En vanlig missuppfattning är att den judiska påsken (pesach) - till minne av uttåget ur Egypten - firas samtidigt som den kristna påsken. Så är det alltså inte, snarare tvärtom.
Missuppfattningen bygger förmodligen på att Jesus firade den judiska påsken under den vecka som han (enligt kristen tradition) korsfästes, dog och uppstod runt år 33. Därefter firade de första kristna den judiska påsken, men med ett nytt innehåll. Det var inte förrän kyrkomötet i Nicaea 325 som den kristna påsken separerades från den judiska genom beslutet att den kristna påsken skulle infalla den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen. Anledningen till beslutet var just att man inte ville att den kristna och den judiska påsken skulle infalla samtidigt.
Den judiska påsken börjar på dag 15 i månaden Nisan och håller på till dag 22 - alltså i en vecka. Påsken börjar alltså på samma datum i samma månad varje år om man följer den judiska kalendern. Tidpunkten varierar dock i den gregorianska kalendern eftersom den judiska kalendern är en lunisolarkalender som baseras både på både solens och månens omlopp och den gregorianska är en ren solkalender.
Den judiska kalenderns år består av 354 dagar (12 månader med 29 eller 30 dagar i varje månad). För att anpassa kalendern till det tropiska året stoppas en skottmånad in med viss regelbundenhet (sju skottmånader under en tidsperiod om nitton år). Varje ny månad börjar (och slutar) alltså med nymåne och den 15:e dagen är det alltså fullmåne. Därför börjar det judiska påskfirandet alltid vid fullmåne.
Eftersom den judiska och den gregorianska kalendern inte följer samma system infaller den judiska påsken enligt den gregorianska kalendern vid olika tillfällen varje år. Just 2008 börjar den judiska påsken den 20 april och avslutas 27 april. Eftersom ett dygn i den judiska kalendern räknas från solnedgång till solnedgång börjar dock firandet av den judiska påsken redan på kvällen den 19 april.
Så här infaller den judiska påsken de närmaste åren:
- 19 april 2008
- 8 april 2009
- 29 mars 2010
- 18 april 2011
- 6 april 2012
- 25 mars 2013
- 14 april 2014
- 3 april 2015
- 22 april 2016
Källor: Världens religioner av Markus Hattstein samt Så här går det till - judisk vardag och helg av Harry Gersh
Läs även andra bloggare om påsk, pesach, judisk påsk, judendom, högtider, kalender
Permalänk
1 kommentar
Att äta lamm till påsk har fått ordentligt genomslag i tidningarnas matbilagor och på olika receptsidor. Men trots att det finns en koppling till det judiska påskfirandet (lammet som offrades och vars blod målades på dörren) och även till det kristna (Jesus som offerlammet) så har lamm på det svenska påskbordet funnits i mindre än hundra år.
Även om det i “matfundamentalistiska” (Som Swahn uttrycket det) kretsar i främst Bohuslän varit sed att äta lamm under flera sekler så är det först på 1900-talet som påsklammet gjort sin allmänna intåg på det svenska påskbordet. Anledningen är som vanligt praktiska. I medelhavsområdet är klimatet varmare och lammen var vid tiden för påsk färdiga för slakt. I det kalla Norden var lammen ännu för unga när påsken inföll. Först när det blivit möjligt att importera lamm från främst Nya Zeeland har lammet funnit sin väg till påskbordet. Swahn förklarar:
Påsklammets sentida inmarsch i våra helgmatsedler vid påsk skall nog snarast ses som en följd av att frysteknik och moderna färskvarutransporter har upphävt de naturliga terminerna för en hel del av våra fordomdags säsongsbetonade matvanor.
Liksom med t.ex. sill och potatis vid midsommar eller semlor med mandelmassa och grädde är alltså påsklammet en produkt av 1900-talet.
Källa: Folk i fest - traditioner i Norden av Jan-Öyvind Swhan (red)
Läs även andra bloggare om påsk, påsklamm, lamm, mat, högtider, bohuslän, religion
Permalänk
1 kommentar
Påsken är ju ovanligt tidig i år och jag vill passa på att tipsa om nio olika texter jag skrev om påsken förra året. Från fullmåne till påskens avslutning.
Permalänk
Inga kommentarer
Liksom med det svenska julfirandets bakgrund finns det flera rötter till varför vi firar påsk i Sverige. I huvudsak går det att utröna tre källor till att dagens påskfirande ser ut som det gör: 1) judiskt påskfirande, 2) kristendomens brytning med judendomen samt 3) folktro under de senaste århundradena.
1. Judiskt påskfirande
Det kanske mest påtagliga judiska bidraget till vår påsk är just ordet påsk som kommer av hebreiskans pesach (gå förbi eller skona). Ordet syftar på ursprunget till det judiska påskfirandet.
Bakgrunden är att israeliterna hade blivit slavar i Egypten. Moses hade blivit utvald av G-d att leda israeliterna ur fångenskapen, men farao var helt emot den idén. För att övertyga farao lät G-d tio svåra plågor hemsöka Egypten - den sista var att alla förstfödda (både människor och djur) skulle dö.
För att israeliternas barn skulle skonas bestämde G-d att de skulle slakta ett lamm och måla ett kors i blod på dörrarna. På så sätt kunde G-d veta vilka dörrar han skulle gå förbi.
Till minne av denna händelse och att israeliterna dagens därefter kunde lämna Egyptens slaveri (Exodus) firar judar sin påsk. Att den judiska påsken hamnat just på våren beror på dess ursprung i förisraeliska firande av vårens ankomst, den första skörden och att de första lammen föddes.
Ordet påsk är förvisso ett viktigt bidrag, men det viktigaste är snarare att Jesus (vars död och uppståndelse är bakgrunden till den kristna påsken) var jude och dog just under det judiska påskfirandet runt år 30 evt. Hela Jesus liv, gärning och död måste ses i ljuset av det judiska samhälle vari han levde och verkade. Så här skriver Ingemar Unge:
Förvirringen kring påsk är begriplig - det var ju för att fira den judiska påsken som Jesus anlände till Jerusalem, vilket utlöste den rad händelser som gav upphov till den kristna påsken,
2. Kristendomens brytning med judendomen
De allra första kristna firade inte alls påsk på det sättet som vi känner den kristna påsken. Så här skriver Sofie Lohman:
Till att börja med firade den kristna församlingen inte påsken som vi gör nu en gång om året, utan varje Söndag var en sorts påskdag då man ville påminna om Jesu seger över döden på “den första veckodagen”. Man kallade den “Herrens dag”. Det var alltså Jesu uppståndelse som skapade den första söndagen.
I svenskan kommer namnet Söndag från de språk som senare kallade söndagen för solens dag. Sunday på engelska och Sonntag på tyska.
De första kristna var också, liksom Jesus och hans lärjungar, judar och levde i en judisk kontext. De fortsatte att fira samma högtider, men gav dem en ny innebörd. Påsken firades alltså på samma sätt, men med Jesus död och uppståndelse i fokus snarare än Exodusberättelsen.
Det var först när kristendomen spred sig utanför Palestina in i Romarriket som det började höjas röster för att det judiska arvet skulle bort. Och vid konciliet i Nicaea år 325 bestämdes bland mycket annat att den kristna påsken aldrig skulle infalla samtidigt som den judiska. Därför infaller den kristna påskdagen den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen. På så vis firades Jesus uppståndelse på Påskdagen alltid på en söndag till skillnad från den judiska påsken som kan infalla under vilka veckodagar som helst.
Att fira Jesus (d.v.s. Guds) död och uppståndelse just med utgångspunkt i vårdagjämningen har lett en rad forskare att dra paralleller till förkristna solkulter där solgudens (ex. Shamash) seger över mörkrets makter firades just i anslutning till vårdagjämningen. I t.ex. Skandinavien hölls disablotet - där offer till fruktbarhetsgudinnorna Diserna genomfördes - vid tiden för vårdagjämningen. Även likheten mellan kristnas firande av Jesus uppståndelse och Adoniskulten i Grekland har förts fram av bl.a. James Frazer. Det är dock svårt att få belägg för spekulationer att vårt påskfirande skulle ha sitt ursprung eller ha någon som helst koppling till dessa kulter.
3. Folktro under de senaste århundradena
Vad som däremot är tämligen säkert är att många av de attribut som vi förknippar med påsken har sitt ursprung på andra ställen än just inom kristendomen. Den kristna kyrkan har nämligen genom seklen varit mästare på att omtolka symboler så att de passar i en kristen kontext. Låt mig ta tre konkreta exempel som har med påsken att göra - ägget, påskriset samt påskkärringar.
- Att vi äter så mycket ägg just vid påsk har i en kristen kontext tolkats som att ägget är en symbol för Jesus grav och att knäcka skalet blir då en symbol för Jesus uppståndelse. I själva verket finns det rent praktiska orsaker till att ägg äts i mängder kring påsk - hönorna värper nämligen mycket ägg just då och de fick inte ätas under fastan. Därför fanns ett stort lager av ägg att ta av vid påsk.
- Huruvida påskriset är en förkristen tradition kan man tvista om. Dock är det klarlagt att folk piskade varandra med ris kring våren redan under antiken och att folk använde björkris som prydnad redan före kristendomen torde väl inte vara helt otroligt. Dock har björkriset fått en kristen innebörd i det att traditionen säger att Jesus piskades med dvärgbjörk under långfredagen.
- Kloka kvinnor och trollgummor har förmodligen funnits i alla samhällen, men deras övernaturliga kunskaper gjorde att kyrkan vid slutet av medeltiden inledde en förföljelse av dessa kloka gummor också kallade häxor. Häxprocesserna kulminerade under senare delen av 1600-talet då över 300 personer dömdes till döden i Sverige. Att det var just under påsken som häxorna reste till Djävulen berodde troligtvis på att man tolkade natten då Jesus blev förråd som en natt då all sköns otyg släpptes lös. Sedan åtminstone 1800-talet har tron på häxor avdramatiserats genom att folk klätt ut sig till häxor och “gått påskkärring” på skärtorsdagen eller påskafton.
Påskkärringarna är ett utmärkt exempel på hur kristendom och folktro växelvärkar fram nya traditioner.
Slutsatser
Högtider - särskilt de populära som påsk och jul - är alltid en blandning av olika traditioner och tankesystem. I princip inga kulturer är isolerade så därför påverkas de hela tiden av handel, migration, mission och liknande. Att envist försöka bevara “det ursprungliga” och tro att ett sätt att fira påsk (eller jul eller allhelgona) är det korrekta är meningslöst.
Sätten som och skälen till varför vi firar en högtid kommer alltid att variera, både över tid och rum. Påsken är ett utmärkt exempel på detta.
Läs även andra bloggares åsikter om påsk, pesach, kristendom, judendom, ägg, påskris, påskkärring
Källor: Folktrons år av Ebbe Schön, Våra högtider av Ingemar Unge (red) samt Årets festsedet av Nils-Arvid Bringéus.
Permalänk
2 kommentarer
I ett inlägg från förra årets påsk - Varifrån kommer traditionen med påskkärringar? - påstod jag med hänvisning till bl.a. Bringeus att seden med påskkärringar är ett relativt nytt påfund.
Vi vet inte med säkerhet när barn började klä ut sig till påskkärringar med kaffepanna, huckle, svart katt och kvast och gå runt i grannskapet för att tigga godis, men det finns belägg från 1860-talet att det förekom. Dock anser Bringéus att det var först på 1900-talet som seden populariserades.
Efter mer noggrann efterforskning anser jag det på sin plats att revidera detta påstående. Fredrik Skott har i tidskriften Svenskt landsmål och svenskt folkliv 2002 gjort den hittills mest ingående analysen av fenomenet påskkärring och hans slutsatser är annorlunda än de bl.a. Bringeus presenterar.
Uppenbart är att påskkärringarna har sitt ursprung i 1600-talets tro på häxor och häxfärder till Blåkulla. Eftersom färden till Blåkulla genomfördes kring påsk (antingen skärtorsdagen eller påskafton) kallades häxorna för påskkärringar, särskilt i de västsvenska landskapen och i Östergötland. Det tidigaste skriftliga belägget för ordet påskkärring finns i ett lexikon från 1807, men Skott anser att ordet “med största sannolikhet förekom /../ även tidigare”.
Nils-Arvid Bringéus och Albert Eskeröd är två forskare som påstått att seden med påskkärringar är ett sentida påfund. Bringéus menar att seden uppkommit i Stockholm för att under första hälften av 1900-talet sprids i landet. Eskeröd spårar seden till bl.a. Djursholm och västra Sverige. En av anledningarna till den sentida dateringen av påskkärringar torde vara att man menar att häxtron måste ha försvunnit innan folk kunde skoja om den, så som är fallet med påskkärringarna.
Nu visar dock äldre folkminnesuppteckningar att seden med påskkärringar var spridd inte bara i västsvenska städer utan också på den omkringliggande landsbygden under 1800-talets andra hälft. De landskap där påskkärringar finns belagda är främst Bohuslän, Dalsland, Värmland och delar av Västergötland och då är det i stort sett bara på påskaftonens kväll som man “gick påskkärring”. I och med att seden var spridd redan under 1800-talet finns det skäl att tro att den är betydligt äldre än så. Så här skriver Skott vidare:
Det finns anledningen att tro att upptåget var utbrett åtminstone i Västsverige i början av 1800-talet. Nils-Petrus Öhman skriver t.ex. i sin skildring av seden i Karlstad och Åmål vid mitten av 1800-talet att den “lär ha mycket gamla anor”. Även i folkminnesmaterialet finns indikationer om att seden funnits i flera landskap i början av 1800-talet.
Flera personer som är födda mellan 1840 och 1870 har berättat att seden med påskkärringar är “gammal”, “före min tid” och “vanlig på mina föräldrars tid”. Även i domstolsprotokoll från början av 1800-talet finns antydningar om påskkärringar. Böter skulle utdömas till de som
wid Påsktider bruka upptåg med utklädning och hwarjehanda andra oskickligheter.
Således är det tämligen säker att påskkärringar fanns redan i början av 1800-talet och att seden då var spridd åtminstone i stora delar av västra Sverige. Skott menar också att “seden kan ha uppstått redan på 1700-talet”, men att belägg saknas i dagsläget.
Under 1900-talets första hälft spreds sedan seden med påskkärringarna från västra Sverige till Stockholm. Flera belägg finns från Stockholmstrakten kring 1900-talets början. I mitten av1900-talet fanns påskkärringar i samtliga svenska landskap och runt 1970 finns belägg för påskkärringar i Eidskog i Norg, vid gränsen mot Värmland.
Källor: Årets fester av Albert Eskeröd, Årets festdagar av Nils-Arvid Bringéus samt ”Först ska vi till Blåkulla och sen ska vi till McDonald’s” Påskäringar i Sverige 1850—2000 av Fredrik Skott i Svenska landsmål och svenskt folkliv 2002
Läs även andra bloggare om påsk, påskkärring, påskkärringar, traditioner, högtider, påskafton
Permalänk
1 kommentar
Till skillnad från ordet “jul” (vars ursprung är höljt i dunkel) vet vi med tämligen stor säkerhet varifrån ordet påsk kommer.
Påsk kommer från det arameiska ordet paska, som i sin tur har sitt ursprung i hebreiskans pasach. Pasach betyder “gå förbi” eller “skona” - jämför med svenskans passera.
Den som gick förbi och skonade var G-d.
Herren skall gå fram genom landet och hemsöka egypterna. Men när han ser blodet på tvärbjälken och de båda dörrposterna skall han gå förbi dörren och inte låta Förgöraren gå in i era hus för att döda er. (Exodus 12:23)
Bakgrunden är att israeliterna hade blivit slavar i Egypten. Moses hade blivit utvald av G-d att leda israeliterna ur fångenskapen, men farao var helt emot den idén. För att övertyga farao lät G-d tio svåra plågor hemsöka Egypten - den sista var att alla förstfödda (både människor och djur) skulle dö.
För att israeliternas barn skulle skonas bestämde G-d att de skulle slakta ett lamm och måla ett kors i blod på dörrarna. På så sätt kunde G-d veta vilka dörrar han skulle gå förbi.
Från arameiskan spred sig ordet till latinets (vilket var kristenhetens officiella språk) pascha. Till Sverige kom ordet via kristna missionärer.
Man kan sedan följa den latinska termens spridning via missionens väg upp över Europa till nuvarande Frankrike, via Köln och nordtyskland ända upp till Skandinavien. På fornsvenska, liksom i isländskan, hette det paskar. Tvåstavigheten har behållits i danskan och norskan där det heter påske. Gemensamt är dock övergången från lång a till å. I svenskan kom dock det ursprungliga påska att omvandlas till det enstaviga påsk.
Läs även andra bloggare om påsk, pesach, paska, hebreiska, kristendom, judendom, språk.
Källa: Årets festdagar av Nils-Arvid Bringéus.
Permalänk
3 kommentarer
Traditionen med påskkärringar har ju sitt ursprung i 1600-talets tro på häxor. Enligt tron reste häxorna till ett gästabud med djävulen på en gård som oftast (men inte alltid) kallades Blåkulla. Resen påbörjades natten mellan dymmelonsdagen och skärtorsdagen och häxorna kom tillbaka på natten mellan påskafton och påskdagen.
Att barn klär ut sig i form av häxor (få av de attribut som dagens påskkärringar bär har dock någon som helst koppling till häxtron på 1600-talet) är en sed känd från 1860-talet, men det var först på 1900-talet som seden spreds i landet är belagt sedan åtminstone början av 1800-talet och seden var spridd under mitten av seklet. Dock är den troligt äldre ändå.
Om vi skall upprätthålla kopplingen mellan häxtron och dagens påskkärringar så är det egentligen vid två tillfällen som det skulle passa att “gå påskkärring” - skärtorsdagen och påskafton. Dymmelonsdagen har inte firats sedan 1700-talet så den känns inaktuell och påskdagen är en söndag.
Vilken av dagarna som används för att gå påskkärring är alltså olika, men klart knutet till olika delar av landet. Att gå påskkärring på påskafton är tydligt knutet till västra Sverige medan skärtorsdagen också finns i andra delar av landet. Så här skriver Bringéus:
Föreställningen om Blåkullafärden har i Västsverige främst förknippats med påskafton. Här kallades häxorna för påskkärringar. Möjligen är seden att hänga på folk figurer i form av kvast, grissla, raka och smörjehorn en utlöpare av det västsvenska bruket med s.k. påskbrev.
Vera Forsberg skriver så här:
På påskafton /../ klädde [man] ut sig till häxa och gav sig ut för att skrämma vänner och bekanta. /../ På sina håll tar barnen ut nöjet i förskott och gör sin påskgummerond redan på skärtorsdagen.
De landskap där påskkärringar först finns belagda är främst Bohuslän, Dalsland, Värmland och delar av Västergötland och då är det i stort sett bara på påskaftonens kväll som man “gick påskkärring”.
Eftersom det är klart belagt vilken spridning påskeldarna har (Västergötland, Bohuslän, Halland, Dalsland och delar av Småland respektive Värmland) tror jag att det går att dra vissa slutsatser kring vilka delar av landet som man går påskkärring på påskafton. Påskeldarna användes ju för att skrämma häxorna och det är därför troligt att påskkärringarnas rond knyts till dessa i västra Sverige.
Källor: Majstång och julgran av Vera Forsberg och Årets festdagar av Nils-Arvid Bringéus.
Läs även andra bloggares åsikter om påsk, påskkärring, häxor, skärtorsdag, påskafton, påskeld, högtider
Permalänk
7 kommentarer
Årets påsk (2008) är nästan rekordtidig. Hade det inte varit skottår i år hade påskdagen infallit så tidigt som den kan (22 mars), men istället infaller den en dag senare - 23 mars.
Att det alltid råder en viss osäkerhet kring när påsken är (vilket ju inte är fallet med jul eller midsommar t.ex.) beror på att påsken är en rörlig högtid. Påskdagen är (för att förenkla saken något) alltid den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen och eftersom vårdagjämningen infaller torsdag 20 mars i år och fullmånen är dagen efter (på långfredagen) så blir påskdagen 2008 den 23 mars.
Det är dock inte helt sant eftersom påsken egentligen inte beror vare sig på vårdagjämningen eller den astronomiska fullmånen - om man får tro flera källor på nätet har dock inte funnit någon mer pålitlig referens . Skillnaderna är dock så små att de är betydelselösa i nästan alla fall.
Det är inte den astronomiska (verkliga) fullmånen, som man räknar efter när man bestämmer påskdagen, utan den s.k. metonska (ecklesiastiska) fullmånen, som gäller kyrklig administration. Enligt kyrkomötet i Nicaea 325 firas påskdagen första söndagen efter den första ecklesiastiska fullmånen som beräknas med hjälp av Metons cykel inte den astronomiska. Det blir söndagen närmast efter 20 mars, oavsett vilken dag den verkliga vårdagjämningen inträffar. Denna fullmåne kallas påskfullmånen och dygnet då den inträffar kallas påskterminen.
Läs även andra bloggares åsikter om påsk, fullmåne, påskdagen, almanacka, vårdagjämningen, 2008
Permalänk
Inga kommentarer
Stilla veckan är den sista veckan i fastan och sträcker från söndagen före påskdagen till påskafton. Andra namn på stilla veckan är dymmelveckan och påskveckan. Veckans dagar har lite speciella namn som jag skall förklara.
- Söndag 16 mars - Palmsöndagen
Palmsöndagen har fått sitt namn eftersom man firar Jesus intåg i Jerusalem då folk som kommit för att fira påsk “tog palmkvistar och gick ut för att möta honom” (Joh 12:13).
- Måndag 17 mars - Blåmåndagen
Färgen blå är en lugn och stilla färg och kyrkorummet kläddes ofta i blått - därifrån kommer förmodligen namnet blåmåndag. Namnet blåmåndag gäller också för måndagen i fastlagen (alltså måndagen före fettisdagen).
- Tisdag 18 mars - Vita tisdagen
Liksom måndagen har tisdagen fått namn från fastlagen och tisdagen kallas ibland även svartatisdag och stinnkaketisdag.
- Onsdag 19 mars - Dymmelonsdagen
På dymmelonsdagen gick fastan in i ett allvarligare skede och det skulle råda stillhet och tysthet. Troligtvis härstammar ordet dymmel från det fornordiska dymbil som betyder stum (jämför med engelskans dumb).
- Torsdag 20 mars - Skärtorsdagen
En äldre betydelse av verbet “skära” är rena och det syftar på att Jesus (enligt evangelierna) tvättade lärjungarnas fötter just på torsdagen i påskveckan.
- Fredag 21 mars - Långfredagen
Enligt kristen tradition var det på långfredagen som Jesus avrättades på korset. Därför var långfredagen under lång tid en dag präglat av stort allvar. Fram till 1969 var offentliga nöjesarrangemang förbjudna i Sverige
- Lördag 22 mars - Påskafton
Påskafton är ingen särskild dag i kristet påskfirande. Jesus ligger i graven och väntar på att uppstå. Dock är det på påskafton som vi i Sverige började fira påsk efter den långa fastan, på samma sätt som vi firar julafton mer än juldagen och midsommarafton mer än midsommardagen.
Läs även andra bloggares åsikter om påsk, stilla veckan, palmsöndag, dymmelonsdag, skärtorsdag, långfredag, påskafton, högtider, traditioner
Permalänk
3 kommentarer
