Högtider

Liksom de flesta kristna högtider (t.ex. jul och påsk) kan det finnas ett förkristet ursprung till kyndelsmässodagen. Den kristna förklaringen till att kyndelsmäss firas är att jungfru Maria gick i templet och offrade fyrtio dagar efter att hon fött Jesus (fyrtio dagar efter juldagen är 2 februari - kyndelsmässodagen).

Bland de första kristna firades Jesus födelse 6 januari och fyrtio dagar efter detta datum är 14 februari - vilket också blev datumet för de första kyndelsemässodagarna under ett antal hundra år.

Före kristendomen blev statsreligion i Romarriket firades en fest den 15 februari - lupercalierna. Namnet kommer av det latinska namnet för varg (lupus) och syftet med firande torde ha varit att skrämma vargarna när man släppte ut boskapen. Så här skriver Jan-Öyvind Swahn om hur firandet gick till:

Ritualet började med att man slaktade en hund och ett får, varpå man smetade djurens blod i pannan på tvenne ynglingar. Därefter torkades blodet bort med en mjöldoppad ulltott, och under denna tvättning skulle gossarna utbrista i ett långdraget gapskratt. Sedan skar man pisksnärtar av offerdjurens hudar, och med dem i händerna /…/ sprang stadens präster och piskade de kvinnor som väntade med sina nakna rumpor vända mot gatan. Syftet med agan var att fruar som inte lyckades bli med barn nu skulle bli fruktsamma. På kvällen hade kvinnorna ljusprocessioner över fälten för att rena dem från ont.

Så här långt är alla överens. Dock tvistar man om huruvida det förkristna firandet av lupercalierna ligger till grund för det kristna firandet av kyndelsmässodagen.

Många historiker menar att eftersom firandet av lupercalierna var en av de största under det romerska året valde den kristna kyrkan att år 494 slå samman lupercalierna med reningsfesten för jungfru Maria - liksom man ett sekel tidigare lagt Jesus födelsedag på dagen för firandet av Sol Invictus. Särskilt ljusprocessionerna passade det kyrkliga firandet och där fick den kristna högtiden sitt namn - kyndel betyder just ljus.

Så här skriver t.ex. Nils-Arvid Bringéus:

Dagen har sitt ursprung i en hednisk botgörarfest, som firades med ljus och facklor men som kristnades på 300-talet.

En del kristna håller dock inte med. T.ex. skriver Frederick G. Holweck i Catholic Encyclopedia:

The feast was certainly not introduced by Pope Gelasius to suppress the excesses of the Lupercalia (Migne, Missale Gothicum, 691)

Dock flyttade flyttade den östromerske kejsaren Justinianus år 542 kyndelsmässodagen till dess nuvarande placering i almanackan (2 februari) för den skulle hänga samman med juldagens nya placering (25 december). De seder som då knutits till 14 februari (oavsett om de var hämtade från förkristna traditioner eller inte) följde med till det nya datumet.

Läs även andra bloggares åsikter om högtider, religion, kyndelsmässodagen, jul, romarriket, kristendom

Källa: Svenska traditoner av Jan-Öjvind Swahn.

I årets almanacka finns det två dagar som benämns som kyndelsmässodagen - 27 januari och 2 februari. Kyndelsmässodagen infaller fyrtio dagar efter juldagen, eftersom den teologiska förklaringen till firandet är grundat på Lukasevangeliet 2:22-24:

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.

Den Herrens lag som åsyftas är 3 Mosebok 12:

När en kvinna får barn och föder en pojke, är hon oren i sju dagar, lika länge som när hon har menstruation. Den åttonde dagen skall pojkens förhud skäras bort. Sedan skall hon vänta i 33 dagar under sin blödnings- och reningstid. Hon får inte röra vid något heligt eller komma in i helgedomen förrän reningstiden är slut.

Trettiotre plus sju blir fyrtio dagar och det är fyrtio dagar efter juldagen som kyndelsmässodagen firas. Fyrtio dagar efter 25 december är 2 februari så den riktiga kyndelsmässodagen infaller då och var den enda kyndelsmässodagen fram till 1772 då dagen flyttades till närmaste söndag.

Egentligen skulle då årets kyndelsmässosöndag infalla 3 februari (det är den närmaste), men eftersom påsken är så extremt tidig i år infaller fastlagssöndagen 3 februari och därför hamnar kyndelsmässosöndagen 27 januari.

Andra bloggar om: religion, högtider, traditioner, kyndelsmäss, kyndelsmässodagen, kyrka.

Julen är förmodligen den största högtiden i Sverige. Så därför är det väl inget större fel i att vi firar av den ordentligt och håller på i åtminstone tjugo dagar - ända fram till 13 januari som i almanacka kallas tjugondag knut.

Idag är Knutdagen främst en dag då man kastar ut sitt julpynt och julgranen (om det inte gjorts tidigare). Något regelrätt firande - förutom möjligen på förskolor - hittar vi knappast. Så var det dock inte förr. Så här skriver Ebbe Schön:

Förr var Knutdagen framför allt den dag då gillena avslutades, och då blev det ofta en hejdundrande fest.

Men vilken dag är egentligen Knutdagen och när tar julen slut? I de allra flesta länder i världen som firar jul avslutad julen i och med trettonhelgen (6 januari). I svenska almanackor fram till 16- och 1700-talet var också 7 januari den dag som bar namnet Knut (efter den danske prinsen Knut Lavard som mördades just denna dag i mitten av 1100-talet).

Men någon gången under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet ändrar Knut dag från 7 januari till 13 januari. Julens avslutning hade förlängts en vecka, men namnet Knut var så intimt förknippat med julavslutningen (”Knut för julen ut!”) att det helt sonika fick följa med.

Frågan om varför julen förlängdes en vecka under 1600-talet kan ges olika svar. Så här skriver ex. nämnde Ebbe Schön:

I slutet av 1600-talet ville den lutherska kyrkans män förstärka kyrkolivets ställning genom att utöka julens längd, och då infördes den 13 januari som slutdatum.

Jan-Öjvind Swahn har en något annan ingång på varför julen varar i tjugo dagar i Sverige när övriga kristenheten nöjer sig med tretton.

En möjlighet /…/ är att man på så vis ville dra in de dagar då våra hedniska förfäder firade sitt midvinterblot - sin största fest under året. Men man har också velat göra tjugondagen till en sk oktav till trettondagen. I katolsk medeltid firade man nämligen icke sällan en sorts eftersläckning en vecka efter en stor helgdag.

Problemet med den sistnämda förklaringen är att vi inte har en aning om när det förkristna midvinterblotet hölls. Det kan har varit i december, i slutet av januar och även så långt som in i februari.

Källor: Svenska traditioner av Ebbe Schön, Julen förr i tiden av Ebbe Schön samt Svenska traditoner av Jan-Öjvind Swahn.
Andra bloggar om: högtider, traditioner, tjugondag knut, tjugondedag jul, jul, knut

Liksom med midsommarstången finns en rad missuppfattningar om julgranens ursprung - t.ex. att julgranen skulle ha ålderdomliga rötter och att den skulle vara symbol för världsträdet Yggdrasil. Två påstående som inte alls går att belägga.

Vad vi vet är att barrträd förr ansågs hålla övernaturliga varelser borta och då julnatten var en natt då många sådana var i rörelse fanns det goda skäl att ha olika former av barrträd på sin gård. Seden finns belagd sedan medeltiden på svenska bondgårdar. Dock har den inget (eller åtminstone mycket lite) med vår moderna julgran att göra.

Den moderna julgranen har sitt ursprung i Sydtyskland och Schweiz där den finns belagd sedan sent 1400-tal. Dock handlade då om granar som man hängde godis i. Att förse granen med ljus är en sed som kan sättas i samband med protestantismen i Tyskland och hur den framhöll julen som en familjehögtid.

Att ta in en gran vid jul och dekorera den spreds bland adelsfamiljer från Tyskland till övriga Europa under 1700-talet. Främst var det genom giftermål seden spreds och det skedde inte i någon större omfattning. Först under 1800-talet fick julgranen någon större spridning i och med att tyska borgarfamiljer tog med sig seden när de flyttade till andra städer i Europa.

I Sverige finns sedan åtminstone 1600-talet belägg för att granar användes som julprydnader. Men då var det i form av julstänger utomhus. Granarna var avkvistade så att bara en liten ruska fanns kvar i toppen. Julstången skulle vara rest senast klockan tolv på julaftonen.

Som nämnts var det främst bland adelsfamiljer som den moderna julgranen spreds. Första gången som en julgran av mer modernt snitt omnämns i Sverige är 1741 då grevinnan Wrede-Sparre beskrev hur hennes familj firade jul med ett stort träd prytt med ljus, äpple och saffranskringlor i centrum.

Från den absoluta överklassen tog det sedan åtminstone hundra år innan julgranen hittade nedåt på klasstegen. I mitten av 1800-talet började de rumshöga granarna leta sig in i de borgerliga familjern och först vid 1900-talets början fick julgranen en vidare spridning även i småbrukar- och arbetarhem.

Julgranens intåg visar tydligt hur en tradition oftast inlämmas i samhället. En tradition sprids vanligen från överklass till arbetarklass via borgarklassen och från städerna till landsbygden. Och många av de traditioner vi idag ser som självklara har sitt ursprung i den senare hälften av 1800-talet.

Den populära föreställningen att seder har sekellånga anor och att vi förvaltar traditioner som förfäder i generationer byggt upp är ofta felaktig. Historien om julgranen är ett tydligt sådant exempel. Visst kan vi se att bondebefolkningen för flera hundra år sedan hade barrträd kring jul, men vår moderna gran har som skrivet i sak ingenting med det barrträdet att göra.

Andra bloggar om: högtider, traditioner, jul, julgran

Källa: Granna Granen av Maria Flinck och Stora julboken av Jan-Öjvid Swahn

Enligt en spridd myt (eller urban legend som det heter på engelska) så var det Coca-Cola som skapade den moderna jultomten. Enligt samma myt är jultomtens färger således ett resultat av Coca-Colas rödvita färger. Men det är alltså inte sant.

Dock är det sant att Coca-Cola haft stor betydelse när det gäller spridningen av bilden av hur jultomten skall se ut, liksom Disney har haft. Coca Cola-tomten skapades av svenskättlingen Haddon Sundblom på 1930-talet, men redan långt tidigare hade liknande bilder av jultomten publicerats.

Här kan det vara på sin plats att skilja mellan den nordiska jultomten och den anglosaxiska. I Sverige lever dessa sida vid sida i julpynt, julgransprydnader och på julkort. Den anglosaxiska jultomtens (Santa Claus) formutveckling är främst ett resultat av illustratören Thomas Nasts teckningar. År 1863 ritade Nast sin första Santa Claus och fortsatte sedan att utveckla honom som en dvärgliknande figur med rödbrusigt ansikte och vitt skägg klädd i ylle och en vit minkmössa med tofs.

Nast inspirerades i sina teckningar framförallt av Clement C Moores dikt A visit from St Nicholas som bl.a. beskriver St Nicholas så här:

His cheeks were like roses, his nose like a cherry!
His droll little mouth was drawn up like a bow
And the beard of his chin was as white as the snow;

Nast hade bayerskt påbrå och hans bild av Santa Claus var naturligt nog inspirerad av den tyska folktron bild av dvärga. Dessa hade bl.a. förmågan att ta sig upp och ned genom skorstenar, vilket Nast använde sig av när han skulle visa hur Santa Claus tog sig in i hun för att överläma julklappar. Så här skriver Ulla Ehrensvärd

alla sentida bilder av Santa Claus återgår mer eller mindre direkt till hans [Nasts, min anm.] typ, även om gubben nuförtiden - under intryck av Father Christmas - har blivit fullvuxen

Om Thomas Nast skapade den moderna Santa Claus är den framförallt Jenny Nyström som påverkat bilden vår svenska jultomte. Hennes första bild av en tomte var illustrationen av Viktor Rydbergs berättelse “Lille Viggs äfventyr på julafton” från 1871. När texten gavs ut i bokform 1875 gick uppdraget att illustrera boken till den då 18-åriga Nyström. Rydberg var inte alls nöjd med Nyströms illustration och hennes tomtar har egentligen ganska lite gemensamt med hur hennes senare tomtar kom att se ut.

Ännu mindre likhet fanns med den tomte hon ritade 1881 för Ny illustrerad tidning. Den tomten var skägglös med stor huvud och ett ganska elakt grin. Först året därefter började hennes mer moderna tomte ta form i en illustration av Herman Hofbergs “Svenska folksägner”. Därefter utvecklar Nyström sin tomte till den tomte vi känner idag med vitt skägg och (oftast) röd luva.

Nasts Santa Claus växte sedan under 1900-talet upp och blir fullängd. Genom sin medverkan i olika reklamkampanjer (bl.a. för Coca Cola) och tecknade filmer (främst Disneys Jultomtens verkstad från 1932) får Santa Claus sitt genomslag i stora delar av världen.

I Sverige har Santa Claus dock inte helt lyckats tränga undan den nyströmska jultomten utan de lever till viss del sida vid sida. Även om min uppfattning är att den senare mer och mer trängs undan till förmån för Disney-tomten i alla fall i reklamkampanjer i tidingar och på teve.

Källa: Den svenska Tomten av Ulla Ehrensvärd

Andra bloggar om: jultomten, santa claus, tomte, jenny nyström, thomas nast, coca cola, haddon sundblom, jul, högtider, tradtioner,

Under december kommer jag att skriva en hel del om jultomten: varför han ser ut som han gör, varför han heter som han gör och varför det är han som delar ut julklapparna. Men jag måste göra ett kort påpekande angående diskussionen att jultomten förbjuds i skolavslutningen eftersom det är en kristen symbol och att en kyrkoherede förbjöd jultomten att vara i kyrkan eftersom det är en hednisk symbol.

Ingen symbol bland våra högtider torde vara så komplex som jultomten. Ursprunget till den gestalt i vitt skägg och röda kläder som delar ut julklappar står att finna på en rad olika platser och i en rad olika tider. Och svaret på frågan om jultomten är kristen eller hednisk beror lite på vilket perspektiv man anlägger.

Till att börja med anser jag det vara värt att skilja på jultomtens form (hur han ser ut) och jultomtens funktion (vad han gör). Beroende påvilket perspektiv man använder får man lite olika svar på ursprungsfrågan.

Jultomtens utseende varierar i hög grad mellan den anglosaxiska Santa Claus och den svenske jultomten. Dock har det under senare delen av 1900-talet blivit så att Santa Claus (kallad jultomten i Sverige) helt tagit över centralrollen på julafton även i Sverige.

Om vi alltså fokuserar oss på jultomten som vi lärt känna honom via USA så är han skapad så sent som i mitten av 1800-talet. Han är främst ett resultat av illustratören Thomas Nasts teckningar. År 1863 ritade Nast sin första Santa Claus och fortsatte sedan att utveckla honom som en dvärgliknande figur med rödbrusigt ansikte och vitt skägg klädd i ylle och en vit minkmössa med tofs.

Nast inspirerades framförallt av Clement C Moores dikt A visit from St Nicholas som bl.a. beskriver St Nicholas så här:

His cheeks were like roses, his nose like a cherry!
His droll little mouth was drawn up like a bow
And the beard of his chin was as white as the snow;

I Sverige är det främst Jenny Nyström som skapat bilden av jultomten. Men som jag nämnt är hennes tomtar inte så framträdande vad gäller själva klapputdelandet på julafton, utan finns snarare som motiv på julkort och som julprydnader. Om vi jämför jultomtens utseende med hur St Nicholas porträtterats innan jultomten fick sin form på 1800-talet så är det formmässigt mycket få likheter mellan jultomten och St Nikolaus. Från ett formmässigt perspektiv är alltså påståendet att jultomten skulle vara en kristen symbol mycket vagt underbyggt. Likväl har dagens jultomte få utseendemässiga likheter med folktrons tomte.

Om vi istället fokuserar på jultomtens funktion - att dela ut julklappar - så är den kristna kopplingen tydligare. Men det är å andra sidan den hedniska också. Bruket att ge gåvor till barnen i juletid går bl.a. tillbaka på att det i klosterskolorna delades ut gåvor den 6 december vilket var både avslutningsdag och helgonet St Nikolaus dag. Då klädde en munk ut sig till helgonet och gav gåvor till de snälla barnen och bannor till de som varit stygga. Med sig hade han en djävulsfigur som liknade en bock.

När Luther och reformationen drog fram över norra Europa var helgonen en sak som skulle bort. St Nikolaus var svår att bli av med eftersom traditionen som knutits till hans dag var en trevlig sådan. Därför försökte man flytta gåvoutdelandet till julafton och när man lyckats med detta ersattes helgonet med ett Jesusbarn (Kinkenjes).

I Sverige slog aldrig St Nikolaus igenom som gåvoutdelare. Redan under katolsk tid fick han konkurrens av Jesusbarnet. I Sverige levde dock St Nikolaus djävulfigur kvar som julbock och det var denne som till en början fick dela ut julklapparna i Sverige när dessa blev vanliga i överklassen på 1700-talet. Under 1800-talet ersattes julbocken som klapputdelare av den delvis nyskapade jultomten (ordet jultomte är för övrigt använt första gången 1864).

Så ur ett svensk perspektiv så är även jultomtens funktion svår att utan motsägelse härleda vare sig till enbart kristen tradition eller till folktro. Som ett svar på frågan jag ställer i rubriken så kan man säga att jultomten är varken kristen eller hednisk eller kanske egentligen både och. Symboler har nämligen aldrig någon betydelse i sig. Symbolerna har bara den betydelse som vi ger dem. Och få skulle väl idag anse att jultomten idag är särskilt kristen.

Källa: Den svenska Tomten av Ulla Ehrensvärd

Andra bloggar om: religion, skolavslutning, kristendom, skola, jultomten, santa claus, tomte, thomas nast, jul, högtider, tradtioner,

Under årets mörkaste tid kan det te sig som självklart att det skall tändas ljus i hemmen. Dock var adventsljusstakar något helt okänt före slutet av 1800-talet.

En gran på Ersta diakonianstalt någon gång på 1870-talet är det första belägget för en adventsljusstake i Sverige. I granen tändes varje söndag i advent sju ljus - ett ljus för varje dag i veckan. Idéen kom från Kaiserwerths diakonissanstalt utanför Dusseldorf i Tyskland.

Adventsljusstaken med fyra ljus är först nämnd år 1896 av Nathan Söderblom då han var verksam i svenska kyrkan i Paris. Dock var det i en enbuske och inte på så sätt som vi idag känner adventsljusstaken.

Någon större spridning fick den moderna adventsljusstaken först på 1920-talet och den konkurrerade snabbt ut granar och enar, även om de levde kvar in på 1930-talet. Utanför Sverige har adventsljusstaken aldrig riktigt slagit igenom.

År 1934 producerade den första elektriska adventsljusstaken (som till en början kallades julljusstake för att inte blanda samman de båda) av Oskar Andersson, anställd på Philips i Göteborg. Fem år senare (1939) lanserade Philips den elektriska ljusstaken i sin katalog med argumentet att den “till skillnad från stakar med levande ljus, var riskfri och inte innebar eldfara.”

Så här skrev Vecko-journalen nr 49 - 1939:

Julottestaken som man tänder i fönstret för kyrkfolket finnes i år med elekt. ljus. Denna stake av snidat mörkbetsat trä med sina väl imit. lågor kan ju med lätthet placerasmellan gardinen och fönstret och lämnas utan tillsyn som den levande lågan alltid kräver. Även mycket lämplig i sjukhus, barnhem o. dyl.
Staken är 47 cm. lång med 7 st. dvärglamphållare, utrustad med ledning och stickpropp.
Pris kr. 13:- komplett. Vid rekv. uppgiv voltstyrka

Källor:Traditioner och liv av Martin Modéus och Storajulboken av Jan-Öjvind Swahn

Andra bloggar om: advent, adventsljusstake, ljus, jul, högtider, traditioner

En mycket ovetenskaplig undersökning (googling på orden adventskalender respektive julkalender) ger vid handen att det förra ordet är åtminstone fem gånger så vanligt som det senare. Dock anser jag att det i sak är fel att kalla kalendern för adventskalender. Jag ska försöka förklara varför, men först en kort historik.

Första gången som en kalender inför jul konstruerades var i slutet av 1800-talet och det var mamman till Gerhard Lang som gav honom en kaka varje dag i december fram till jul. När Lang blev större och affärsman mindes han mammans konstruktion och skapade runt 1920 den första julkalendern bestående av två papper, ett med bilder att klippa ut och ett att klistra upp dem på. Det blev en omedelbar succé och snart så gjordes kalendern om för att likna dem vi känner idag.

I Sverige skapades den första julkalendern 1932 av konstnären Aina Stenberg Mas-Olle på uppdrag av Flickscoutförbundet.

Den första kalendern på teve var Titteliture 1960 och då kallades den för Adventskalender, men 1972 bytte SVT namn till julkalendern pga protester mot det alltför profana innehållet. Årets kalender heter “En riktig jul” och har fått bra kritik.

Till sist - anledningen till att jag anser julkalender är att föredra framför julkalender är att advent inte är samma sak som perioden från 1 december till 24 december (då julkalendern skall öppnas). Advent kan börja alltifrån 27 november till 3 december. Dessutom är advent en rent religiös företeelse vilket de flesta julkalendrar inte alls är längre.

PS Missa inte min julkalendertävling 2007 DS

Andra bloggar om: advent, jul, adventskalender, julkalender

Advent kommer av det latinska utrycket “adventus Domini” som betyder “Herrens ankomst”. Och det är förstås Jesus ankomst på juldagen som man väntar på. Dock har inte advent något med ordet “vänta” att göra. Just ljudlikheten gjorde dock att vissa folkliga föreställningar om att orden “advent” och “väntan” har med varandra att göra funnits.

Advent är den period som inleder kyrkoåret och börjar med första söndagen i advent (söndagen efter domsöndagen). Beroende på vilken dag julafton infaller så kan adventstiden vara olika lång (första advent kan infall från 27 nov till 3 dec), vilket också innebär att advent inte är samma sak som perioden 1 december till 24 december.

Andra bloggar om: advent, jul, högtider, religion

Advent anses av många vara början på nedräkningen inför julfirandet. I hemmen tänds adventsljusstakar och adventsstjärnor. På teve sänds julkalendern. Och det är inte längre förenat med spott och spä att börja spela julmusik.

En intressant aspekt är då att i någon mening så är advent en äldre högtid än den kristna julen. För redan innan man i mitten av 300-talet i romarriket bestämde att Jesus födelsedag skulle firas 25 december så är en epifaniafasta känd. Epifaniafastan hölls i veckorna innan Epifania (alltså den dagen då man firar att Jesus framträdde som Guds son och som idag firas som trettondagen i västvärlden). När det kristna julfirandet vann mark på bekostnad av epifania i den västliga kristenhet på 400- och 500-talet så blev epifaniafastan istället en julfasta.

År 480 bestämde Pepetuus av Tours att julfastan skulle inledes redan vid Mårtensdagen och hållas måndag, onsdag och fredag. Rom ansåg dock att detta var väl tilltaget och bestämde istället att adventsfastan skulle vara i fyra veckor.

När kristendomen kom till Norden var adventsfastan fyra veckor, men kortades senare av så att den inleddes i och med soluppgången 13 december - alltså Luciadagen.

I det svenska bondesamhället spelade adventsfirandet en undanskymd roll och det var först på 1900-talet som advent fick ett uppsving. Sedan1920-talet är första advent en av de mest besökta kyrkosöndagarna.

Källa: Stora julboken av Jan-Öjvind Swahn

Andra bloggar om: advent, religion, kristendom, jul, högtider, traditioner