Är midvinterblotet föregångare till det moderna julfirandet?

Kort svar: Nej. Midvinterblotet inföll förmodligen i mitten av januari och inte vid tiden för vintersolståndet. Därför firades blotet alltså inte vid samma tid som vi firar jul.

Ett blot är ett tillfälle då människor offrar boskap för att vinna gudarnas gillande. Bloten hölls vid vissa speciella tidpunkter under året och om några blot vet vi mer än andra. Ett blot som vi vet ”förfärligt lite” om (för att citera Ebbe Schön) är just midvinterblotet.

Den enda källa som finns som beskriver ett midvinterblot är islänningen Snorre Sturlasson. I sitt verk om Norges kungar och i Eddan skriver Snorre om midvinterblot i Uppsala. Problemet är att Snorre skrev sina berättelser på 1200-talet och de händelser han skildrar inträffade nästan 200 år tidigare. Det vore alltså som om jag med hörsägen som enda källa skulle beskriva hur julfirandet på 1700-talet gick till.

I Nordiska kungasagor skriver Snorre om när julnatten (och därmed också midvinternatten) inföll:

Tidigare började julfirandet på höknatten, det var midvinternatten och man firade jul i tre nätter.

Uttrycket höknatten har förbryllat forskare alltsedan det skrevs. Britt-Marie Näsström skriver att vissa har tolkat det som ”haknatten”, en tid då året vänder. Så här skriver Schön:

På Snorres tid ansågs midvinternatten, som ju var samma sak [som höknatten], infalla mellan den 13 och 14 januari.

Under förkristen tid delade människor i norra Europa in året i två halvor som började 14 april respektive 14 oktober. Vinterhalvåret varade alltså mellan 14 oktober och 13 april. Mitt på vintern (midvintern) inföll då 14 janauri.

Många forskare har dock tvivlat på Snorres uppgifter. Så här skriver Swahn:

Det hedniska ”midvinterblotet” – en term som ofta, men oriktigt, nyttjas som synonym till ”jul” – låg antagligen senare i kalendern än vår jul (kanske vid ”Knut”).

Så utifrån de fåtaliga uppgifter som finns om ett ev midvinterblot går det inte att dra några direkta paralleller till vårt nutida julfirande – vare sig vad gäller innehåll eller tidpunkt.

Skrivet av Mattias Axelsson (2009-12-24)

Källor:

Näström, Britt-Marie (2002) Blot – Tro och offer i det förkristna Norden Nordstedts:Stockholm

Swahn, Jan-Öyvind (1993) Den svenska julboken Bokförlaget Bra Böcker

Schön, Ebbe (1996) Folktrons år Prisma

Läs även andra bloggare om midvinterblot, jul, julfirande, julafton

Hölls midvinterblotet vid vintersolståndet?

Kort svar: Vi vet inte exakt när ett ev midvinterblot hölls i det förkristna Sverige. En begåvad gissning är att det var i mitten på januari snarare än vid vintersolståndet.

Kring vår äldre historia finns en rad föreställningar som ofta inte är förankrade i mer än gissningar. En sådan föreställning är att det forntida midvinterblotet hölls vid vintersolståndet och därmed är en föregångare till julfirandet.

Vintersolståndet infaller vid den tidpunkt då norra halvklotet är vänt bort från solen så mycket som det går. Även om människor för mer än tusen år sedan saknade de avancerade mätinstrumnet vi har idag är det troligt att de med tämligen god exakthet kunde säga när solstånden inföll.

Vad vet vi om forntida blot?

Ett blot är ett tillfälle då människor offrar boskap för att vinna gudarnas gillande. Bloten hölls vid vissa speciella tidpunkter under året och om några blot vet vi mer än andra. Ett blot som vi vet ”förfärligt lite” om (för att citera Ebbe Schön) är just midvinterblotet.

Den enda källa som finns som beskriver ett midvinterblot är islänningen Snorre Sturlasson. I sitt verk om Norges kungar och i Eddan skriver Snorre om midvinterblot i Uppsala. Problemet är att Snorre skrev sina berättelser på 1200-talet och de händelser han skildrar inträffade nästan 200 år tidigare. Det vore alltså som om jag med hörsägen som enda källa skulle beskriva hur julfirandet på 1700-talet gick till.

När hölls midvinterblotet?

I Nordiska kungasagor skriver Snorre om när julnatten (och därmed också midvinternatten) inföll:

Tidigare började julfirandet på höknatten, det var midvinternatten och man firade jul i tre nätter.

Uttrycket höknatten har förbryllat forskare alltsedan det skrevs. Britt-Marie Näsström skriver att vissa har tolkat det som ”haknatten”, en tid då året vänder. Så här skriver Schön:

På Snorres tid ansågs midvinternatten, som ju var samma sak [som höknatten], infalla mellan den 13 och 14 januari.

Under förkristen tid delade människor i norra Europa in året i två halvor som började 14 april respektive 14 oktober. Vinterhalvåret varade alltså mellan 14 oktober och 13 april. Mitt på vintern (midvintern) inföll då 14 janauri.

Många forskare har dock tvivlat på Snorres uppgifter. Så här skriver Swahn:

Det hedniska ”midvinterblotet” – en term som ofta, men oriktigt, nyttjas som synonym till ”jul” – låg antagligen senare i kalendern än vår jul (kanske vid ”Knut”).

Alltså är det felaktigt att med som DN gör, påstå att:

I den gamla folktron markerade vintersolståndet en farlig natt då djuren kunde tala och övernaturliga makter härjade fritt. I det förkristna Skandinavien förknippades midvintern med en offerfest, ett midvinterblot.

I sak är bägge meningarna korrekta. Dock är de tagna tillsammans uttryck för den felaktiga föreställningen att vintersolståndet i slutet av december och midvintern i mitten av januari inföll samtidigt.

Skrivet av Mattias Axelsson (2008-12-21)

Källor:

Näström, Britt-Marie (2002) Blot – Tro och offer i det förkristna Norden Nordstedts:Stockholm

Swahn, Jan-Öyvind (1993) Den svenska julboken Bokförlaget Bra Böcker

Schön, Ebbe (1996) Folktrons år Prisma

Läs även andra bloggare om vintersolståndet, midvinter, midvinterblot, julblot

När och varför hade man vårblot i Norden?

Kort svar: Exakt när vårblotet ägde rum är oklart. En del menar att det genomfördes i januari/februari medan andra menar att det var runt vårdagjämningen. Syftet med vårblotet var att garantera bra skörd.

I det förkristna bondesamhället fanns inte de regelbundna avbrotten i vardagen som söndagar och andra helgdagar gav i och med kristendomens årskalender . Livet och arbetet löpte på men människorna då hade liksom vi har idag behov av avbrott.

Eftersom gudarna var starkt kopplade till naturen var det den som styrde när och hur fester och riter utövades. Ett typexempel på en sådan tidpunkt är när vintern övergår i vår och naturen börjar leva upp igen. Britt-Mari Näsström skriver i boken Blot (s. 162)

Det finns återkommande uppgifter om ett stort blot som ägde rum under våren för att garantera sommarens sådd och skörd.

Liksom med andra förkristna högtider (ex. midvinterblotet) så är källorna kring ett vårblot tvetydiga. Näsström hänvisar till Adam av Bremen som den äldsta källan som omnämner ett vårblot. Adam av Bremen menar att detta vårblot genomfördes i samband med vårdagjämningen.

För att komplicera det hela finns ett blot som kallats disablotet. Om disablotet är det enda vårblotet eller ett av flera diton är oklart. Snorre Sturlasson skriver i Konunga-boken: eller, Sagor om ynglingarne och Norges konungar:

I Svitjod var det under hedna tiden gammal sed, att hufvudbloten skulle hållas i Uppsala i goe [ungefär 15 februari – 15 mars, enligt Näsström]  och skulle man då blota till frid och seger åt sin konung. Dit skulle man söka från allt Sveavälde, der skulle samtidigt vara alla Svears ting samt marknad och köpstämma, som stod en vecka. Men när kristnan infördes i Svitjod, höll man der likaväl lagting och marknad. Nu sedan kristnan var på alla håll i Svitjod och konungarne försummade att sitta i Uppsala, flyttades marknaden till kyndelsmessa;

Enligt Näsström är ”det största blotet” troligen samma som disablotet. Det blot som Adam av Bremen omnämner behöver inte vara detsamma som disablotet men, enligt Näsström, är det ”svårt att tänka sig att två så stora blot skulle ha ägt rum ungefär samma period” (s. 164)

Syftet med blotandet på våren var att bringa fruktbarhet (goda skördar) till jorden. Temat fruktbarhet är naturligt att tänka sig just i dessa tider om man ser sig kring i naturen hur allting växer. Ett samtida uttryck var att man blotade för att gynna ”god årsväxt och fred”.

Formeln uttrycker egentligen mer än bara att åkrarna ska växa bra och att man skall hålla fred under denna period. Ordet ”frið, som numera kan översättas med ”frid” eller ”fred”, härleds nämligen från samma sta som frija, ”älska”, och uttrycker sålunda en önskan om fruktbarhet även för männikor och djur.

När man i och med religionsskiftet skulle införa kristna helgdagar passade det därför utmärkt att lägga Jungfru Marie bebådelsedag just kring vårdagjämningen. Jungfru Marie bebådelsedag är enligt kristna kyrkan den dag då ängeln Gabriel förutspådde (bebådade) Jesus födsel nio månader senare.

I kristna länder har bebådelsedagen firats den 25 mars sedan åtminstone 600-talet. I Sverige var 25 mars en helgdag fram till 1953 då den avskaffades som helgdag. Kyrkan valde då att lägga bebådelsedagen på den söndag som infaller mellan den 22 och 28 mars.

Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterad 2012-02-15)

Källor: Blot av Britt-Marie Näsström.