När tar julen slut?

Kort svar: Sedan 1600-talet har julen i Sverige varat till och med tjugondag Knut (13 december). På senare år har många avslutat julen tidigare, t.ex. vid trettonhelgen.

Julfirandet i Sverige börjar tidigare och tidigare. Redan i slutet på september kan vi hitta julmust i affärerna och många tar in julgranen tidigt i december. Det är förmodligen anledningen till att fler och fler också avslutar julfirandet – kastar ut granen och tar ner pyntet – tidigare än vad vi gjorde för bara några decennier sedan.

Granbarr

På medeltiden var det 7 januari som var julens sista dag i Sverige och julen varade således bara över trettonhelgenSå är det fortfarande i stora delar av den västliga kristenheten och egentligen är det bara i Sverige, Finland och delar av Norge som julen varar fram till Knuts namnsdag – 13 januari.

Lena Kättström Höök skriver (s. 70)

I Sverige och Finland sträcker sig julen idag till S:t Knuts dag den 13 januari, då julgranen kastas ut. Annars slutar julen vanligen vid trettonhelgen.

Men någon gången under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet ändrar Knut dag från 7 januari till 13 januari. Julens avslutning hade förlängts en vecka, men namnet Knut var så intimt förknippat med julavslutningen (”Knut för julen ut!”) att det helt sonika fick följa med.

Frågan om varför julen förlängdes en vecka under 1600-talet kan ges olika svar. Så här skriver ex. nämnde Ebbe Schön:

I slutet av 1600-talet ville den lutherska kyrkans män förstärka kyrkolivets ställning genom att utöka julens längd, och då infördes den 13 januari som slutdatum.

Jan-Öjvind Swahn har en något annan ingång på varför julen varar i tjugo dagar i Sverige när övriga kristenheten nöjer sig med tretton.

En möjlighet /…/ är att man på så vis ville dra in de dagar då våra hedniska förfäder firade sitt midvinterblot – sin största fest under året. Men man har också velat göra tjugondagen till en sk oktav till trettondagen. I katolsk medeltid firade man nämligen icke sällan en sorts eftersläckning en vecka efter en stor helgdag.

Under senare år har dock julfirandet avslutats tidigare och tidigare. I många hem kastas julgranen ut vid trettonhelgen och på flera platser där det hålls offentliga julgransplundringar (bl.a. i Borås, på Skansen, i Örebro och i Högsbo) är det den 6 januari istället för den 13 januari.

Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterad 2014-12-28)

Källor: En årsrunda av Christer Topelius. Svenska traditioner av Ebbe Schön. Årets festseder av Nils-Arvid Bringéus. Julen förr i tiden av Ebbe Schön

Vilken dag ska man ”städa ut julen”?

Kort svar: Sedan 1600-talet är traditionen i Sverige att Knut (13 januari) kör julen ut, men det förekommer också att julen städas ut tidigare (då ofta kring trettonhelgen).

Barren har legat på golvet ett par dagar eftersom vi inte orkat vattnat granen ordentligt. Därför kändes det som hög tid att städa ut julen idag – 7 januari. Annars är det ju numer tjugondag knut som blivit den dag då man har julgransplundring i svenska hem.

GranbarrPå medeltiden var det dock 7 januari som julen skulle städas ur hemmen. Julen varade då bara över trettonhelgen och tog således slut 7 januari. Så är det fortfarande i stora delar av den västliga kristenheten och egentligen är det bara i Sverige, Finland och delar av Norge som julen varar fram till Knuts namndag – 13 januari.

Knut Lavard var, enligt traditionen, en dansk prins som mördad 7 januari eftersom hans fiender väntade till efter julefriden med att ta honom av daga. Han överfölls på väg hem från ett julgille. Sedermera blev Knut helgonförklarad och hans dödsdag firades. I svenska almanackor fram till 16- och 1700-talet var den  7 januari den dag som bar namnet Knut

Men någon gången under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet ändrar Knut dag från 7 januari till 13 januari. Julens avslutning hade förlängts en vecka, men namnet Knut var så intimt förknippat med julavslutningen (”Knut för julen ut!”) att det helt sonika fick följa med.

Att fira ut julen den 13 januari har alltså förekommit i Sverige sedan 1600-talet.  Dock är de flesta av traditionerna som förknippas med Knutsfirandet inte särskilt gamla.

Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterad 2012-02-15)

Källor: Svenska traditioner av Ebbe Schön

God Jul! av Lena Kättström Höök

Årets festdagar av Nils-Arvid Bringéus

Svenska traditioner av Jan-Öyvind Swahn

Hur många var de tre vise männen?

Kort svar: I Bibeln står det ingenting om hur många de vise männen var. Det var först senare som deras antal och deras namn bestämdes.

I flera hundra år har kyrkan firat trettondagen som den dag då de tre vise männen kom till Jesus med gåvor. Men vad står det egentligen i Bibeln om dessa herrar. I Matteusevangeliets andra kapitel, verser 1-2 och 11 står det.

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid
kom några österländska stjärntydare till Jerusalem
och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett
hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.”
/…/
De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans
mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor
och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra.

Ingenstans i Bibeln står alltså att de skulle vara tre till antalet eller att de skulle vara ”visa män” utan de omnämns bara som”några österländska stjärntydare”. Olika översättningar lägger dock olika betydelse i vad personer har för befattning. T.ex. så skriver King James Bible:

Now when Jesus was born in Bethlehem of Judaea in the days of Herod the king, behold, there came wise men from the east to Jerusalem.

Medan det i Weymouth New Testament står

Now after the birth of Jesus /…/ excitement was produced in Jerusalem by the arrival of certain Magi from the east.

Att de kallats de tre vise männen har att göra med det antal gåvor de gav Jesus: – rökelse, myrra och guld. Men det var först på 200-talet som antalet blev fastställt.

magi

Först ett par sekel efter Jesus födelse började det utvecklas en myt kring de vise männen som i den västliga kristenheten runt 700-talet gavs namnen Kaspar, Melchior och Balthasar. I den etiopiska kyrkan heter de Hor, Karsudan och Basanater och armeniska kristna kallar dem Kagbha, Badadakharida och Badadilm.

Skrivet av Mattias Axelsson (2007-01-06)

Källor:

Modéus, Martin (2000) Tradition och liv Verbum Förlag

Lodén, Kerstin ”Stjärnan över Betlehem” Populär Astronomi nr4/2001

De heliga tre kungarna – ”De tre vise männen” katoliknu.se

Andra bloggar om: , , , , , , .

Varifrån kommer traditionen med stjärngossar?

Kort svar: Stjärngossar var från början del av julspel knutet till trettonhelgen, men under 1900-talet blev stjärngossarna istället en del av luciatåget.

Ingen vet egentligen när Jesus föddes och således inte heller när ”de tre vise männen” kom till honom. Men någon gång under kristendomens första århundraden la man juldagen den 25 december och tretton dagar därefter hamnade således trettondagen eller ”epifania” som den kallas i äldre tradition. I katolska och protestantiska kyrkor firas trettondag jul som den dag då de tre vise männen kom med guld, rökelse och myrra till det nyfödda Jesusbarnet.

Magi_(1)

I folklig tradition var trettonhelgen en helg då man spelade upp ett julspel som handlade om hur de tre vise männen kom till Jesus och hur Herodes jagade Josef och Maria till Egypten. Spelen uppfördes främst av pojkar vid latinskolorna och var ett sätt att tigga pengar antingen till dem själva eller till fester som hölls under trettonhelgen.

De första beläggen för den här typen av spel är från 1751 då Linnélärjungen P.J. Bergius skrev:

Tre vise män voro tre bonddrängar, vilka gingo omkring i julhelgen, men besynnerligen trettondedagsafton, klädda i vita skjorto. Dessa hade tvenne andra drängar i följe med sig. en av dessa skulle agera Josef och vara utklädd med en luden fårskinspäls, samt med en stor puckel på ryggen tillika en stav i handen. Den andra bar en lykta av papper som var gjord som en stjärna. Alla tiggde penningar.

I de äldsta stjärngossetågen förekom de tre vise männen. Senare har också en stjärnbärare, en pajas (Judas), Maria med Jesusbarnet, Josef en ängel och en rad statister tillkommit. Ängeln var alltid ensam och har i uppteckningar benämnts som ”sångängeln” eller ”sjungängeln”. Från Örgryte församling berättas från 1880-talet att ängeln var ”vitklädd med en krans av lingonris på huvudet”. Många menar att det var ifrån stjärngossetågens ängel som den moderna lucian växte fram.

Seden att driva runt och tigga pengar genom att spela upp scener ur Bibelns berättelser sågs förmodligen inte med blida ögon av kyrkan och det är, som Bringéus skriver:

betecknande att de äldsta uppgifterna om stjärngossarna möter i rättegångshandlingar och förbud.

Så här kunde det t.ex. stå i en rapport när man skulle förbjuda stjärngosseupptåg:

i förleden julhelg lupit kring om staden med en stjärna och apats med Kristi födelse och andra heliga verk, som plädgade i Guds församling predikas över.

Under pietismens framväxt bekämpades stjärngossarna och julspelen hårt och det gick sägner om hur farligt det var att delta i spelen.

Right_Livelihood_Award_2009-award_ceremony-31

Det dröjde dock till sekelskiftet 1900 innan spelen i princip hade utrotats. Istället införlivades några av de delar som fanns i julspelen i det moderna luciatåget som växte fram runt 1900-talets början. Så här skriver Bringéus:

En sådan utveckling har underlättats av att stjärnsymboliken också knutits till advent och jul, kanske också av behovet att få manliga motsvarigheter till luciatärnorna.

I Nås i Dalarna finns beskrivningar av ett stjärngossetåg 1910. Dock var det inte kring trettonhelgen som stjärngossarna nu visade upp sig utan just vid luciafirandet 13 december.

Skrivet av Mattias Axelsson (2007-01-07, uppdaterad 2015-01-05)

Källor:

Celander, Hilding (1950) Stjärngossar Nordiska Museet

Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag:Stockholm

Swahn, Jan-Öyvind (1993) Den svenska julboken Bra Böcker

Vad är en tradition?

Kort svar: En tradition är seder och/eller bruk som återkommer vid vissa fasta tidpunkter. Ålder är inte avgörande för vad som blir en tradition, istället  är det det som man i en viss kultur upphöjer till en tradition som blir en tradition.

Ordet ”tradition” är omgärdat med en hel del mystik. Tänker en på tradition så tänker en på saker som har hundratals år på nacken och som människor gjort i flera generationer. Nationalencyklopedin definierar tradition såsom:

det mångdimensionella sociala arv som överlämnas från släkte till släkte.

I programmet Världens modernaste land (säsong 1, avsnitt 2) diskuteras vad traditioner egentligen är. Matforskaren Jonathan Metzger sa:

Det som gör det till en tradition  paradoxalt nog, är att vi upphöjer det till en tradition

Alltså – traditioner blir traditioner först när vi bestämmer oss för att det är en tradition. Därför kan också saker som bara är ett par decennier gamla vara en tradition (ex. köttbullar på julbordet som introducerades först på 1970-talet), medan saker som människor faktiskt gjort i hundratals år (t.ex. supa och föra liv lucianatten) inte alls räknas som en tradition.

Skrivet av Mattias Axelsson (2007-01-03, uppdaterad 2013-02-26)

Varför firar vi nytt år 1 januari?

Kort svar: Att just 1 januari är nyårsdag är en rest från Romarrikets dagar. Från början var nyårsdagen 1 mars, men rikets expansion gjorde att man behövde fler månader på sig att planer fälttågen (vilket man gjorde vid nyår) – därför flyttades nyårsdagen två månader bakåt.

Högtidsdagar brukar ligga i samband med brytningstider. När solen vänder och det blir ljusare infaller julen, när dag och natt är ungefär lika långa är det Jungfru Marie bebådelsedag och när solen står som högst är det midsommar – för att ta tre exempel.

Därför kan det tyckas märkligt att lägga nyårsfirandet i skiftet december – januari då det är väldigt lite som händer i naturen. Det är långt kvar till vår och vintersolståndet har redan varit.

Vi kan också i månadernas namn se att det här med nyår i januari troligtvis inte är det man firade från början. Månaden december borde ju vara den tionde månaden (dec = tio) och oktober den åttonde (okt = åtta). Och så var det faktiskt från början, men då måste vi gå mer än tvåtusen år bakåt i tiden och hamnar då i Romarriket.

Före Julius Ceasar var den romerska kalendern svårbegripbar med månader och år som dåligt stämde överens med de naturliga månaderna (månens varv runt jorden)  och det naturliga året (jordens bana runt solen). Det romerska året hade tio månader där mars var den första och december var den tionde och sista. Att tiden mellan sista december och första mars inte hade några namn förklaras så här av Lars Olof Lodén:

Enligt en fantasifull förklaring skulle den tid som förflöt mellan slutet av December och början av Martius vara att betrakta som ”död” och alltså inte behöva innehålla några namngivna månader.

Någon gång på 700-talet fvt lades  januari och februari till kalenderåret som de två sista månaderna (det är för övrigt därför som februari är skottmånad) – mars var fortfarande årets första månad.

Vid det romerska nyårsfirandet (1 mars) tillträdde konsulerna sina poster och de började planera för de fälttåg som arméerna skulle dra iväg på. När riket växte blev 1 mars alldeles för tidigt att för denna planering och man blev tvungna att flytta konsulernas tillträde två månader bakåt på året. Runt 150 fvt bestämdes att konsulerna skulle tillträde 1 januari och då firade man det nya året då istället.

När sedan den julianska kalendern infördes under Julius Ceasar 45 fvt blev 1 januari officiellt nyårsdag i det romerska riket. Viktigt att komma ihåg är dock att romarna såklart inte räknade åren utifrån Jesus födelse (han var ju inte född än) utan med utgångspunkt i vem som var konsul när året började

Egentligen är ju nyårsfirande vid månadsskiften en rent administrativ åtgärdOm vi skulle följa solens gång (vilket vore mer naturligt och mer rytmiskt) finns fyra bra tillfällen att firavårdagjämningen, sommarsolståndet, höstdagjämningen och vintersolståndet.

I många europeiska länder har följaktligen nyår firats vid andra tillfällen än 1 januari. För svensk del var det främst 25 december och 1 januari som gällde, med övervikt 1 januari. Det var först på 1500-talet som vi definitivt gick över till det senare. I Storbritannien dröjde det fram till 1752 innan den 25 mars fick ge vika för 1 januari. Att man i Storbritannien (likt flera andra länder) hade 25 mars som nyårsdag berodde på att berodde på att detta är Jungfru Marie bebådelsedag och när den första kristna kalendern skapades på 500-talet:

var den 1 januari  inte den kristna nyårsdagen utan antingen den 25 mars, Marie bebådelsedag, eller juldagen. Dionysius räknade säkert med den 25 mars – då Kristi människoblivande börjar – eftersom hela hans kalkyl bygger på detta datum.

Under tidigmodern tid var det ett reellt problem att olika länder följde olika tideräkning. I den katolska delen av Europa hade man gått över till den gregorianska kalendern 1582 och helt enkelt strukit elva dagar i almanackan. Så här skriver Göran Hägg träffande:

För den som reste i Europa i början av 1700-talet bör förvirringen ha varit total. Centrala Sverige, Londontrakten och Nordtyskland hade nyår 1 januari, som emellertid inföll 12 dagar efter 1 januari i resten av världen. På sina håll på de Brittiska öarna höll man fast vid 25 mars efter Florensmodellen, men fortfarande ett annat 25 mars än i Florens. Och bland den svenska allmogen i till exempel Värmlands finnskogar användes ibland fortfarande träalmanackor som räknade året från 25 december, som inte var 25 december i resten av världen.

När så den gregorianska kalendern  infördes i  Storbritannien och Sverige i mitten av 1700-talet blev den 1 januari nyårsdag och samma dag över hela Europa (utom i Ryssland som inte bytte förrän 1917).

Men bara för att de allra flesta i Europa firar nyår 1 januari så är det inte så i resten av världen. Det iranska nyåret nouruz firas vid vårdagjämningen, det judiska i september eller oktober, det hinduiska (Diwali) i november eller december och så vidare.

Skrivet av Mattias Axelsson (senast uppdaterad 2012-12-31)

Källor: Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen av Lars Olof Lodén

Nyår i Sverige av Göran Hägg

Dionysius glömde inte bort år 0” av Sven-Eric Liedman

Nytt år – men varför just nu?” av Lars Nystedt i SvD 2007-12-31

Vad är det här?

I mitt jobb som religionslärare och i andra sammanhang möter jag ofta föreställningen om att det finns mer eller mindre korrekta sätt att fira högtider. T.ex. är det inte ovanligt att Halloween kritiseras och Alla helgons dag istället framhållas som ett mer riktigt sätt att fira i slutet av oktober. Särskilt inom den kristna kyrkan har det funnits en lång tradition att föringa förkristna traditioners betydelse för hur vi firar högtider.

Här vill jag berätta mer om olika bakgrunder till varför och hur vi firar olika högtider. Grundtesen jag driver är att sätten som och motiven till hur vi firar högtider varierar över tid och rum. Högtidernas attribut har så gott som alltid flera olika rötter.