilder av Santa Claus återgår mer eller mindre direkt till hans [Nasts, min anm.] typ, även om gubben nuförtiden - under intryck av Father Christmas - har blivit fullvuxen

Om Thomas Nast skapade den moderna Santa Claus är den framförallt Jenny Nyström som påverkat bilden vår svenska jultomte. Hennes första bild av en tomte var illustrationen av Viktor Rydbergs berättelse “Lille Viggs äfventyr på julafton” från 1871. När texten gavs ut i bokform 1875 gick uppdraget att illustrera boken till den då 18-åriga Nyström. Rydberg var inte alls nöjd med Nyströms illustration och hennes tomtar har egentligen ganska lite gemensamt med hur hennes senare tomtar kom att se ut.

Ännu mindre likhet fanns med den tomte hon ritade 1881 för Ny illustrerad tidning. Den tomten var skägglös med stor huvud och ett ganska elakt grin. Först året därefter började hennes mer moderna tomte ta form i en illustration av Herman Hofbergs “Svenska folksägner”. Därefter utvecklar Nyström sin tomte till den tomte vi känner idag med vitt skägg och (oftast) röd luva.

Nasts Santa Claus växte sedan under 1900-talet upp och blir fullängd. Genom sin medverkan i olika reklamkampanjer (bl.a. för Coca Cola) och tecknade filmer (främst Disneys Jultomtens verkstad från 1932) får Santa Claus sitt genomslag i stora delar av världen.

I Sverige har Santa Claus dock inte helt lyckats tränga undan den nyströmska jultomten utan de lever till viss del sida vid sida. Även om min uppfattning är att den senare mer och mer trängs undan till förmån för Disney-tomten i alla fall i reklamkampanjer i tidingar och på teve.

Källa: Den svenska Tomten av Ulla Ehrensvärd

Andra bloggar om: jultomten, santa claus, tomte, jenny nyström, thomas nast, coca cola, haddon sundblom, jul, högtider, tradtioner,