En vanlig svensk midsommarafton 2008 i Sverige torde hos de flesta innehålla dans kring midsommarstången och sedan sill, potatis och gräddfil med någon stark dryck till. Men varför firar vi egentligen midsommar i Sverige?

Vi vet med stor säkerhet att människor under mycket lång tid har kunnat avgöra när sommar- respektive vintersolstånd inträffat. Exempel på detta är monumenten Stonehenge i England och Ale Stenar i Sverige (även om den senare kan diskuteras) som förmodligen är resta på ett sådant sätt att de visar var solen går upp och ned vid solstånden.

Därför kan vi också vara tämligen säkra på att någon form av firande vid tidpunkten för sommarsolståndet förekommit långt tillbaka i tiden. På samma sätt som vi vet att jul firats i Norden i ett par tusen år utan att för den skull veta så mycket hur den firats, vet vi väldigt lite om hur midsommar firats längre tillbaka i tiden.

Jul och midsommar är på sätt och vis tvillingfester. Därför kan det vara intressant att dra ytterligare paralleller. Så här skriver Göran Stålbom

I Norden öppnade sig arbetsåret under jul. Men det öppnade sig också markant vid ytterligare ett tillfälle under året. Efter vårarbetets slut och fram till slåttern i juli fanns tid för vila och rekreation. Detta skulle komma att bli årets näst största folkliga fest.

Eftersom brytningstider nästan alltid ger upphov till olika festligheter (ex. vårdagjämningen, övergång mellan vinter- och sommarhalvår och tvärtom) är det säkert så att årets ljusaste natt varit en viktig natt i folktron. Stålbom igen:

Midsommar var på sätt och vis en viktig gräns under året. Tiden före midsommar hade varit präglad av ett givande till jorden. /../ Efter midsommar började en tid präglad av ett tillvaratagande av årets äring.

Liksom med julen är de första kända skriftliga beläggen för firande från runt 1200-talet. Om Olav Trygvasson skrivs i de isländska kungasagorna:

Han avskaffade offerölen och satte i stället med folkets instämmande högtidsöl vid jul, påsk, midsommar och Mikaeli.

Här kan tydligt ses hur året delas in i fyra kvartal med sommarkvartalet från midsommar till Mikaeli. Någon form av firande - med offeröl - finns alltså belagt sedan åtminstone 1200-talet. Att det skulle ha förekommit någon form av blot vid midsommartid verkar dock tveksamt. Så här skriver Britt-Marie Näström

Uppgifterna om midsommarblot är annars sporadiska och tveksamma. Midsommar inföll i skarven mellan vårarbetets slut och slåttern, och i senare tid firades detta genom att maja åkrarna, det vill säga att man drog runt med gröna kvistar för att säkra markens gröda. I senare folkreligiositet förekom också att man offrade i källor för en kommande god sommar. /../ Firandet av sommarsolståndet verkar på det hela taget ha varit en folklig fest med starka inslag av fruktbarhetskarraktär.

Den folkliga förklaringen att midsommar firats torde alltså hänga samman med att det passade väl samman med arbetsåret - sommarsolståndet inföll under en period då inte så mycket arbete fanns att göra. Ljusa nätter och en natur som badar i grönska torde väl också göra sitt till för att öka benägenheten att fira. I boken Historia om de nordiska folken skriver Olaus Magnus 1555 vad som troligen är den första skildringen av svenskt midsommarfirande:

på den helige Johannes döparens afton … plägar allt folk utan åtskillnad till kön och ålder samlas i skaror på städernas torg eller ute på fria fältet, för att där glättigt tråda dansen vid skenet av talrika eldar, som överallt tändas

Det folkliga firandet försöktes dock ideligen styras upp av kyrkan. På 1300-talet ansökte nunnorna i Sko kloster om tillstånd att anordna fester i samband med midsommarfirandet. Förmodligen för att “kunna ge firandet någorlunda ordnade former”. Dock förbjöds midsommarvaken år 1425 av ärkebiskop Johannes i Lund.

Successivt försökte den svenska kyrkan omvandla det folkliga midsommarfirandet till ett kristet firande av Johannes döparen, såsom skett i stora delar av Europa. När kristendomen växte fram som statsreligion i det romerska riket valde man att försöka ändra innebörden i det förkristna högtidsfirandet. Av olika anledningar (som att Johannes fötts sex månader före Jesus) blev midsommardagen (24 juni) Johannes döparens födelsedag.

Trots att julfirandet i Sverige i hög grad påverkats av kyrkans placering av Jesus födelsedag på juldagen har midsommarfirandet i Sverige nästan helt låtit bli att påverkas av Johannes döparen. Istället är det en folkliga högtid som idag förmodligen främst firas för att det är en av årets ljusaste nätter och för många en inledning på sommaren.

Läs även andra bloggare om midsommar, midsommarafton, midsommardagen, historia, sommarsoltåndet, sommar, högtider, traditioner, kyrka, kristendom

Källor: Vintersolståndet av Göran Stålbom, Blot av Britt-Marie Näström, “Blomster laddade med trollkraft” av Bo Grandien i Våra högtider (red. Ingemar Unge)

Årets midsommarafton (2008) infaller fredagen den 20 juni. Men varför infaller midsommarafton just 20 juni i år?

Midsommaraftonens placering i almanackan har sitt ursprung i den kristna kyrkans försök att använda midsommarfirandet för egna syften. Liksom kyrkan gjorde den romerska solfesten till firandet av Jesus födelsedag (25 december) blev det förkristna midsommarfirandet firandet av Johannes döparens födelse.

När Jesus födelsedag bestämdes på 300-talet, liksom datumet för jungfru Marias bebådelse (25 mars), kunde kyrkan genom att göra 24 juni till Johannes döparens dag markera in hela året i fyra kvartal - tillsammans med ängeln Mikaels dag (29 september). Johannes döparens skall enligt traditionen ha fötts sex månader före Jesus, så därför föll sig 24 juni (sex månader före 25 december) naturligt (egentligen borde det varit 25 juni, men det beror på den romerska kalendern).

Ända fram till 1953 var 23 juni alltid midsommarafton (kvällen före Johannes döparens dag) oavsett vilken veckodag det råkade vara. År 1953 genomfördes en rad förändringar bland helgdagarna i Sverige (bl.a. flyttades Jungfru Marie bebådelsedag till närmsta söndag och alla helgons dag infördes på lördagen som infaller mellan 31 oktober och 6 november. En av syftena med reformen 1953 var att minska antalet lediga dagar och därför valde man att lägga midsommarafton på den fredag som infaller mellan 19 och 25 juni. Således infaller årets midsommarafton fredagen den 20 juni. En del äldre menar dock att den riktiga midsommardagen fortfarande är 24 juni.

Läs även andra bloggare om midsommarafton, midsommar, högtider, sommar, almanacka

I övergången mellan två perioder brukar det ofta uppkomma olika seder och bruk - t.ex. i skiftet mellan vinter- och sommarhalvår eller när våren börjar. En viktig brytpunkt är när sommaren börjar och väljer man att inte bara dela upp året i ett sommarhalvår (maj - oktober) och ett vinterhalvår (november - april) så blir definitionen av sommarens början inte fullt så självklar.

1. Meteorologisk sommar
   Den meteorologiska definitionen är knuten till dygnsmedeltmperaturen och enligt SMHI är det då sommar när dygnsmedeltemperaturen är över +10 grader. Normalt brukar då sommaren komma till Stockholm i mitten av maj och till Kiruna ungefär en månad senare.
2. Astronomisk sommar
   Temperaturen kan ju variera en hel del från år till år och då är en astronomisk årstidsindelning mer brukbar. I så fall börjar sommaren i och med sommarsolståndet (20 eller 21 juni) och sträcker sig till höstdagjämningen.
   Sommarsolståndet är den tidpunkt på året då jordaxelns lutning är optimal för oss som bor på norra halvklotet (optimal om det är sol man är ute efter). Solen är då som högst på himlen och det blir egentligen aldrig riktigt natt (skymingen övergår direkt i gryning).
3. Kalendarisk sommar
   Förutom de två ovan nämnda definitionerna menar jag att det också är lämpligt att tala om en kalendarisk sommar. I så fall är sommarmånaderna juni, juli och augusti och sommaren börjar 1 juni. För en del är det också så att sommaren börjar när ledigheten (sommarlov eller semester) börjar.

Läs även andra bloggare om sommar, årstider, väder, almanacka, år

Även om nationaldagen aldrig riktigt fått något fäste som svensk högtidsdag är svenska flaggan - på blå botten med ett gult kors - en tydlig symbol för landet Sverige. Men hur kommer det sig att den blev just så?

Den historiska bakgrunden till den svenska flaggans utseende förklarar historikern Niclas Bjälkenborn så här:

Den svenska flaggan med dess blå och gula färg hittar sitt ursprung i folkkungaättens blågula vapen och det gamla riksvapnet med blå botten och trekronor skapat av Albreckt av Mecklenburg. Karl Knutsson Bonde är den man som sedan sammanfogar dessa symboler till det stora riksvapnet, blå sköld och ett gyllene kors. Under 1500-talet kommer sedan dessa färger att fogas samman till en blågul korsflagga.

Att svenska flaggan har hundraåriga anor betyder inte att dess betydelse som symbol för Sverige är fullt så gammal. Liksom mycket annat vad gäller nationalism kommer idéerna om svenska flaggan som symbol för Sverige fram först på 1800-talet i och med nationalromantiken.

Tidigare hade flaggan främst varit en symbol för militären och kungahuset. Trots detta så möttes kung Oscar II av protester när han hissade flaggan på slottet 1877. Och när ett antal unga män 1869 tillfrågades vid mönstringen om de visste hur den svenska flaggan såg ut så kunde knappt fem procent svara jakande.

Allt detta ledde så småningom till att man på Stadion i Stockholm började fira svenska flaggans dag den 6 juni 1916. År 1963 flyttades firandet till Skansen och 1983 blev svenska flaggans dag och Sveriges nationaldag. Så sent som för fyra år sedan (2004) blev så 6 juni också röd dag.

Läs även andra bloggare om sverige, svenska flaggan, nationaldagen, svenska flaggans dag, 6 juni, nationalism

Källa: Blågul flagga och Du gamla, du fria av Niclas Bjälkenborn

I Sverige infaller Mors dag alltid sista söndagen i maj. I år är alltså Mors dag 25 maj. Det som kan vara förvirrande är att originalet till vår Mor dag - Mother’s day i USA - infaller andra söndagen i maj (alltså 11 maj i år).

Anledningen till att USA har andra söndagen i maj som sin Mors dag är att initiativtagaren till firandet - Anna Jarvis - hade en mor som dog 9 maj 1905. Tre år senare - söndag 10 maj 1908 - hölls en gudtjänst med fokus på det fjärde budet och moderskärlek. Gudtjänstens innehåll och utsmyckning var ett verk av Anna Jarvis och när president Wilson 1914 proklamerade Mors dag som officiell helgdag blev det andra söndagen i maj.

Att vi i Sverige valde sista söndagen i maj när Mors dag infördes runt år 1919 beror förmodligen på att ju senare i maj man väljer att fira dagen desto större är chansen att det skall finnas färska blommor att uppvakta mor med. Dessutom är vädret troligtvis bättre.

Läs även andra bloggare om mors dag, almanacka, högtider, traditioner

Mors dag i Sverige infaller alltid sista söndagen i maj (vilket i år är 25 maj). Anledningen till placeringen i almanackan finns i dagens amerikanska ursprung.

I början av 1900-talet (10 maj 1908) i Philadelphia, USA, hölls på lärarinnan Anna Jarvis initiativ en gudtjänst med fokus på det fjärde budet och moderskärlek. Jarvis själv pyntade kyrkan och delade ut vita nejlikor till alla besökare. Dagen (10 maj) valdes eftersom det var Jarvis mammas dödsdag (eller rättare sagt den söndag som låg närmast hennes mammas dödsdag - 9 maj 1905).

Idén med en särskild dag för alla mödrar fick snabbt ökad popularitet och:

Redan 1911 firade varje stat i USA mors dag och samma år började även Mexiko, Kanada, Kina, Japan, Sydamerika och Afrika (sic!) att fira dagen.

År 1914 proklamerade president Wilson andra söndagen i maj till officiell helgdag i USA:s almanacka. Affärsmän och handlare såg snabbt potentialen i en helgdag riktade till mödrar och lanserade Mors dag med “våldsamma reklamkampanjer”.

Sverige var sedan ett av de första länderna i Europa som anammade Mors dag. Också hos oss var det en kvinna - Cecilia Båth-Holmberg - som drev förslaget i slutet av 1910-talet. Kommitterade för Mors dag i Uppsala gav 1920 ut broschyren “Mors dag” med “Anvisningar till firandet av Mors dag” där bl.a skivs att:

1. Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.
2. Mor hälsas på morgonen med sång av barnen.
3. Hon bjudes före uppstigandet på godt kaffe och bröd, beredt av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.
4. Hon beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.
5. Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar. Något vackert läses upp, utantill och ur detta häfte, och hjärtats tack bringas Mor, som är hemmets sammanhållande kraft. Barnen utbedja sig för Mors förlåtelse för all ohörsamhet och bristande tacksamhet, för allt som vållat Mor sorg, suckar, bekymmer och svårigheter.
6. Frånvarande barn hälsa Mor med brev eller telegram eller vykort, som särskilt gjorts och tillhandahållits på Mors dag.

När Mors dag skulle lanseras i Sverige blev dagen framskjuten två veckor och firas istället sista söndagen i maj. Varför det blev så har troligtvis rent praktiska förklaringar. Så här skriver t.ex. Charlotte Tonbjer

Argumenten för att Mors dag ska firas just i maj är annars att det är den vackraste månaden när blommorna är som fagrast och att detta ytterligare skulle bli en ära för modern

Ju senare i maj man väljer att fira dagen desto större är chansen att det skall finnas färska blommor att uppvakta mor med. Det är - enligt mig - den troligaste förklaringen till vår relativt sena Mors dag. Så här skriver Nordiska museet:

för då är våren på fullt allvar här och vi kan med största säkerhet plocka blommor och plantera och hissa flaggan mot en blå vårhimmel och på så sätt fira mor riktigt ordentligt.

Läs även andra bloggare om mors dag, almanacka, högtider, traditioner

Källor: Årets festdagar av Nils-Arvid Bringéus och Svenska traditioner av Jan-Öyvind Swahn,

För den som jobbar vanliga kontorstider är årets lediga dagar färre än vanligt (men staten lär bli glad) eftersom kristi himmelfärds dag infaller samma dag som första maj (alltså 1 maj). Det betyder att två lediga dagar blir till en. Men varför är det så och hur ofta inträffar det?

Kristi himmelfärds dag är knuten till den kristna påsken och är således en rörlig helgdag. Det som firas är att Jesus fyrtio dagar efter sin uppståndelse “lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras [lärjungarnas] åsyn” (Apg 1:9). Eftersom påskdagen kan infalla mellan 22 mars och 15 april kan kristi himmelfärds dag infalla tidigast 30 april och senast 4 juni. I år är påsken (nästan) rekordtidig och infaller redan 23 mars, vilket gör att kristi himmelfärds dag infaller 1 maj.

Första maj infaller (såklart) alltid 1 maj och har varit en röd dag i Sverige sedan 1933. Redan långt tidigare hade 1 maj dock varit en ledig dag fri från arbete och fri från kyrkobesök eftersom inga egentliga kristna traditioner knutits till dagen. I slutet av 1800-talet började arbetarrörelsen använda dagen för att demonstrera och föra fram sina krav på t.ex. åtta timmars arbetsdag. Krav höjs då och då för att avskaffa första majs helgstatus, men ännu så länge har inga seriösa försök gjorts.

Att kristi himmelfärds dag och första maj infaller på samma datum är extremt ovanligt (eller i falla lika ovanligt som att påsken är så tidig som den är i år) och inträffar bara någon enstaka gång vart hundrade år ungefär - senaste gången var 1913 (och då var inte 1 maj en röd dag). Nästa gång första maj och kristi himmelfärds dag är på samma datum är först år 2160 och då lär ingen av oss vara med.

Läs även andra bloggare om kristi himmelfärds dag, första maj, 1 maj, högtider, helgdagar, almanacka, lediga dagar

Människor har i alla tider och i alla kulturer haft ett behov att organisera och strukturera en kaotisk tillvaro. Ett sätt är att dela upp tiden i greppbara enheter såsom år, veckor och dagar. Men även åren kan delas in och det på ett antal olika sätt. Ett vanligt är att dela in året i ett vinter- och ett sommarhalvår. I norra Europa har det vanligaste varit att vinterhalvåret varat från november till april och sommarhalvåret från maj till oktober.

I brytningstiden mellan sommar och vinter har det alltid funnits föreställningar om att onda och magiska krafter varit i rörelse - vilket också gäller andra brytningstider såsom ex. sommarsolståndet och skärtorsdagen. Till sommarhalvårets slut - 31 oktober - har i den anglosaxiska världen knutits firandet av Halloween - som har sitt ursprung i den keltiska festen Samhain. Då trodde man att döda människor vandrade och man tände ljus för att de skulle hitta tillbaks till sina gravar. På motsvarande sätt har 30 april i keltisk tradition firats som vinterns sista dag - Beltane. Ordet tros komma från Baal (Gud) och ett keltiskt ord för eld.

I Tyskland har 30 april firats som Walpurgisnacht - den natt då häxorna for till Blocksberg (motsvarande vår skärtorsdag då häxorna far till Blåkulla).

Även i Sverige har valborgsmässoafton firats som vinterns sista dag (varpå man sjunger “Vintern rasat ut..”) och således en dag då man firar ut det gamla och in det nya halvåret.

Sedan åtminstone medeltiden har valborgsdagen (alltså första maj) varit första dagen på det administrativa året. Så här skriver Bringéus:

Hantverkarna följde köpmännens mönster och sköt under 1400-talet upp årets stora sammankomst från fastlagen till valborgsdagen. Sedan tiggeri förbjudits under fastlagen, försköts även djänkarnas (skolgossarnas) fetsfirande till majdagen.

På så vis blir valborgsmässoafton en typ av nyårsafton (egentligen inte mindre logisk än 31 december). Firandet av valborgsmässoafton är alltså ett firande av sommarhalvårets början och traditionerna som knutits till firandet är av blandad härkomst. Att tända eldar på valborgsmässoafton är en sed som kan ha sitt ursprung hos tyska köpmän som importerade sedan till Sverige under 17- och 1800-talet. Swahn skriver dock:

Men troligt är dock att den här vackra seden ändå har ett äldre, inhemskt förflutet. Somliga folklorister har hävdat att det ytterst skulle röra sig om keltiskt, närmast irländskt ursprung, I det fordom keltiska Västeuropa var 1 maj sommarhalvårets första och firades inte minst med bål.

Även Eskeröd är inne på samma linje då han menar att valborgseldarna har andra, rent praktiska, orsaker. Skiftet april/maj var det vanligt att djuren släpptes ut på bete och då användes eldarna för att skrämma bort rovdjur. Vidare röjde man slåttermarkerna på våren och var då tvungna att elda upp allt ris varvid stora bål blev nödvändiga.

Det omvittnas också ofta att man till valborgsmässoelden tog allt det torra riset från vinterns lövfoder. Då djuren släpptes ut och det inte blev mer ris, var det en praktisk åtgärd att elda upp det. /../ Med tanke på de magiska spekulationer, som ofta knyts till ingångsdagar för nya perioder av året, ligger det nära till hans att särskild skyddsmagi inför djuren betesgång kommit att tillämpas här.

Oavsett om det är tyska köpmän eller svenska bönder som ligger bakom valborgseldarna torde det vara klarlagt att firandet av sista april som vinterns sista dag finns i en rad olika kulturer och epoker. I Sverige kallar vi dagen för valborgsmässoafton (vilket egentligen är lite märkligt eftersom Valborg kom in i almanackan först 1901).

Läs även andra bloggare om valborgsmässoafton, valborg, 30 april, 1 maj, första maj, högtider, traditioner

Källor: Årets festseder av Nils-Arvid Bringéus, Svenska traditioner av Jan-Öyvind Swahn, Årets fester av Albert Eskeröd samt Highdays and Holidays av Margaret Joy.

Första april är sedan åtminstone slutet av 1600-talet den dagen då vi i Sverige luras med aprilskämt. Varför det blivit just 1 april är det egentligen ingen som med säkerhet vet. Så här skriver Bringéus:

I Sigfrid Svenssons bok “Bondens år” söker man förgäves efter den första april. Det kan inte tolkas på annat sätt än att första april inte var någon märkesdag i bondens år. Datumet har inte heller någon kyrklig förankring.

Det finns förstås en rad teorier (mer eller mindre bra) om valet av 1 april som lurardag. T.ex. skulle Judas Iskariot ha hängt sig 1 april, vilket rent kalendariskt är mindre sannolikt. Swahn skriver:

Faktum är förstås att vi inte vet dess ursprung och aldrig lär få veta det.

Borgenstierna och Larsson presenterar en teori som det “kanske finns ett korn av sanning i”. Aprilskämten skulle då haft sitt ursprung i Romarriket och det faktum att härtågen började planeras 1 april. Ju mer Romarriket växte desto mer tid behövdes för planering och mars månad och senare januari och februari lades till kalendern.

De nyårsgåvor som ämbetsmännen kanske en gång fått den 1 april överlämnades istället 1 januari: “lurad på presenter blir du om du tror att du skall få något den1 april.

En teori som presenteras på Wikipedia (och som jag inte funnit någon annanstans) är följande:

Tidigare började det nya året den 25 mars och första april var oktaven, dvs. den åttonde dagen, då festigheterna kulminerade och avslutades. När tidpunkten flyttades till första januari var det många som struntade i den nya situationen och fortsatte fira nyår i april. Ofta skämtades med dessa personer och senare blev det tradition att utsätta någon för skämt den första april.

Båda dessa teorier är rena spekulationer och det finns egentligen inga som helst belägg för varför just 1 april blivit den stora lurardagen.

Källor: Årets festdagar av Nils-Arvid Bringéus, Svenska traditioner av Jan-Öyvind Swahn samt Festdagar av Ingeborg Borgenstierna och Thomas Larsson

Läs även andra bloggare om 1 april, första april, aprilskämt

En vanlig missuppfattning är att den judiska påsken (pesach) - till minne av uttåget ur Egypten - firas samtidigt som den kristna påsken. Så är det alltså inte, snarare tvärtom.

Missuppfattningen bygger förmodligen på att Jesus firade den judiska påsken under den vecka som han (enligt kristen tradition) korsfästes, dog och uppstod runt år 33. Därefter firade de första kristna den judiska påsken, men med ett nytt innehåll. Det var inte förrän kyrkomötet i Nicaea 325 som den kristna påsken separerades från den judiska genom beslutet att den kristna  påsken skulle infalla den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen. Anledningen till beslutet var just att man inte ville att den kristna och den judiska påsken skulle infalla samtidigt.

Den judiska påsken börjar på dag 15 i månaden Nisan och håller på till dag 22 - alltså i en vecka. Påsken börjar alltså på samma datum i samma månad varje år om man följer den judiska kalendern. Tidpunkten varierar dock i den gregorianska kalendern eftersom den judiska kalendern är en lunisolarkalender som baseras både på både solens och månens omlopp och den gregorianska är en ren solkalender.

Den judiska kalenderns år består av 354 dagar (12 månader med 29 eller 30 dagar i varje månad). För att anpassa kalendern till det tropiska året stoppas en skottmånad in med viss regelbundenhet (sju skottmånader under en tidsperiod om nitton år). Varje ny månad börjar (och slutar) alltså med nymåne och den 15:e dagen är det alltså fullmåne. Därför börjar det judiska påskfirandet alltid vid fullmåne.

Eftersom den judiska och den gregorianska kalendern inte följer samma system infaller den judiska påsken enligt den gregorianska kalendern vid olika tillfällen varje år. Just 2008 börjar den judiska påsken den 20 april och avslutas 27 april. Eftersom ett dygn i den judiska kalendern räknas från solnedgång till solnedgång börjar dock firandet av den judiska påsken redan på kvällen den 19 april.

Så här infaller den judiska påsken de närmaste åren:

• 19 april 2008
• 8 april 2009
• 29 mars 2010
• 18 april 2011
• 6 april 2012
• 25 mars 2013
• 14 april 2014
• 3 april 2015
• 22 april 2016

Källor: Världens religioner av Markus Hattstein samt Så här går det till - judisk vardag och helg av Harry Gersh

Läs även andra bloggare om påsk, pesach, judisk påsk, judendom, högtider, kalender