Varför smälter man bly på nyårsafton?
Kort svar: Förr i tiden använde man bl.a. smält bly för att på nyårsafton spå hur det kommande året skulle bli.
Om vi ser tillbaka på det gamla svenska bondesamhället (före industrialiseringen) så var nyåsafton inte en särskilt framträdande festkväll. Julen hade mycket större betydelse och det var först på 1500-talet som 1 januari ens blev officiell nyårsdag i hela Sverige. Sedan att vaka in det nya året var, för att citera Swahn (s. 96), ”tämligen okänd bland bönderna”.
Vad som däremot varit under lång tid varit förknippat med nyårshelgen är att spå hur det kommande året skulle bli. Hur man gjorde detta varierade men vanligt var att slå smält bly i vatten eller äggvita i kokande vatten. Utifrån de former som sedan bildades kunde man se vad som skulle komma att ske under det kommande året. Så här skriver lenaz.net om nutida seder i samma anda:
Numera använder man tenn eller stearin, som man smälter i en liten skopa på spisen eller över öppen eld. När det smälta hälls i kallt vatten stelnar det, och sen får man använda fantasin för att utläsa vad figuren föreställer. Ser den ut som ett kors betyder olycka och död, liknar den en krona eller ett fågelbo betyder det bröllop.
Ett välkänt exempel på denna nyårssed är finns i den svenska filmen Mer om oss barn i Bullerbyn:
Flickorna smyger på pojkarnas nyårsvaka, och pojkarna skräms med smällare. Sedan vakar de in det nya året tillsammans och häller smält bly i kallt vatten för att spå om framtiden. Bosse somnar och vaknar inte för att hurra för det nya året 1929.
Skrivet av Mattias Axelsson (2012-12-31)
Källa: Svenska Traditioner av Jan-Öjvind Swahn
Vilket europeiskt land hade 25 mars som nyårsdag fram till 1752?
Kort svar: Storbritannien firade nyårsdagen den 25 mars fram till 1752 då man bytte till 1 januari.
Ett kalenderår är i vanliga fall 365 dagar. Ett astronomiskt år är den tid det tar för jorden att rotera ett varv runt solen vilket är cirka 365 dygn 5 timmar 48 minuter och 45 sekunder. Kalenderåret och det tropiska året ligger alltså inte i fas.
För att lösa detta problem har man i olika kulturer använd olika metoder med inskjutna skottmånader eller skottdagar. I den kalender som Julius Caesar låg bakom (den julianska) löste man problemet genom att ha en skottdag vart fjärde år för att få kalendern i fas med det tropiska året.
Tyvärr hamnade den julianska kalendern ändå ur fas och år 1582 proklamerade påven Gregorius XIII en ny kalender (den greogrianska) som la till en extra regel för skottår vid sekelskiften. Eftersom det var en katolsk påve som skapade kalendern så var många av de protestantiska länderna tveksamma till att ändra sina kalendrar och man gjorde det vid olika tillfällen. Bland de sista västeuropeiska länderna att införa den gregorianska kalendern var Storbritannien (1752) och Sverige (1753)
När bytte Storbritannien nyårsdag?
När Storbritannien bytte kalender från den julianska kalendern till den gregorianska hoppade man över elva dagar i september 1752. Onsdagen den 2 september 1752 följdes av av den torsdagen den 14 september.
Bilden visar september 1752 i en Virginakalender
Vid samma reform bytte man nyårsdag från 25 mars (som varit nyårsdag i många länder, dock inte Sverige) till 1 januari. Följande står att läsa i Act 1750 (Act of the UK Parliament):
The first day of January next following the said last day of December shall be reckoned, taken, deemed, and accounted to be the first of the year of our Lord 1752; and the first day of January which shall happen next after the said first day of January 1752 shall be reckoned, taken, deemed, and accounted to be the first day of the year of our Lord 1753; and so on from time to time
Sista gången som 25 mars användes som nyårsdag i Storbritannien var alltså 25 mars 1751. Den sista dagen på det brittiska året 1751 var sedan 31 december (år 1751 hade alltså bara 282 dagar i Storbritannien).
Att man i Storbritannien hade 25 mars som nyårsdag berodde på att detta är Jungfru Marie bebådelsedag och när den första kristna kalendern skapades på 500-talet:
var den 1 januari inte den kristna nyårsdagen utan antingen den 25 mars, Marie bebådelsedag, eller juldagen. Dionysius räknade säkert med den 25 mars – då Kristi människoblivande börjar – eftersom hela hans kalkyl bygger på detta datum.
Men eftersom fler och fler länder under 1500- och 1600-talet bytt till det gamla romerska bruket att ha nyårsdagen den 1 januari så följde även Storbritannien efter 1752.
Skrivet av Mattias Axelsson (2012-12-29)
Källor:
Nyår i Sverige av Göran Hägg
”Dionysius glömde inte bort år 0” av Sven-Eric Liedman
”Nytt år – men varför just nu?” av Lars Nystedt i SvD 2007-12-31
En: Wikipedia Calendar (New Style) Act 1750
Vem har skrivit texten till nyårsdikten ”Ring klocka ring”?
Kort svar: Dikten Nyårsklockan är i original skriven på engelska av Alfred Tennysson (senare lord). Den version som brukar läsas på Skansen vid tolvslaget är en fri översättning till svenska av Nils Edvard Fredin.
Varje nyårsafton sedan 1970-talet tevesänds uppläsandet av dikten Nyårsklockan på Skansen. De senaste åren är det Jan Malmsjö som läser dikten. Tidigare har bl.a. Jarl Kulle och Margareta Krook läst de berömda raderna.
Nyårsklockan eller ”Ring klocka ring” är en översättning/tolkning som gjorts ifrån en engelsk dikt. Poeten Alfred Tennyson (senare lord Tennyson) sammanställde i mitten av 1800-talet diktverket In Memoriam som är en omfångsrik (131 verser) sorgedikt över Tennysons avlidne vän Arthur Henry Hallam.
Avsnitt nummer 106 är de versrader som fritt översatta är förknippade med svensk nyårsfirande:
Ring out, wild bells, to the wild sky,
The flying cloud, the frosty light:
The year is dying in the night;
Ring out, wild bells, and let him die.
I slutet av 1800-talet gjorde den svenske poeten Nils Edvard Fredin är fri översättning av Tennysons diktavsnitt. Så här skriver Göran Hägg om Tennysons dikt och Fredins översättning:
Tennyson var överskattad som poet, vilket han själv sympatiskt nog verkat ha insett. Men riktigt så bombastisk och meningsbefriad som den konstigaöversättning av det rättvist glömde rimmaren Nils Edvard Fredrin som vi hör skrikas ut p årets första självande minut är inte Tennysons dikt. Fredin tog sig avsevärda friheter.
Så här valde Fredin att tolka det första stycket:
Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
Mot rymdens norrskenssky och markens snö;
Det gamla året lägger sig att dö…
Ring själaringning över land och vatten!
Skrivet av Mattias Axelsson (2012-12-29)
Källa: Nyår i Sverige av Göran Hägg
Vilket datum inföll nyårsdagen i Sverige före 1500-talet ?
(Obs! Om du kommer hit för att du vill ha svar på DN:s kryss är svaret i DN 25 mars, även om det inte stämmer med verkligheten. Se kommentar nedan)
Kort svar: Under medeltiden användes både 25 december och 1 januari som nyårsdag. Från och med Gustav Vasas regenttid är det 1 januari som är nyårsdag i Sverige.
Att fastställa när ett nytt år börjar är inte alldeles okomplicerat. De enheter vi idag använder för att mäta tid (år, månader, veckor och dagar) är inte i fas med varandra och bara vissa av dem är i fas med himlakropparnas rörelser (ex. solens upp- och nedgång, månens faser och jordens varv runt solen).
Ett år (som vi har definierat det) är den tid det tar för jorden att röra sig ett varv runt solen (c.a. 365,2425 dagar). När man sätter början respektive slutet för ett år är godtyckligt – det kan vara vid vårdagjämningen likväl som vid en viss månads början. Genom historien har olika tidpunkter fungerat som nyårsdag. Romarna var först med att använda 1 januari någon gång strax innan vår tideräknings början. Dock slog detta bruk inte omedelbart inte igenom i den kristna världen.
Inom kristendomen var den första utgångspunkten att firande av nyår på romerskt vis var ett hedniskt bruk. Så här skriver Lars Nystedt:
Vid konciliet i Tours, år 576, fastslogs att de som firade nyår den 1 januari gjorde sig skyldiga till ett antiquus error och man hotade dem med bannlysning om de inte upphörde med sådant.
Istället tänkte man att Jesus tillblivelse var ett bättre sätt att ha som startpunkt för ett nytt år. Det var munken Dionysius Exiguus som på 500-talet räknade ut vilket år Jesus föddes eller egentligen vilket år han avlades. Så här skriver Sven-Eric Liedman
Dionysius’ kalender har också andra och för oss än mer överraskande drag. Den 1 januari var inte den kristna nyårsdagen utan antingen den 25 mars, Marie bebådelsedag, eller juldagen. Dionysius räknade säkert med den 25 mars – då Kristi människoblivande börjar – eftersom hela hans kalkyl bygger på detta datum.
Så de första kristna hade alltså antingen 25 mars eller 25 december som nyårsdag. I olika delar av Europa var det olika bud om vilken av dagarna man skulle använda.
Av olika anledningar började man i England och andra delar av nordvästra Europa att under senare delen av medeltiden på vissa platser gå tillbaka till den romerska bruket att fira nyår 1 januari istället. Bringéus skriver (s. 10):
Den romerska tidpunkten för årsskiftet vann allt större utbredning fastän kyrkan försökte lansera juldagen. Kampen om de båda tidpunkterna spåras ännu på de svenska runstavarna.
För Sveriges del så var det både 25 december och den 1 januari som användes som nyårsdag under medeltiden. Så här skriver Göran Hägg (s. 12):
I Sverige tycks således den 25 december och den 1 januari ha tävlat med varandra [om att vara nyårsdag, min anm.] under medeltiden . Men tidigare än på de flesta håll verkar det byråkratiskt effektiva 1 januarinyåret ha blivit accepterat av den svenska kungamakten, kyrkan och klostren. Och från och med Gustav Vasa är det ingen tvekan om vad som gäller.
Swahn skriver likadant (s. 94):
Kyrkoårets början [flyttades} till juldagen, som i Sverige räknades som Nyårsdag ända till 1500-talet.
I den övriga delen av den kristna världen blev 1 januari successivt nyårsdag och när påven 1691 anslöt sig till detta datum blev det rådande för hela kristna Europa.
(På Nordiska museets hemsida finns en uppgift om att 25 mars skulle varit nyårsdag fram till 1500-talet. Detta är en uppgift som går helt emot de övriga källor som jag har använt mig av.)
Skrivet av Mattias Axelsson (2012-12-28)
Källor: Nyår i Sverige av Göran Hägg
Årets festdagar av Nils-Arvid Bringéus
Svenska traditioner Jan-Öjvind Swahn
”Dionysius glömde inte bort år 0” av Sven-Eric Liedman
”Nytt år – men varför just nu?” av Lars Nystedt i SvD 2007-12-31
Vilken dag firas det iranska nyåret?
Kort svar: Det iranska nyåret (också kallat det persiska nyåret eller nowruz) infaller vid vårdagjämningen. År 2013 är nowruz den 20 mars 12.03 svensk tid.
Enligt den kristna kalendern (som bygger på den gamla julianska kalendern ifrån Romarriket) firas nyår vid skiftet december – januari. Att fira nyårsdagen den 1 januari är märkligt då det är väldigt lite som händer i naturen. Det är långt kvar till vår och vintersolståndet har redan varit. Mer naturligt hade varit att fira nyår när solen vänder och det blir ljusare (julen), när dag och natt är ungefär lika långa eller när solen står som högst (midsommar).
En kalender som – till skillnad från den gregorianska – följer årets naturlig rytm bättre vad gäller nyår är den iranska.På samma sätt som den gregorianska är den iranska kalendern en solkalender. Så här skriver Lodén (s. 120)
Ett kännetecknande drag för persisk tideräkning är att den i likhet med den gamla egyptiska bygger på solåret. Månen är överhuvudtaget mycket sparsamt omtalad i litteraturen.
Dock har det iranska/persiska året tolv månader som är trettio eller trettioen dagar långa. Den första av dessa heter Feverdin och som Lodén skriver (s. 122)
Man har ett visst stöd för att 1 Fereverdin alltid bör sammanfalla med vårdagjämningen.
Vårdagjämningen är inte en speciell dag utan en exakt tidpunkt då solen solens centrum passerar himmelsekvatorn på väg norrut. Dag och natt är då ungefär (inte exakt) lika långa. Eftersom solen passerar himmelsekvatorn vid en exakt tidpunkt är vårdagjämningen vid olika tider beroende varpå jorden du befinner dig. Årets (2012) vårdagjämning infaller den 20 mars kl 11.03 (UCT). Det innebär 12.03 svensk tid.
Skrivet av Mattias Axelsson (2012-03-03, uppdaterad 2013-02-24)
Källa: Lodén, Lars Olof (1968) Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonnier: Stockholm samt Farsinet
Varför är nyår 1 januari?
Kort svar: Att just 1 januari är nyårsdag är en rest från Romarrikets dagar. Från början var nyårsdagen 1 mars, men rikets expansion gjorde att man behövde fler månader på sig att planer fälttågen (vilket man gjorde vid nyår) – därför flyttades nyårsdagen två månader bakåt.
Högtidsdagar brukar ligga i samband med brytningstider. När solen vänder och det blir ljusare infaller julen, när dag och natt är ungefär lika långa är det Jungfru Marie bebådelsedag och när solen står som högst är det midsommar - för att ta tre exempel.
Därför kan det tyckas märkligt att lägga nyårsfirandet i skiftet december – januari då det är väldigt lite som händer i naturen. Det är långt kvar till vår och vintersolståndet har redan varit.
Vi kan också i månadernas namn se att det här med nyår i januari troligtvis inte är det man firade från början. Månaden december borde ju vara den tionde månaden (dec = tio) och oktober den åttonde (okt = åtta). Och så var det faktiskt från början, men då måste vi gå mer än tvåtusen år bakåt i tiden och hamnar då i Romarriket.
Före Julius Ceasar var den romerska kalendern svårbegripbar med månader och år som dåligt stämde överens med de naturliga månaderna (månens varv runt jorden) och det naturliga året (jordens bana runt solen). Det romerska året hade tio månader där mars var den första och december var den tionde och sista. Att tiden mellan sista december och första mars inte hade några namn förklaras så här av Lars Olof Lodén:
Enligt en fantasifull förklaring skulle den tid som förflöt mellan slutet av December och början av Martius vara att betrakta som ”död” och alltså inte behöva innehålla några namngivna månader.
Någon gång på 700-talet fvt lades januari och februari till kalenderåret som de två sista månaderna (det är för övrigt därför som februari är skottmånad) – mars var fortfarande årets första månad.
Vid det romerska nyårsfirandet (1 mars) tillträdde konsulerna sina poster och de började planera för de fälttåg som arméerna skulle dra iväg på. När riket växte blev 1 mars alldeles för tidigt att för denna planering och man blev tvungna att flytta konsulernas tillträde två månader bakåt på året. Runt 150 fvt bestämdes att konsulerna skulle tillträde 1 januari och då firade man det nya året då istället.
När sedan den julianska kalendern infördes under Julius Ceasar 45 fvt blev 1 januari officiellt nyårsdag i det romerska riket. Viktigt att komma ihåg är dock att romarna såklart inte räknade åren utifrån Jesus födelse (han var ju inte född än) utan med utgångspunkt i vem som var konsul när året började
Egentligen är ju nyårsfirande vid månadsskiften en rent administrativ åtgärd. Om vi skulle följa solens gång (vilket vore mer naturligt och mer rytmiskt) finns fyra bra tillfällen att fira: vårdagjämningen, sommarsolståndet, höstdagjämningen och vintersolståndet.
I många europeiska länder har följaktligen nyår firats vid andra tillfällen än 1 januari. För svensk del var det främst 25 december och 1 januari som gällde, med övervikt 1 januari. Det var först på 1500-talet som vi definitivt gick över till det senare. I Storbritannien dröjde det fram till 1752 innan den 25 mars fick ge vika för 1 januari. Att man i Storbritannien (likt flera andra länder) hade 25 mars som nyårsdag berodde på att berodde på att detta är Jungfru Marie bebådelsedag och när den första kristna kalendern skapades på 500-talet:
var den 1 januari inte den kristna nyårsdagen utan antingen den 25 mars, Marie bebådelsedag, eller juldagen. Dionysius räknade säkert med den 25 mars – då Kristi människoblivande börjar – eftersom hela hans kalkyl bygger på detta datum.
Under tidigmodern tid var det ett reellt problem att olika länder följde olika tideräkning. I den katolska delen av Europa hade man gått över till den gregorianska kalendern 1582 och helt enkelt strukit tio dagar i almanackan. Så här skriver Göran Hägg träffande:
För den som reste i Europa i början av 1700-talet bör förvirringen ha varit total. Centrala Sverige, Londontrakten och Nordtyskland hade nyår 1 januari, som emellertid inföll 12 dagar efter 1 januari i resten av världen. På sina håll på de Brittiska öarna höll man fast vid 25 mars efter Florensmodellen, men fortfarande ett annat 25 mars än i Florens. Och bland den svenska allmogen i till exempel Värmlands finnskogar användes ibland fortfarande träalmanackor som räknade året från 25 december, som inte var 25 december i resten av världen.
När så den gregorianska kalendern infördes i Storbritannien och Sverige i mitten av 1700-talet blev den 1 januari nyårsdag och samma dag över hela Europa (utom i Ryssland som inte bytte förrän 1917).
Men bara för att de allra flesta i Europa firar nyår 1 januari så är det inte så i resten av världen. Det iranska nyåret nouruz firas vid vårdagjämningen, det judiska i september eller oktober, det hinduiska (Diwali) i november eller december och så vidare.
Skrivet av Mattias Axelsson (senast uppdaterad 2012-12-31)
Källor: Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen av Lars Olof Lodén
Nyår i Sverige av Göran Hägg
”Dionysius glömde inte bort år 0” av Sven-Eric Liedman
”Nytt år – men varför just nu?” av Lars Nystedt i SvD 2007-12-31
Varför är nyår 1 januari när vintersolståndet är en vecka tidigare?
Kort svar: Att 1 januari inte sammanfaller med vintersolståndet (vilket vore mer naturligt) beror på att när den julianska kalendern infördes 45 fvt var nymånen sju dagar efter vintersolståndet (25 december) och det ansågs som viktigt att det nya året sammanföll med månens nytänding.
Många (inklusive undertecknad) finner det märkligt att det nya året börjar 1 januari. Att det är just januari som är årets första månad är inte så märkligt och kan förklaras med romarrikets expansion. Vad som däremot är märkligt är att årsindelningen inte följer någon naturlig rytm.
Om vi skulle följa solens gång (vilket vore mer naturligt och mer rytmiskt) finns fyra bra tillfällen att fira nyår: vårdagjämningen, sommarsolståndet, höstdagjämningen och vintersolståndet. I de flesta kulturer firas olika högtider vid dessa tidpunkter. I Sverige firar vi ju jul kring tiden för vintersolståndet och midsommar vid tiden för sommarsolståndet. Men nytt år firar vi inte i anslutning till någon av dessa brytningstider.
Och anledningen till det ligger i övergången till den julianska kalendern ett knappt halvsekel före vår tideräknings början. Den julianska kalendern var en ren solkalender, där ett år motsvarade ungefär ett jordvarv runt solen. En månad hade inte längre något med månens faser att göra.
Dock spelade månen en stor roll i varför 1 januari inte hamnade vid vintersolståndet vilket hade varit mest naturligt. Det år den julianska kalendern infördes 45 fvt inföll vintersolståndet 25 december. Av flera anledningar ansågs det betydelsefullt att årets första dag sammanföll med den första nymånen efter vintersolståndet. Dels berodde det på att den gamla kalendern skulle gå jämnt ut och dels berodde på en allmän hållning att saker som påbörjas i nymåne för lycka med sig.
Så här skriver Göran Stålblom:
Den 1 januari år 45 f.Kr. syntes alltså den första nymåneskäran just sju dygn efter vinetrsolståndet. Kalendern var därefter fixerad på detta sätt.
Sedan dess har dessutom vintersolståndet flyttat från 25 december till ungefär 21 december och det beror i sin tur på att den gregorianska kalendern la brytpunkterna (solståndet och dagjämningarna) vid den dag de inföll i samband med kyrkomötet i Nicae år 325. Men det är en annan historia.
Källa: Vintersolståndet av Göran Stålblom
Läs även andra bloggare om nyår, nytt år, vintersolståndet, julianska kalendern, kalender, år
3 poster om nyår
Nu är det snart 2008 och därför har jag samlat tre intressant poster om historien bakom nyårsfirandet.
Läs även andra bloggares åsikter om nyår, nyårsfirande, nyårsafton,1 januari, högtider, traditioner.
Hur firade man nyår förr i tiden?
Kort svar: Firandet av nyår berodde i hög grad på vilken klass man tillhörde. Överklassen firade på kontinentalt vis med supéer och saluter för kungen. Arbetare och bönder firade inte nyår i någon större utsträckning. Istället firade man de högtider som var mer anpassade efter arbetsårets rytm.
Nyårsfirande är i grunden en modern företeelse. Göran Hägg skriver i boken Nyår i Sverige (s. 16): ”Firandet av det fullbordade kalenderåret är precis som födelsedagsfirande något som på allvar tar fart med urbanisering och ökad social kontroll”. Seden att vaka in det nya året var, för att citera Swahn (s. 96), ”tämligen okänd bland bönderna”.
Något som är viktigt att påpeka i sammanhanget är att det var först på 1500-talet som 1 januari ens blev officiell nyårsdag i hela Sverige. Tidigare hade främst 25 december konkurrerat.
Den svenska överklassen firade nyår i större utsträckning än vad allmogen gjorde. De var påverkade av kontinentala vanor och man hade nyårssupéer, salutade för konungen och avlade nyårsvisiter på nyårsdagen. Så här skriver Swahn (s. 96f)
På 1700-talet gällde regeln att ju finare visit man avlade, desto tidigare skulle den äga rum. Klockan fyra på morgonen måste man i Stockholm vara färdigklädd för att önska gott nytt år hos de förnämsta vid hovet.
Däremot var firandet under nyårshelgen mycket sporadisk bland större delen av Sveriges befolkning före 1900-talet. Att fira nytt år i övergången mellan december och januari är ju egentligen helt onaturligt och resultatet av en administrativ åtgärd i Rommarriket på 100-talet fvt. Snarare firade man de brytningstider som var mer anpassade efter naturens gång. Såhär skriver etnologen Gillis Herlitz:
Det kändes säkerligen mer motiverat att fira nytt år i samband med att skörde var bärgad, att slakten var genomförd, att hushållet gick i vintervila, än vid ett tillfälle då det inte hände så mycket i naturen eller arbetet på gården.
För vad vi måste komma ihåg är att årsrytmen under bondesamhället i hög utsträckning var anpassad efter livet på bondgården. Därför tedde sig säkerligen mer naturligt att fira ex. vårdagjämningen eller varför inte när sommarhalvåret började.
En sak som dock finns beskrivet vad gäller nyårsseder är att spå hur det nya året skulle bli. Återigen Gillis Herlitz:
Så länge människor funnits har nog just årskiften ansetts vara speciellt lämpliga för allehanda övernaturliga krafter att vara i rörelse och dessa kanske kunde nås genom besvärjelser, magiska riter och offer.
Ett vanligt sätt att spå det nya året – eller ta nyårstyda som det också hette – var att stöpa i bly eller tenn. Metallen smältes och hälldes i kallt vatten för att sedan formas till något. Denna form kunde avslöja hur det kommande året skulle se ut. Förutom dessa nyårstydor var firandet kring årsskiftet som sagt inget utbrett bland majoriteten av befolkningen.
Det var först under 1900-talet som nyåret började firas även bland de lägre klasserna. Troligtvis har Skansen och deras nyårsfirande – som började 1893 – samt att radion blev allmän egendom betytt mycket för att sprida nyårsfirandet bland de breda folklagren. I radion kunde man från 1924 höra klockringning från olika kyrkor i landet.
Mycket av det som idag förknippas med nyårsfirandet - champagne, fyrverkerier, läsningen av ”Ring klocka ring” – är alltså inte mer än knappa seklet gammalt.
Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterad 2012-12-31)
Källor:
Nyår i Sverige av Göran Hägg
Svenska Traditioner av Jan-Öjvind Swahn
Mors dag och eid-il-fitr av Gillis Herlitz.
Vilken dag bör man fira nytt år?
Kort svar: Olika kulturer och religioner har olika tidpunkter för firandet av nyår.
Visst tycker man att det är självklart att det nya året börjar vid tolvslaget den 1 januari, men tänk en stund till så är det långt ifrån uppenbart att just skiftet mellan december och januari skall utgöra början på det nya året.
Att det är just januari som är den första månaden har att göra med ett administrativt beslut i Romarriket på 100-talet fvt. Från början var det 1 mars årets första dag – det var då som konsulerna installerades och årets krig planerades. Men ju större romarriket blev desto mer tid behövde man på sig att planera krigen så därför flyttades årsskiftet två månader bakåt. Men bara för att romarna valde 1 januari som nyårsdag var det inte så att alla direkt blev överens om när det nya året skulle firas.
Egentligen är ju nyårsfirande vid månadsskiften en rent administrativ åtgärd. Om vi skulle följa solens gång (vilket vore mer naturligt och mer rytmiskt) finns fyra bra tillfällen att fira: vårdagjämningen, sommarsolståndet, höstdagjämningen och vintersolståndet. I de flesta kulturer firas olika högtider vid dessa tidpunkter. I Sverige firar vi ju jul kring tiden för vintersolståndet och midsommar vid tiden för sommarsolståndet.
Problemet är dock att den tid det tar för jorden att snurra ett varv runt solen inte är exakt 365 dagar (det är några timmar mer). Så om man inte åtgärdar detta kommer högtidsdagar flytta sig bakåt – det är t.ex. därför som luciadagen kallas ”årets längsta natt” eftersom det var då vintersolståndet inföll under medeltiden. Påsken valde man dock att ha flytande och lät dess tidpunkt regleras av månen.
När vår nuvarande tideräkningen fixerades på 500-talet var det munken Dionysius Exiguus som räknade ut vilket år Jesus skulle ha fötts. Han räknade dock inte med 1 januari som nyårsdag som romarna hade gjort utan istället antingen 25 mars (då Maria skulle ha befruktats av helig ande) eller 25 december (då Jesus skulle ha fötts). Att den kristna kyrkan inte valde 1 januari har också att göra med ett avståndstagande från det hedniska romerska firandet.
Olika länder och olika härskare använde sig under hundratals år av olika nyårsdagar. I Sverige var det främst 25 december och 1 januari som gällde, med övervikt för det senare. Dock var det ytterligare ett problem – att olika länder följde olika tideräkning. I den katolska delen av Europa hade man gått över till den gregorianska kalendern 1582 och helt enkelt strukit elva dagar i almanackan. Så här skriver Göran Hägg träffande:
För den som reste i Europa i början av 1700-talet bör förvirringen ha varit total. Centrala Sverige, Londontrakten och Nordtyskland hade nyår 1 januari, som emellertid inföll 12 dagar efter 1 januari i resten av världen. På sina håll på de Brittiska öarna höll man fast vid 25 mars efter Florensmodellen, men fortfarande ett annat 25 mars än i Florens. Och bland den svenska allmogen i till exempel Värmlands finnskogar användes ibland fortfarande träalmanackor som räknade året från 25 december, som inte var 25 december i resten av världen.
I mitten av 1700-talet införde så till sist även Storbritannien och Sverige den gregorianska kalendern och den 1 januari blev samma dag över hela Europa (utom i Ryssland som inte bytte förrän 1917).
Men bara för att de allra flesta i Europa firar nyår 1 januari så är det inte så i resten av världen. Det iranska nyåret nowruz firas vid vårdagjämningen, det judiska i september eller oktober, det hinduiska (Diwali) i november eller december och så vidare.
Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterad 2012-03-03)
Källa: Nyår i Sverige av Göran Hägg
Läs även andra bloggares åsikter om nyår, nyårsfirande, nyårsafton, 1 januari, romarriket, högtider, traditioner.
Bilderna är från Fotoakuten.se
