Vilken dag får barnen påskägg med påskgodis?

Kort svar: Traditionen att dela ut påskägg fyllda med godis varierar och i vissa delar av landet är det på skärtorsdagen man gör det och i andra delar är det på påskafton.

Under slutet av 1930-talet introducerades smågodis i Sverige. Några årtionden dessförinnan så hade påskharen introducerats i Sverige. Den kom från Tyskland i början av 1900-talet och dess roll i påskfirandet kan till viss del liknas vid jultomtens roll i julfirandet. På samma sätt som jultomten blivit en gåvogivare var det påskharen som delade ut påskägg.

Traditionen att fylla påskägg med smågodis och gömma dem i trädgården är en tradition som förmodligen letar sig tillbaka till mellankrigstiden (ungefär samtidigt som smågodiset introducerades). Och påskharens besök är förknippad med påskdagen i Tyskland och påskafton i Sverige.

Men förutom påskharen så finns ytterligare en figur som sammankopplas med god – påskkärringen. Påskkärringen har utvecklats till en tradition där barn klär ut sig till häxor och går runt i bostadsområdet och tigger godis.

Whole_easter_egg.jpg

Vilken dagar som används för att gå påskkärring är  olika, men klart knutet till olika delar av landet. Att gå påskkärring på påskafton är tydligt knutet till västra Sverige medan skärtorsdagen förekommer på andra platser.

Så vilken dag barnen ska få påskägg med godis kan alltså variera.Etnologen Anna Burstedt säger så här:

Om man kopplar påskägget till brytandet av den 40 dagar långa fastan så är den stora festdagen på påskafton och den dag då man dukar upp och äter bland annat de många ägg som värps. Kopplar man påskägget däremot mer till påskkärringarna som kommer på skärtorsdagen, som att det är något de ska få i gåva för att inte göra ”häxbus” så blir det så klart på skärtorsdagen.

Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2016-03-25)

Källor: Haren och äggen står för liv och födelse” Sydsvenska Daglbladet 2011-03-15

Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm

 

När började vi med påskgodis i Sverige?

Kort svar: Påskgodis som tradition har förekommit i Sverige sedan mellankrigstiden (1930-talet)

Svenskar äter mest lösgodis av alla folk i världen och runt påsk äter vi alldeles extra mycket – närmare ett kilo per person under påskhelgen. Lösgodiset började växa fram som koncept under mellankrigstiden. Så här skriver godisföretaget Aroma på sin hemsida:

I slutet av trettiotalet blev smågodiset all populärare. Kolorna var fortfarande storsäljare, men så småningom blev även geléprodukterna något för var mans mun.

Några årtionden innan industrin kring smågodiset började blomstra så hade påskharen introducerats i Sverige. Den kom från Tyskland i början av 1900-talet och dess roll i påskfirandet kan till viss del liknas vid jultomtens roll i julfirandet. På samma sätt som jultomten blivit en gåvogivare var det påskharen som delade ut påskägg.

Påskgodis

Traditionen att fylla påskägg med smågodis och gömma dem i trädgården är en tradition som förmodligen letar sig tillbaka till mellankrigstiden (ungefär samtidigt som smågodiset). Måltidsforskaren Rickard Tellström:

Att äta godis till påsk kan vi datera till mellankrigstiden, och seden att gömma och hitta ägg med godis kan ha uppstått ungefär samtidig

Skrivet av Mattias Axelsson (2014-04-18)

Källor: Vår historia” aroma.se (läst 2014-04-18)

Det svenska påskbordet” svd.se (2014-04-18)

Vilken dag åkte påskkärringarna till Blåkulla?

Kort svar: Resor som häxor gjorde till Blåkulla förlades ofta till skärtorsdagen eller till påskafton – därav namnet påskkärringar. Även dymmelonsdagen förekom som avresedag.

Att tro på övernaturliga fenomen som tomtar och troll och liknade har förekommit i våra samhällen så långt tillbaka som vi har källmaterial (och förmodligen innan dess). Och människor som besuttit övernaturliga förmågor var inte sällan illa sedda. Men i samband med reformationen i slutet av 1500-talet började en ny form av anklagelser växa fram – vissa kvinnor anklagades för att ha ingått pakt med Djävulen, de var häxor.

Påskkärring

Under 1660- och 1670-talet utspelade sig ”häxprocesserna” i Sverige och ett hundratal kvinnor fick sätta livet till eftersom de anklagats för att ingått pakt med Djävulen. Den vanligaste berättelsen handlade om att häxorna rest till häxsabbaten som hölls på Blåkulla (ofta identifierat som ön Jungfrun utanför Kalmar, men också andra platser förekommer). Fredrik Skott skriver följande om tidpunkten för häxornas avres:

Resan till och från Blåkulla troddes stundom äga rum på skärtorsdagen och/eller påskaftonen, vilket medförde att blåkullafararna senare särskilt i de västsvenska landskapen och Östergötland kallades för påskkäringar

Ebbe Schön menar att tidpunkten för avresan kunde vara något tidigare:

Påskkärringarna brukade flyga iväg på dymmelonsdagen och komma igen sent på påskaftonen. Hos Fan fick de festa om grundligt.

Även Bringéus menar att dymmelonsdagen är den dag då ”resan till Blåkulla anträddes”. Förklaringen till att både dymmelonsdagen och skärtorsdagen förekommer torde vara att skärtorsdagen fram till 1772 var helgdag och dymmelonsdagen då var en helgdagsafton.

Någon gång under 1800-talet (eller kanske till och med tidigare) växte det fram en tradition att klä ut sig med de olika attribut som förknippades med häxorna. Att klä ut sig till påskkärring var främst något som barn och ungdomar gjorde. Klädseln kunder variera, men Skott skriver:

Ofta berättas att de försökt att efterlikna »äkta» häxor/påskkäringar och därmed klätt ut sig till äldre bondkvinnor med långa kjolar och huvuddukar. För att undvika att bli igenkända var de ibland målade på pannan, kinden och hakan eller sotade i ansiktet.

Att ”gå påskkärring” gjorde barn på skärtorsdagen eller påskafton, det varierar vilken del av landet man kom ifrån.

Skrivet av Mattias Axelsson (2014-04-16)

Källor: 

Skott, Fredrik ”Först ska vi till Blåkulla och sen ska vi till McDonald’s” Påskkäringar i Sverige 1850—2000 Svenska landsmål och svenskt folkliv 2002

Bringéus, Nils-Arvid (2006) Årets festdagar Stockholm:Carlssons Bokförlag

Schön, Ebbe (1996) Folktrons år Prisma

 

Hur firar svenskar påskafton?

Kort svar: Genomsnittssvensken firar påsk med familjen genom att äta fyra ägg, ge bort och äta påskgodis samt pynta med påskris.

Påsk har firats i Sverige sedan kristendomen kom hit runt 1100-talet. Sättet som den firats på har förändrats genom århundradena och idag, drygt tusen år senare, är mycket lite av det religiösa inslaget kvar.

Vilken mat äter svenskarna på påsk?

Den absolut viktigaste och vanligaste maträtten på svenskarnas påskbord är ägg. Drygt hälften av de tillfrågade uppgav att ägg var viktigast på påskbordet. Därefter följer sill (16%), lax (7%) och Janssons frestelse (6%). Påsklamm är det bara 6% som äter

Påskmat

Genomsnittssvensken äter under påsken 4,1 ägg (jämfört med c.a. två ägg en normal helg). Det vanligaste sättet att konsumera äggen är  med topping av t.ex. majonnäs och räkor vilket 74% av de tillfrågade säger att de gör.

Vad gör svenskarna på påsk?

Att fira påsken med familjen är det vanligaste (70% av de tillfrågade gör det) och det är också det som uppfattas som viktigast. Bara 5% anser att religiösa delar är det viktigaste och det är bara 7% som går i kyrkan under påskhelgen.

Av de traditioner som finns kring påsk är det två som uppmärksammas i större skala – gå påskkärring och äta godis. Vad gäller påskkärringar skrivs i Svenska Äggs undersökning:

Traditionen att klä ut sig till påskkärring är stark i Sverige. Sex av tio svenskar brukar få besök av påskkärringar under påskhelgen. Flest besök får de äldre, 66 procent av de äldre brukar få besök av
påskkärringar medan endast hälften av 80-talisterna uppger att de får sådana besök.

Påskgodis i påskägg ger ungefär hälften av de tillfrågade (50% respektive 57%) av de tillfrågade bort under påskhelgen och ungefär lika många pyntar med påskris.

Skrivet av Mattias Axelsson (2013-03-24)

Källor: 

Äggkonsumtion och äggtraditioner – påsken 2012

Påsken – en riktig mathelg – Svensk Handel

När började vi dricka påsköl i Sverige?

Kort svar: Påskölet introducerades i Sverige i början av 1990-talet.

Att dricka öl i samband med högtider (t.ex. julöl) är något som förekommit i Norden under lång tid. Olav Trygvasson var en norsk kung som levde på 1200-talet och om honom skrivs i de isländska kungasagorna:

Han avskaffade offerölen och satte i stället med folkets instämmande högtidsöl vid jul, påsk, midsommar och Mikaeli.

Det finns alltså belägg så långt tillbaka som till medeltiden att det druckits öl i samband med årshögtiderna. Dock finns det ingen direkt länk mellan det påsköl som dricks idag i Sverige och det påsköl som benämns ovan.

Påsköl

Påsköl som vi känner det idag är snarare en modern företeelse. Någon gång kring förra sekelskiftet började man brygga påskebryg i Danmark. Det skulle dock dröja närmare nittio år innan traditionen kom till Sverige:

1991 introducerades Carlsberg Påskebryg på den svenska marknaden. I Danmark har man bryggt påsköl kommersiellt sedan 1890-talet medan det i Sverige alltså är en betydligt yngre tradition. Det finns ingen tidigare dokumentation att man skulle brygga ett speciellt påsköl.

Konsumtionen av påsköl i Sverige har ökat kraftigt de senaste åren och mellan 2005 och 2010 fördubblades försäljningen.  Numer brygger många svenska bryggerier, särskilt de mindre bryggerierna, sina egna påsköl.

Skrivet av Mattias Axelsson (2013-03-23)

Källor: Lindahl, Jerry ”Påsköl en nygammal vana” systembolaget.se

Så väljer du rätt dryck till påsk” carlsbergsverige.se

Var i Sverige eldar man påskbrasa?

Kort svar: Historiskt har påskbrasor främst förekommit i västra Sverige (Västergötland, Bohuslän, Halland, södra Värmland och västra Småland). Under 2000-talet har påskbrasorna minskat i omfattning men förekommer fortfarande i delar av västra Sverige (Bohuslän, Halland och Göteborgsområdet).

Att elda i samband med årshögtider är inget ovanligt i Sverige. Fenomenet årseldar har grundligt undersökts av etnologen Julius Ejdestam i boken Årseldarnas samband med boskapsskötsel och åkerbruk i SverigeEjdestam skriver om valborgsmässoeldar, midsommareldar, Peregrinuseldarna, eldar i samband med Kristi himmelsfärd samt påskeldar.

Påskeldar (även kallad påskbrasa eller påskfyr) har förekommit i Sverige sedan åtminstone andra hälften av 1700-talet, dock inte i hela landet. Ejdestam menar att påskeldarna i huvudsak är ett västsvenskt fenomen. Han skriver (s. 191)

Gränsen inåt landet [för påskeldarnas utbredning] sträcker sig sålunda från nordöstligaste Skåne, går genom sydvästra Närke samt följer därefter Värmlands östgräns norrut.

Med Ejdestams beskrivning som grund har Nils-Arvid Bringéus konstruerat följande karta för att visa utbredning av påskeldar i slutet av 1800-talet. Häri finns också utbredningen av valborgsmässoeldar före 1870 som en jämförelse.

Eldar vid påsk och valborgmässa.

Påskeldarna tändes framför allt på påskaftonskvällen. I vissa fall, i Bohuslän, skedde tändningen på påskdagen.

Påskeldar under 2000-talet

Valborgsmässoeldarna utbredning från Uppsalaområdet utöver landet verkar ha medfört att påskeldar blivit mindre vanliga de senaste årtiondena. I Falkenbergs-Posten kan man läsa följande:

Påskbrasan för en tynande tillvaro i Falkenberg nu för tiden. Nu eldar på sin höjd en och annan villaägare för att slippa en tur till tippen. Annat var det förr.

Även i andra delar av Halland verkar traditionen att elda på påskafton vara på utdöende.

För att se i vilka delar av Sverige som påskeldar förekommer 2012-2013 sökte jag på ”påskbrasa” och ”påskeld” på Google under tidsperioden februari 2012-februari 2013. Jag gick igenom sökträffarna från de 20 första sidorna och placerade, där det var möjligt, in sökträffen geografiskt. Om en sökträff t.ex. beskrev en påskbrasa på Orust la jag en markering på Orust.

Resultatet är slående:

Karta över påskeldar 2012-2013

Förutom några enstaka träffar i Halland, östra Västergötland och i Småland är koncentrationen av påskeldar förlagd till Göteborgsområdet, Bohuslän och västra Västergötland.

Man kan alltså tydligt se att den geografiska utbredningen av påskeldar har minskat under 1900-talet. Förmodligen som ett resultat av valborgsmässoeldarna utbredning.

Skrivet av Mattias Axelsson (2013-03-01)

Källor: Ejdestam, Julius (1944) Årseldarnas samband med boskapsskötsel och åkerbruk i Sverige, Skrifter Utgivna Genom. Landsmåls -och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. B. ; 2

Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag:Stockholm

Hur länge har påskkärringar funnits?

Påskkärring

Kort svar: Ingen vet med säkerhet hur gammal seden att gå påskkärring är, men förmodligen har den börjat på senare delen av 1700-talet i de västra landskapen.

Det finns skrivet i flera böcker om svenska högtider att traditionen att ”gå påskkärring” är en relativt ny sed. Dock menar etnologen Fredrik Skott som i tidskriften Svenskt landsmål och svenskt folkliv 2002 gjort den hittills mest ingående analysen av fenomenet påskkärring som jag har läst att traditionen förmodligen går tillbaka till slutet av 1700-talet.

Uppenbart är att påskkärringarna har sitt ursprung i 1600-talets tro på häxor och häxfärder till Blåkulla. Eftersom färden till Blåkulla genomfördes kring påsk (antingen skärtorsdagen eller påskafton) kallades häxorna för påskkärringar, särskilt i de västsvenska landskapen och i Östergötland. Det tidigaste skriftliga belägget för ordet påskkärring finns i ett lexikon från 1807, men Skott anser att ordet ”med största sannolikhet förekom /../ även tidigare”.

Nils-Arvid Bringéus och Albert Eskeröd är två forskare som påstått att seden med påskkärringar är ett sentida påfund. Bringéus menar att seden uppkommit i Stockholm för att under första hälften av 1900-talet sprids i landet. Eskeröd spårar seden till bl.a. Djursholm och västra Sverige. En av anledningarna till den sentida dateringen av påskkärringar torde vara att man menar att häxtron måste ha försvunnit innan folk kunde skoja om den, så som är fallet med påskkärringarna.

Nu visar dock äldre folkminnesuppteckningar att seden med påskkärringar var spridd inte bara i västsvenska städer utan också på den omkringliggande landsbygden under 1800-talets andra hälft. De landskap där påskkärringar finns belagda är främst Bohuslän, Dalsland, Värmland och delar av Västergötland och då är det i stort sett bara på påskaftonens kväll som man ”gick påskkärring”. I och med att seden var spridd redan under 1800-talet finns det skäl att tro att den är betydligt äldre än så. Så här skriver Skott vidare:

Det finns anledningen att tro att upptåget var utbrett åtminstone i Västsverige i början av 1800-talet. Nils-Petrus Öhman skriver t.ex. i sin skildring av seden i Karlstad och Åmål vid mitten av 1800-talet att den ”lär ha mycket gamla anor”. Även i folkminnesmaterialet finns indikationer om att seden funnits i flera landskap i början av 1800-talet.

Flera personer som är födda mellan 1840 och 1870 har berättat att seden med påskkärringar är ”gammal”, ”före min tid” och ”vanlig på mina föräldrars tid”. Även i domstolsprotokoll från början av 1800-talet finns antydningar om påskkärringar. Böter skulle utdömas till de som

wid Påsktiden bruka upptåg med utklädning och hwarjehanda andra oskickligheter.

Således är det tämligen säker att påskkärringar fanns redan i början av 1800-talet och att seden då var spridd åtminstone i stora delar av västra Sverige. Skott menar också att ”seden kan ha uppstått redan på 1700-talet”, men att belägg saknas i dagsläget.

Under 1900-talets första hälft spreds sedan seden med påskkärringarna från västra Sverige till Stockholm. Flera belägg finns från Stockholmstrakten kring 1900-talets början. I mitten av1900-talet fanns påskkärringar i samtliga svenska landskap och runt 1970 finns belägg för påskkärringar i Eidskog i Norg, vid gränsen mot Värmland.

Källor: 

Bringéus, Nils-Arvid (2006) Årets festdagar Stockholm:Carlssons Bokförlag

Eskeröd, Albert (1973) Årets fester : hur årets fester firats i vårt land genom seklerna

Skott, Fredrik ”Först ska vi till Blåkulla och sen ska vi till McDonald’s” Påskkäringar i Sverige 1850—2000 Svenska landsmål och svenskt folkliv 2002

Läs även andra bloggare om , , , , ,