Hur länge håller ramadan på?

Kort svar: Månaden Ramadan – då en de fem pelarna (fastan) ska genomföras – är 29 eller 30 dagar. År 2016 slutar alltså Ramadan 5 juli. 

Den muslimska kalendern bygger på att en månad är lika lång som den tid det tar för månen att röra sig ett varv runt jorden (29 eller 30 dygn). Ett muslimskt år är tolv månmånader. I Koranen (9:36) står det:

Antalet månader är tolv enligt Guds dekret – vilket Han fastställde den dag då Han skapade himlarna och jorden. Av dem är fyra helgade; detta är [Guds] evigt sanna lag. Vanhelga därför inte dessa [månader] till skada för er själva.

Den muslimska kalendern har alltså också tolv månader (mest känd är förmodligen den nionde månaden – ramadan) men efter som de är kortare då blir det muslimska året också kortare – 354 eller 355 dagar. Detta gör att de muslimska högtiderna (ex. eid al-fitr och eid al-adha) är på olika datum i den svenska kalendern från år till år.

By Zied Nsir - Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=28654874

Ytterligare en sak som komplicerar bestämmandet av datum för ramadans slut och start är att en muslimsk månad börjar först när nymånen faktiskt är synlig. Hur detta sker rent praktiskt varierar från land till land och mellan olika traditioner. Men det betyder att en månad är antingen 29 eller 30 dagar – så även Ramadan.

I Saudiarabien är det Högsta Domstolen som beslutar när ramadan börjar och de bygger sitt beslut på när nymånen är synlig över landet. I andra länder och andra traditioner är det snarare kalendariskt beräknad måne som bestämmer (på samma sätt som den kristna påskens datum bestämssom den kristna påskens datum bestäms)

Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2016-06-16)

Källa:

Lodén, Lars Olof (1968) Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonnier: Stockholm

Annonser

Vad är skillnaden mellan den kristna kalendern och den muslimska kalendern?

Kort svar: Skillnaden mellan den gregorianska (kristna) kalendern och den muslimska kalendern är att den kristna utgår från att ett år är samma som jordens bana runt solen och är 365 dagar, medan den muslimska utgår från att en månad är samma som månens bana runt jorden och därmed är en månad 29/30 dagar och ett år 354 dagar.

Vid så gott som all beräkning av tid har astronomiska iakttagelser använts – särskilt de två himlakropparna solen och månen som med regelbundenhet rör sig på himlavalvet. Den tid som jorden tar på sig att passera ett varv runt solen brukar räknas som ett år, medan den tid det tar för månen att röra sig runt jorden är en månad. Problemet är att dessa två röreslebanor inte synkar med varandra.

calendar-612420_960_720

Jorden rör sig runt jorden på drygt 365 dagar. Månen rör sig runt jorden på 29,5 dagar. Om man ska använda sig av månader med 29,5 dagar så kommer ett år med elva månader vara 324 dagar, ett år med tolv månader vara 354 dagar och ett år med tretton månader vara 383 dagar. Måne och sol ligger alltså inte i fas med varandra.

Den julianska och den gregorianska kalendern

En av många saker som Julius Caesar kommit att bli ihågkommen för är att han ligger bakom och har fått ge namn åt den kalender som användes i stora delar av Europa under nästan ett och ett halvt årtusende – den julianska kalendern.

Den julianska kalendern ersatte den äldre romerska och man började räkna ett år som jordens bana runt solen. Det var år 46 fvt som Julius Caesar införde han en ny kalender. Lars-Olof Lodén skriver:

Samma år utfärdade han ett edikt att årets längd i fortsättningen skulle fastställas till 365 dagar samt att vart fjärde år en skottdag skulle tilläggas. Härigenom erhöll man en 4-årsperiod på sammanlagt 1461 dygn, vilket mindre än en timme avviker från den totala längden av fyra tropiska år.

Även om den julianska kalendern var avsevärt mycket bättre än de tidigare romerska var den behäftad med ett fel som fick stor betydelse – noggrannheten i uppskattningen av hur långt året skulle vara. Det julianska året (med ett skottår vart fjärde år) var i snitt 365,25 dagar. Det astronomiska året är 365,2422 dagar. Detta gör en skillnad på 11 minuter och 14 sekunder per år, vilket kan tyckas lite. På 128 år växer dock felet till ett helt dygn.

Först under 1500-talets andra hälft kom den julianska kalendern att på allvar utmanas av den kalender som kommit att kallas den gregorianska, av sin upphovsman Gregorius XIII.

Det som skiljer den gregorianska kalendern från den julianska är reglerna för vilka år som är skottår. I den julianska var ju vart fjärde år skottår, utan undantag. Men i den gregorianska kalendern så 

hoppade [man] över skottdagarna varje jämnt hundratal år om hundratalssiffran inte är jämnt delbar med fyra

Åren 1700, 1800, 1900 och 2100 är alltså inte skottår, men år 1600 och år 2000 är skottår i den gregorianska.

De första länderna att införa den gregorianska kalendern var de katolska, ex. Spanien, Italien, Portugal och Österrike. Det skedde i oktober 1582. Torsdagen den 4 oktober 1582 följdes i dessa länder av den 15 oktober 1582.

calendarsreformlrg

Bilden visar en kalender från oktober 1582 – där man kan se att tio dagar saknas.

Eftersom det fanns en konflikt mellan bl.a. katoliker och protestanter i Europa dröjde det långt tid innan andra länder införde den gregorianska kalendern. I Storbritannien skedde det inte förrän 1752 och Sverige följde året därpå (1753). För svensk del ströks elva dagar i februari.

Den muslimska kalendern

Inom islam börjar tiden räknas från det år då Muhammed tvingades fly från Mecka till Median (en händelse som kallas hijra) – år 622 e.Kr.. Detta år räknas som det första och därefter skriver man AH (latinska anno hegirae = efter hijra). År 2016 e.Kr. är alltså år 1437 AH. Till skillnad från den kristna kalendern som räknar åren efter Kristi födelse (därav förkortningen e.Kr.).

GUANTANAMO BAY, Cuba – Capt. Rachel C. Bono, commanding officer of Naval Hospital Jacksonville, and members of her staff visited Joint Task Force Guantanamo's Camp Delta on Oct. 4, 2007. While there, Capt. Bono toured detainee medical care facilities and was briefed on the JTF Guantanamo mission. JTF Guantanamo conducts safe and humane care and custody of detained enemy combatants. The JTF conducts interrogation operations to collect strategic intelligence in support of the Global War on Terror and supports law enforcement and war crimes investigations. JTF Guantanamo is committed to the safety and security of American service members and civilians working inside its detention facilities. (JTF GTMO photo by Navy Mass Communication Specialist 1st Class Richard M. Wolff) UNCLASSIFIED. Cleared for public release. For additional information contact JTF-GTMO PAO 011-5399-3651; DSN 660-3651

Men förutom att den muslimska och den kristna kalendern har olika startår för respektive tideräkning är åren respektive månaderna olika långa. Den muslimska kalendern bygger på att en månad är lika lång som den tid det tar för månen att röra sig ett varv runt jorden (29,5 dygn). Ett muslimskt år är tolv månmånader. I Koranen (9:36) står det:

Antalet månader är tolv enligt Guds dekret – vilket Han fastställde den dag då Han skapade himlarna och jorden. Av dem är fyra helgade; detta är [Guds] evigt sanna lag. Vanhelga därför inte dessa [månader] till skada för er själva.

Den muslimska kalendern har alltså också tolv månader (mest känd är förmodligen fastemånaden ramadan) men efter som de är kortare då blir det muslimska året också kortare – 354 eller 355 dagar. Detta gör att de muslimska högtiderna (ex. eid al-fitr och eid al-adha) är på olika datum i den svenska kalendern från år till år.

Även judiska och kristna traditioner var från början knutna till månen. Påskfirandet (både judisk pesach och kristen påsk) är ju tydligt knutet till fullmånen och det är därför som påsken infaller på olika datum varje år.

Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2016-05-21)

Källa:

Lodén, Lars Olof (1968) Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonnier: Stockholm

Vilka år är skottår?

Kort svar: Skottår är de år som är jämnt delbara med fyra (ex. 1932 och 1996) med undantag för sekelskiftesår (ex. 1800 och 1900). Ytterligare ett undantag är att sekelskiftesår som kan delas med 400 (ex. 1600 och 2000) är skottår. 

Skottår är ett år med en extra – i slutet av februari – inskjuten dag (skottdagen). Detta göra att ett skottår är 366 dagar, till skillnad från normalårets 365 dagar. Att vi använder oss av skottår och skottdagar går långt tillbaka i tiden – till tiden strax för Kristi födelse.

Det var i Romarriket runt år 45 fvt som Julius Caesar introducerade det som kommit att kallas den julianska kalendern. Problemet som den julianska kalendern ville lösa var det faktum att jordens bana runt solen tar  365,2422 dagar. Problemet som uppstår är att kalendern hamnar ur fas med naturens gång om man inte kompenserar för de extra timmar och minuter som jorden tar på sig.

Skottdagen

Lösningen i den julianska kalendern var att man vart fjärde år la till ett skottår. Genom denna justering hamnar det naturliga året mer i fas med det kalendariska året. En extra dag vart fjärde år kompenserar för sex timmar per år (6h*4 år=24h). Varje år var därför i genomsnitt 365,25 dagar i den julianska kalendern.

Skillnaden mellan 365,2422 dagar och 365,25 dagar kan tyckas marginell – i praktiken handlar det bara om några minuter per år. Men för varje år växer felet och efter 128 år hade det naturliga och det kalendariska året hamnar ett dygn ur fas med varandra. I praktiken betydde det t.ex. att vårdagjämningen inte längre inföll på rätt dag utan hade flyttat sig ett dygn bakåt i kalendern.

När kyrkoledare träffade i vid det första konciliet i Nicaea år 325 hade felet växt till närmare tre dygn. Eftersom påskens placering i kalendern skulle ha sin utgångspunkt i vårdagjämningen kunde man inte längre använda det datum som gällt tidigare (25 mars – se jungfru Marie bebådelsedag) utan utgick istället ifrån 21 mars som vårdagjämningspunkt.

Genom århundradena växte felet successivt och under medeltiden hade felet växt till närmare två veckor vilket gjorde att högtidsdagar och dylikt förskjutits ännu mer. luciadagen är ett sådant exempel.  När man  i Sverige började fira lucia var 13 december förmodligen ”årets längst natt” (eftersom vintersolståndet förskjutits mer närmare elva dagar).

Förskjutningen blev problematisk bl.a. eftersom påskfirandet utgår ifrån den kalenderiska vårdagjämningen. Men den astronomiska vårdagjämningen hade  på 1500-talet hamnar närmare mitten av mars. Så här skriver Lodén:

Det dröjde dock inte särskilt länge innan felaktigheterna upptäcktes, och det kan väcka en viss förvåning att det tog så mycket längre tid innan någon reform kom till stånd. (s. 126)

Den reform som genomfördes utlystes av påven Gregorius XIII skulle införas. Nu uteslöts de årtal som är jämnt delbara med hundra (ex. 1800 och 1900) från skottåren, men undantag för årtal som också är jämnt delbara med fyrahundra (ex. 2000). På så vis blir kalenderfelet bara ett dygn på 3236 år.

Skottår (år med 366 dagar) är alltså år som är jämnt delbara med fyra (ex. 2008, 2012 o.s.v.). Undantagen från den regeln är jämna hundratal (ex. 1800 och 1900). Undantag från det sista undantaget är de hundratal som är jämnt delbara med fyra (ex. 1600 och 2000).

Skrivet av Mattias Axelsson (2013-02-16)

Källa: Lodén, Lars Olof (1968) Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonnier: Stockholm

Vilket europeiskt land hade 25 mars som nyårsdag fram till 1752?

Kort svar: Storbritannien firade nyårsdagen den 25 mars fram till 1752 då man bytte till 1 januari.

Ett kalenderår är i vanliga fall 365 dagar. Ett astronomiskt år är den tid det tar för jorden att rotera ett varv runt solen vilket är cirka 365 dygn 5 timmar 48 minuter och 45 sekunder. Kalenderåret och det tropiska året ligger alltså inte i fas.

För att lösa detta problem har man i olika kulturer använd olika metoder med inskjutna skottmånader eller skottdagar. I den kalender som Julius Caesar låg bakom (den julianska) löste man problemet genom att ha en skottdag vart fjärde år för att få kalendern i fas med det tropiska året.

Tyvärr hamnade den julianska kalendern ändå ur fas och år 1582 proklamerade påven Gregorius XIII en ny kalender (den greogrianska) som la till en extra regel för skottår vid sekelskiften. Eftersom det var en katolsk påve som skapade kalendern så var många av de protestantiska länderna tveksamma till att ändra sina kalendrar och man gjorde det vid olika tillfällen. Bland de sista västeuropeiska länderna att införa den gregorianska kalendern var Storbritannien (1752) och Sverige (1753).

När bytte Storbritannien nyårsdag?

När Storbritannien bytte kalender från den julianska kalendern till den gregorianska hoppade man över elva dagar i september 1752. Onsdagen den 2 september 1752 följdes av av den torsdagen den 14 september.

Kalender från Virgina 1752
Bilden visar september 1752 i en Virginakalender 

Vid samma reform bytte man nyårsdag från 25 mars (som varit nyårsdag i många länder, dock inte Sverige) till 1 januari. Följande står att läsa i Act 1750 (Act of the UK Parliament):

The first day of January next following the said last day of December shall be reckoned, taken, deemed, and accounted to be the first of the year of our Lord 1752; and the first day of January which shall happen next after the said first day of January 1752 shall be reckoned, taken, deemed, and accounted to be the first day of the year of our Lord 1753; and so on from time to time

Sista gången som 25 mars användes som nyårsdag i Storbritannien var alltså 25 mars 1751. Den sista dagen på det brittiska året 1751 var sedan 31 december (år 1751 hade alltså bara 282 dagar i Storbritannien).

Att man i Storbritannien hade 25 mars som nyårsdag berodde på att detta är Jungfru Marie bebådelsedag och när den första kristna kalendern skapades på 500-talet:

var den 1 januari  inte den kristna nyårsdagen utan antingen den 25 mars, Marie bebådelsedag, eller juldagen. Dionysius räknade säkert med den 25 mars – då Kristi människoblivande börjar – eftersom hela hans kalkyl bygger på detta datum.

Men eftersom fler och fler länder under 1500- och 1600-talet bytt till det gamla romerska bruket att ha nyårsdagen den 1 januari så följde även Storbritannien efter 1752.

Skrivet av Mattias Axelsson (2012-12-29)

Källor: 

Nyår i Sverige av Göran Hägg

Dionysius glömde inte bort år 0” av Sven-Eric Liedman

Nytt år – men varför just nu?” av Lars Nystedt i SvD 2007-12-31

En: Wikipedia Calendar (New Style) Act 1750

Vilket datum inföll nyårsdagen i Sverige före 1500-talet ?

(Obs! Om du kommer hit för att du vill ha svar på DN:s kryss är svaret i DN 25 mars, även om det inte stämmer med verkligheten. Se kommentar nedan)

Kort svar: Under medeltiden användes både 25 december och 1 januari som nyårsdag. Från och med Gustav Vasas regenttid är det 1 januari som är nyårsdag i Sverige.

Att fastställa när ett nytt år börjar är inte alldeles okomplicerat. De enheter vi idag använder för att mäta tid (år, månader, veckor och dagar) är inte i fas med varandra och bara vissa av dem är i fas med himlakropparnas rörelser (ex. solens upp- och nedgång, månens faser och jordens varv runt solen).

Ett år (som vi har definierat det) är den tid det tar för jorden att röra sig ett varv runt solen (c.a. 365,2425 dagar). När man sätter början respektive slutet för ett år är godtyckligt – det kan vara vid vårdagjämningen likväl som vid en viss månads början. Genom historien har olika tidpunkter fungerat som nyårsdag. Romarna var först med att använda 1 januari någon gång strax innan vår tideräknings början. Dock slog detta bruk inte omedelbart inte igenom i den kristna världen.

Inom kristendomen var den första utgångspunkten att firande av nyår på romerskt vis var ett hedniskt bruk. Så här skriver Lars Nystedt:

Vid konciliet i Tours, år 576, fastslogs att de som firade nyår den 1 januari gjorde sig skyldiga till ett antiquus error och man hotade dem med bannlysning om de inte upphörde med sådant.

Istället tänkte man att Jesus tillblivelse var ett bättre sätt att ha som startpunkt för ett nytt år. Det var munken Dionysius Exiguus som på 500-talet räknade ut vilket år Jesus föddes eller egentligen vilket år han avlades. Så här skriver Sven-Eric Liedman

Dionysius’ kalender har också andra och för oss än mer överraskande drag. Den 1 januari var inte den kristna nyårsdagen utan antingen den 25 mars, Marie bebådelsedag, eller juldagen. Dionysius räknade säkert med den 25 mars – då Kristi människoblivande börjar – eftersom hela hans kalkyl bygger på detta datum.

Så de första kristna hade alltså antingen 25 mars eller 25 december som nyårsdag. I olika delar av Europa var det olika bud om vilken av dagarna man skulle använda.

Av olika anledningar började man i England och andra delar av nordvästra Europa att under senare delen av medeltiden på vissa platser gå tillbaka till den romerska bruket att fira nyår 1 januari istället. Bringéus skriver (s. 10):

Den romerska tidpunkten för årsskiftet vann allt större utbredning fastän kyrkan försökte lansera juldagen. Kampen om de båda tidpunkterna spåras ännu på de svenska runstavarna.

För Sveriges del så var det både 25 december och den 1 januari som användes som nyårsdag under medeltiden. Så här skriver Göran Hägg (s. 12):

I Sverige tycks således den 25 december och den 1 januari ha tävlat med varandra [om att vara nyårsdag, min anm.] under medeltiden . Men tidigare än på de flesta håll verkar det byråkratiskt effektiva 1 januarinyåret ha blivit accepterat av den svenska kungamakten, kyrkan och klostren. Och från och med Gustav Vasa är det ingen tvekan om vad som gäller.

Swahn skriver likadant (s. 94):

Kyrkoårets början [flyttades} till juldagen, som i Sverige räknades som Nyårsdag ända till 1500-talet.

I den övriga delen av den kristna världen blev 1 januari successivt nyårsdag och när påven 1691 anslöt sig till detta datum blev det rådande för hela kristna Europa.

(På Nordiska museets hemsida finns en uppgift om att 25 mars skulle varit nyårsdag fram till 1500-talet. Detta är en uppgift som går helt emot de övriga källor som jag har använt mig av.)

Skrivet av Mattias Axelsson (2012-12-28)

Källor: Nyår i Sverige av Göran Hägg

Årets festdagar av Nils-Arvid Bringéus

Svenska traditioner Jan-Öjvind Swahn

Dionysius glömde inte bort år 0” av Sven-Eric Liedman

Nytt år – men varför just nu?” av Lars Nystedt i SvD 2007-12-31

Varför firar vi nytt år 1 januari?

Kort svar: Att just 1 januari är nyårsdag är en rest från Romarrikets dagar. Från början var nyårsdagen 1 mars, men rikets expansion gjorde att man behövde fler månader på sig att planer fälttågen (vilket man gjorde vid nyår) – därför flyttades nyårsdagen två månader bakåt.

Högtidsdagar brukar ligga i samband med brytningstider. När solen vänder och det blir ljusare infaller julen, när dag och natt är ungefär lika långa är det Jungfru Marie bebådelsedag och när solen står som högst är det midsommar – för att ta tre exempel.

Därför kan det tyckas märkligt att lägga nyårsfirandet i skiftet december – januari då det är väldigt lite som händer i naturen. Det är långt kvar till vår och vintersolståndet har redan varit.

fyrverkeri_raketer

Vi kan också i månadernas namn se att det här med nyår i januari troligtvis inte är det man firade från början. Månaden december borde ju vara den tionde månaden (dec = tio) och oktober den åttonde (okt = åtta). Och så var det faktiskt från början, men då måste vi gå mer än tvåtusen år bakåt i tiden och hamnar då i Romarriket.

Före Julius Ceasar var den romerska kalendern svårbegripbar med månader och år som dåligt stämde överens med de naturliga månaderna (månens varv runt jorden)  och det naturliga året (jordens bana runt solen). Det romerska året hade tio månader där mars var den första och december var den tionde och sista. Att tiden mellan sista december och första mars inte hade några namn förklaras så här av Lars Olof Lodén:

Enligt en fantasifull förklaring skulle den tid som förflöt mellan slutet av December och början av Martius vara att betrakta som ”död” och alltså inte behöva innehålla några namngivna månader.

Någon gång på 700-talet fvt lades  januari och februari till kalenderåret som de två sista månaderna (det är för övrigt därför som februari är skottmånad) – mars var fortfarande årets första månad.

Vid det romerska nyårsfirandet (1 mars) tillträdde konsulerna sina poster och de började planera för de fälttåg som arméerna skulle dra iväg på. När riket växte blev 1 mars alldeles för tidigt att för denna planering och man blev tvungna att flytta konsulernas tillträde två månader bakåt på året. Runt 150 fvt bestämdes att konsulerna skulle tillträde 1 januari och då firade man det nya året då istället.

När sedan den julianska kalendern infördes under Julius Ceasar 45 fvt blev 1 januari officiellt nyårsdag i det romerska riket. Viktigt att komma ihåg är dock att romarna såklart inte räknade åren utifrån Jesus födelse (han var ju inte född än) utan med utgångspunkt i vem som var konsul när året började

Egentligen är ju nyårsfirande vid månadsskiften en rent administrativ åtgärdOm vi skulle följa solens gång (vilket vore mer naturligt och mer rytmiskt) finns fyra bra tillfällen att firavårdagjämningen, sommarsolståndet, höstdagjämningen och vintersolståndet.

I många europeiska länder har följaktligen nyår firats vid andra tillfällen än 1 januari. För svensk del var det främst 25 december och 1 januari som gällde, med övervikt 1 januari. Det var först på 1500-talet som vi definitivt gick över till det senare. I Storbritannien dröjde det fram till 1752 innan den 25 mars fick ge vika för 1 januari. Att man i Storbritannien (likt flera andra länder) hade 25 mars som nyårsdag berodde på att berodde på att detta är Jungfru Marie bebådelsedag och när den första kristna kalendern skapades på 500-talet:

var den 1 januari  inte den kristna nyårsdagen utan antingen den 25 mars, Marie bebådelsedag, eller juldagen. Dionysius räknade säkert med den 25 mars – då Kristi människoblivande börjar – eftersom hela hans kalkyl bygger på detta datum.

Under tidigmodern tid var det ett reellt problem att olika länder följde olika tideräkning. I den katolska delen av Europa hade man gått över till den gregorianska kalendern 1582 och helt enkelt strukit elva dagar i almanackan. Så här skriver Göran Hägg träffande:

För den som reste i Europa i början av 1700-talet bör förvirringen ha varit total. Centrala Sverige, Londontrakten och Nordtyskland hade nyår 1 januari, som emellertid inföll 12 dagar efter 1 januari i resten av världen. På sina håll på de Brittiska öarna höll man fast vid 25 mars efter Florensmodellen, men fortfarande ett annat 25 mars än i Florens. Och bland den svenska allmogen i till exempel Värmlands finnskogar användes ibland fortfarande träalmanackor som räknade året från 25 december, som inte var 25 december i resten av världen.

När så den gregorianska kalendern  infördes i  Storbritannien och Sverige i mitten av 1700-talet blev den 1 januari nyårsdag och samma dag över hela Europa (utom i Ryssland som inte bytte förrän 1917).

Men bara för att de allra flesta i Europa firar nyår 1 januari så är det inte så i resten av världen. Det iranska nyåret nouruz firas vid vårdagjämningen, det judiska i september eller oktober, det hinduiska (Diwali) i november eller december och så vidare.

Skrivet av Mattias Axelsson (senast uppdaterad 2012-12-31)

Källor: Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen av Lars Olof Lodén

Nyår i Sverige av Göran Hägg

Dionysius glömde inte bort år 0” av Sven-Eric Liedman

Nytt år – men varför just nu?” av Lars Nystedt i SvD 2007-12-31