Var år 1700 ett skottår?

Kort svar: År 1700 var första året då den gregorianska kalendern inte hade skottår när den juianska hade det. För de länder som infört (eller som i Sveriges fall höll på att införa) den gregorianska kalendern var det inte ett skottår.

Ett skottår är ett år med en extra dag i februari. Skottår finns till för att astronomin och kalendern ska ligga i fas, då jordens bana runt solen tar några timmar längre tid än ett kalenderår (mellan 5 och 7 timmar längre beroende på hur man räknar). Då lägger man till en extra dag i februari vart fjärde år – eller inte riktigt och det är här det börjar bli komplicerat.

Runt år 46 fvt infördes under Julius Caesars regim en ny kalender som hade skottår vart fjärde år. Även om den julianska kalendern var avsevärt mycket bättre än de tidigare romerska var den behäftad med ett fel som fick stor betydelse – noggrannheten i uppskattningen av hur långt året skulle vara.

Det julianska året (med ett skottår vart fjärde år) var i snitt 365,25 dagar. Det astronomiska året är 365,2422 dagar. Detta gör en skillnad på 11 minuter och 14 sekunder per år, vilket kan tyckas lite. På 128 år växer dock felet till ett helt dygn.

Felet i kalendern blir problematiskt t.ex. i förhållande till solstånden och dagjämningspunkterna. Vårdagjämningen inföll 24 mars när den julianska kalendern skapades. Ett drygt sekel senare var vårdagjämningen den 23 mars och så rullade det på för varje århundrade som gick och vid medeltidens slut var felet uppe i elva dagar.

Under 1500-talets andra hälft utmanades den julianska kalendern på allvar av den kalender som kommit att kallas den gregorianska, av sin upphovsman Gregorius XIII. Det som skiljer den gregorianska kalendern från den julianska är reglerna för vilka år som är skottår. I den julianska var ju vart fjärde år skottår, utan undantag. Men i den gregorianska kalendern så 

hoppade [man] över skottdagarna varje jämnt hundratal år om hundratalssiffran inte är jämnt delbar med fyra

Åren 1700, 1800, 1900 och 2100 är alltså inte skottår, men år 1600 och år 2000 är skottår i den gregorianska kalendern.

De första länderna att införa den gregorianska kalendern var de katolska, ex. Spanien, Italien, Portugal och Österrike. Det skedde i oktober 1582. Torsdagen den 4 oktober 1582 följdes i dessa länder av den 15 oktober 1582.

calendarsreformlrg
Kalander från 1582 som visar oktober månad.

Och eftersom skillnaden mellan den julianska och den gregorianska kalendern handlar om vilka sekelskiftesår som var skott år så blev år 1700 centralt eftersom det var ett skottår i den julianska kalendern men inte i den gregorianska. Flera länder, som t.ex. stater i nuvarande Tyskland och Schweiz, införde den gregorianska kalendern i och med år 1700 och uteslöt skottdagen det året.

Sverige och skottår år 1700?

Sverige valde en annan väg. Tanken var att övergången från den gamla till den nya stilen skulle ske gradvis. Detta skulle ske genom att den svenska kalendern skulle utesluta skottår de följande fyrtio åren. På så vis kunde man på ett knappt halvsekel komma i fas med de extra elva dagar som den gregorianska kalendern låg före den svenska.

År 1700 gick detta enligt beräkningarna och skottår uteslöts. Men sedan blev det fel. Både år 1704 och 1708 hade man tänkt utesluta skottår för att gradvis komma i fas. Av olika skäl (t.ex. att krig och att Karl XII befanns sig utomlands stor del av tiden) så glömdes de nya reglerna bort både  år 1704 och 1708.

Mellan åren 1700 och 1712 hade Sverige alltså en helt egen kalender (julianska kalendern minus en dag)  som varken låg i fas med den julianska eller den gregorianska kalendern, något som blev väldigt svårt rent praktiskt. Ifrån Turkiet hade kung Karl XII begränsade möjligheter att styra Sverige. Lodén skriver:

Det lär i alla fall i god tid före utgivandet av 1712 års almanacka ha anlänt ett kungligt brev från lyxhotellet i Bender, innehållande en befallning att återinföra den gamla stilen i Sverige.

Och 1712 valde Sverige att återigen införa den julianska kalendern genom att efter den 29 februari 1712 lägga in en extra dag – den 30 februari. År 1712 innehöll alltså 367 dagar, vilket är helt unikt i modern tid.

30 feb
Kalenderblad från svensk almanacka – februari 1712 (notera 30 februari)

Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2016-03-15)

Källa:

Lodén, Lars Olof (1968) Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonnier: Stockholm

Varför är 2016 ett skottår?

Kort svar: Att 2016 är skottår beror på att det är jämnt delbart med fyra (och inte är sekelskiftesår).

Skottår är ett år med en extra – i slutet av februari – inskjuten dag (skottdagen). Detta göra att ett skottår är 366 dagar, till skillnad från normalårets 365 dagar. Att vi använder oss av skottår och skottdagar går långt tillbaka i tiden – till tiden strax för Kristi födelse.

Fullskärmsinfångning 2015-12-26 111108

År 45 fvt introducerades den julianska kalendern som hade skottår vart fjärde år (vilket gör att ett genomsnittligt år är 365,25 dagar). Att romarna införde skottår beror på att den tid det tar för jorden att röra sig ett varv runt solen 365,2422 dagar och genom skottåren kunde man får det kalendariska och astronomiska året i fas – nästan i alla fall.

Problemet var fortfarande att på 128 år försköts kalendern ett dygn i förhållande till solen – vilket i slutändan gjorde att t.ex. påskens datum flyttades runt. När kyrkoledare träffade i vid det första konciliet i Nicaea år 325 hade felet växt till närmare tre dygn. Eftersom påskens placering i kalendern skulle ha sin utgångspunkt i vårdagjämningen kunde man inte längre använda det datum som gällt tidigare (25 mars – se jungfru Marie bebådelsedag) utan utgick istället ifrån 21 mars som vårdagjämningspunkt.

Förskjutningen blev problematisk bl.a. eftersom påskfirandet utgår ifrån den kalenderiska vårdagjämningen. Men den astronomiska vårdagjämningen hade  på 1500-talet hamnar närmare mitten av mars. Så här skriver Lodén:

Det dröjde dock inte särskilt länge innan felaktigheterna upptäcktes, och det kan väcka en viss förvåning att det tog så mycket längre tid innan någon reform kom till stånd. (s. 126)

Den reform som genomfördes utlystes av påven Gregorius XIII skulle införas. Nu uteslöts de årtal som är jämnt delbara med hundra (ex. 1800 och 1900) från skottåren, men undantag för årtal som också är jämnt delbara med fyrahundra (ex. 2000). På så vis blir kalenderfelet bara ett dygn på 3236 år.

Skottår (år med 366 dagar) är alltså år som är jämnt delbara med fyra (ex. 2008, 2012 o.s.v.). Undantagen från den regeln är jämna hundratal (ex. 1800 och 1900). Undantag från det sista undantaget är de hundratal som är jämnt delbara med fyra (ex. 1600 och 2000). Således är år 2016 ett skottår med 366 dagar.

Skrivet av Mattias Axelsson (2015-12-26)

Källa: Lodén, Lars Olof (1968) Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonnier: Stockholm

Vilka år är skottår?

Kort svar: Skottår är de år som är jämnt delbara med fyra (ex. 1932 och 1996) med undantag för sekelskiftesår (ex. 1800 och 1900). Ytterligare ett undantag är att sekelskiftesår som kan delas med 400 (ex. 1600 och 2000) är skottår. 

Skottår är ett år med en extra – i slutet av februari – inskjuten dag (skottdagen). Detta göra att ett skottår är 366 dagar, till skillnad från normalårets 365 dagar. Att vi använder oss av skottår och skottdagar går långt tillbaka i tiden – till tiden strax för Kristi födelse.

Det var i Romarriket runt år 45 fvt som Julius Caesar introducerade det som kommit att kallas den julianska kalendern. Problemet som den julianska kalendern ville lösa var det faktum att jordens bana runt solen tar  365,2422 dagar. Problemet som uppstår är att kalendern hamnar ur fas med naturens gång om man inte kompenserar för de extra timmar och minuter som jorden tar på sig.

Skottdagen

Lösningen i den julianska kalendern var att man vart fjärde år la till ett skottår. Genom denna justering hamnar det naturliga året mer i fas med det kalendariska året. En extra dag vart fjärde år kompenserar för sex timmar per år (6h*4 år=24h). Varje år var därför i genomsnitt 365,25 dagar i den julianska kalendern.

Skillnaden mellan 365,2422 dagar och 365,25 dagar kan tyckas marginell – i praktiken handlar det bara om några minuter per år. Men för varje år växer felet och efter 128 år hade det naturliga och det kalendariska året hamnar ett dygn ur fas med varandra. I praktiken betydde det t.ex. att vårdagjämningen inte längre inföll på rätt dag utan hade flyttat sig ett dygn bakåt i kalendern.

När kyrkoledare träffade i vid det första konciliet i Nicaea år 325 hade felet växt till närmare tre dygn. Eftersom påskens placering i kalendern skulle ha sin utgångspunkt i vårdagjämningen kunde man inte längre använda det datum som gällt tidigare (25 mars – se jungfru Marie bebådelsedag) utan utgick istället ifrån 21 mars som vårdagjämningspunkt.

Genom århundradena växte felet successivt och under medeltiden hade felet växt till närmare två veckor vilket gjorde att högtidsdagar och dylikt förskjutits ännu mer. luciadagen är ett sådant exempel.  När man  i Sverige började fira lucia var 13 december förmodligen ”årets längst natt” (eftersom vintersolståndet förskjutits mer närmare elva dagar).

Förskjutningen blev problematisk bl.a. eftersom påskfirandet utgår ifrån den kalenderiska vårdagjämningen. Men den astronomiska vårdagjämningen hade  på 1500-talet hamnar närmare mitten av mars. Så här skriver Lodén:

Det dröjde dock inte särskilt länge innan felaktigheterna upptäcktes, och det kan väcka en viss förvåning att det tog så mycket längre tid innan någon reform kom till stånd. (s. 126)

Den reform som genomfördes utlystes av påven Gregorius XIII skulle införas. Nu uteslöts de årtal som är jämnt delbara med hundra (ex. 1800 och 1900) från skottåren, men undantag för årtal som också är jämnt delbara med fyrahundra (ex. 2000). På så vis blir kalenderfelet bara ett dygn på 3236 år.

Skottår (år med 366 dagar) är alltså år som är jämnt delbara med fyra (ex. 2008, 2012 o.s.v.). Undantagen från den regeln är jämna hundratal (ex. 1800 och 1900). Undantag från det sista undantaget är de hundratal som är jämnt delbara med fyra (ex. 1600 och 2000).

Skrivet av Mattias Axelsson (2013-02-16)

Källa: Lodén, Lars Olof (1968) Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonnier: Stockholm

Vilken dag är skottdagen?

Kort svar: 29 februari är skottdagen i Sverige.

Eftersom jordens varv runt solen inte riktigt går jämnt ut med kalenderårets 365 dagar har vi sedan åtminstone årtiondena före Kristi födelse skottår. När dessa skottår legat har berott på vilken kalender som tillämpats men sedan den gregorianska kalendern infördes i Sverige 1753 följer vi regeln att skottår infaller vart fjärde år (med vissa undantag för sekelskiftesår).

Ett skottår betyder att en extra dag läggs till i månaden februari. Att det just är februari månad som är den dag då årets längd regleras kan te sig märkligt, men det är en rest ifrån den gamla romerska kalendern.

Skottdagen

Ytterligare en rest ifrån den gamla julianska kalendern är att skottdagen skulle infalla den 24 februari. Så var det i Sverige fram till år 2000. Almanacksförlaget förklarar det så här:

Skottdagen har från och med år 2000 flyttats från 24 till 29 februari. Anledningen till att skottdagen varit den 24 är att månaden februari i den julianska kalendern slutade den 23. I flera länder t.ex. England, Tyskland, Italien är skottdagen sedan gammalt den 29 februari, ett internationellt mönster således. Sverige är rätt ensamt om att i gammal romersk anda hållit fast vid den 24 februari.

Skottdagen är alltså den 29 februari.

Skrivet av Mattias Axelsson (2012-02-18)

Källa: Almanacksförlaget

Varför är år 2012 ett skottår?

Kort svar: År 2012 är ett skottår eftersom – enligt den gregorianska kalendern – vart fjärde år är skottår (utom jämna hundratal – undantaget jämna hundratal som kan delas med fyra).

Ett kalenderår är normalt 365 dagar eftersom jordens bana runt solen tar 365 dagar (alltså jordvarv runt den egna axeln). Problemet är dock att jordens varv runt solen inte tar exakt 365 dagar utan 365,2422 dagar.

När man några decennier före Jesus födelse i Romarriket introducerade den julianska kalendern löste man så småningom problemet genom att låta vart fjärde år innehålla en extra dag (skottdagen) i februari. Dock blir ett genomsnittsår då 365,25 dagar och inte 365,2422 dagar. Inte så stor skillnad kan tyckas men på 128 år blir felet en hel dag. Fram till medeltiden hade alltså nästan två veckor lagts till felaktigt vilket gjort att högtidsdagar och dylikt förskjutits. Luciadagen är ett sådant exempel som när dagen började firas nog inföll på årets längst natt, men som på medeltiden då flyttat c.a. tio dagar men ändå hos vissa kallades ”årets längsta”.

Så här skriver Lodén:

Det dröjde dock inte särskilt länge innan felaktigheterna upptäcktes, och det kan väcka en viss förvåning att det tog så mycket längre tid innan någon reform kom till stånd. (s. 126)

Men  på 1500-talet bestämde den dåvarande påven Gregorius XIII att en ny kalender skulle införas. Nu uteslöts de årtal som är jämnt delbara med hundra (ex. 1800 och 1900) från skottåren, men undantag för årtal som också är jämnt delbara med fyrahundra (ex. 2000). På så vis blir kalenderfelet bara ett dygn på 3236 år.

Skottår (år med 366 dagar) är alltså år som är jämnt delbara med fyra (ex. 2008, 2012 o.s.v.). Undantagen från den regeln är jämna hundratal (ex. 1800 och 1900). Undantag från det sista undantaget är de hundratal som är jämnt delbara med fyra (ex. 1600 och 2000).

Således är år 2012 ett skottår.

Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterad 31/12 – 2011)

Källa: Lodén, Lars Olof (1968) Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonnier: Stockholm

Varför har februari bara 28 dagar?

Kort svar: Att februari är den månad som har minst antal dagar av alla årets månader beror på att februari för många år sedan var årets sista månad och därmed den månad som man lämpligast la till eller drog bort dagar ifrån.

Ett år är drygt 365 dagar. Det är nämligen ungefär så lång tid det tar för jorden att röra sig ett varv runt solen -men bara ungefär. Lite beroende på hur man räknar så tar det 365 dygn 5 timmar 48 minuter och 45 sekunder för jorden att ta sig ett varv runt solen.

Ett kalenderår måste vara i jämnt antal dagar och eftersom jordens rotation runt solen inte är jämn så har man kalendariskt försökt lösa det här på olika sätt. I den judiska, babylonska och den gamla romerska kalendern la man till en extra skottmånad. Problemet var att inga särskilda principer gällde och att årstider och högtider försköts fram och tillbaka i kalendern.

Romarriket hade tidigt ett år bestående av tio månader på sammanlagt 304 dagar. Året började med Martius (alltså nuvarande mars) och den tionde och därmed sista månaden var december. Att tiden mellan sista december och första mars inte hade några namn förklaras så här av Lars Olof Lodén:

Enligt en fantasifull förklaring skulle den tid som förflöt mellan slutet av December och början av Martius vara att betrakta som ”död” och alltså inte behöva innehålla några namngivna månader.

Så småningom tillkom två månader – Ianuarius och Februarius – men året började fortfarande med Martius. De tolv månaderna stämde dock fortfarande dåligt överens med det astronomiska året och man ”utförde emellanåt  en nödtorftig justering genom tillägg av en 13:e månad” (Lodén, s. 97).

Romarna prövade olika mer eller mindre bra (de flesta ganska dåliga) varianter av kalendrar, men det var först när Julius Ceaser år 46 fvt bestämde att året skulle ha 365 dagar med 12 månader. Och vart fjärde år skulle en skottdag läggas till februari. Månaderna var 30 eller 31 dagar långa förutom februari som fick 28 dagar.

Att det var just februari som blev den korta månaden hänger alltså samman med att det länge i det romerska riket var årets sista månad och därmed den som bäst lämpade sig att förlänga eller förkorta. Dock blev 1 januari i och med införandet av den julianska kalendern nyårsdag.

wpid-wp-1391283549316.jpeg

Så småningom visade det sig att även den julianska kalendern inte var bra nog. Den förflyttade sig ett dygn på 128 år vilket på tusen år blev en dryg vecka. Därför infördes på 1500-talet den gregorianska kalendern som vi idag använder.

Skrivet av: Mattias Axelsson 

Källa: Lodén, Lars Olof (1968) Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonnier: Stockholm

Läs även andra bloggare om , , , , ,

Varför infaller skottdagen den 29 februari?

Kort svar: Februari var tidigare årets sista månad (1 mars var nyårsdag). När skottåret infördes med den julianska kalendern var februari den månad som av det av hävd togs bort eller lades till dagar. Då var det naturligt att skottdagen las just där.

Sedan år 2000 är det i almanackan den 29 februari som är skottdagen. Dessförinnan var 24 februari skottdag, men för att slippa problemet med att namnsdagarna i slutet av februari flyttades vart fjärde år valde man att kalla den sista dagen i februari för skottdagen.

Men varför är det just februari månad som förlängs med en dag vart fjärde år (utom sekelskiftesår, om de inte är jämnt delbara med fyrahundra)? Som mycket annat är det i Romarriket vi får söka svaret på den frågan.

Eftersom de tidigaste kalendrarna, såväl i Rom som i Babylonien och i den judiska traditionen, var månkalendrar så stämde de inte överens med det astronomiska året (dvs den tid det tar för jorden att ta sig ett varv runt solen). I den äldsta kända romerksa kalendern fanns tio månader, från mars till december. Året började alltså 1 mars och slutade sista december. Om tiden däremellan skriver Juhani Westman:

Ur-romarnas år tog alltså slut redan vid midvintersolståndet och det är ju därför som vi alltjämnt kallar julmånaden ”decembris”, den tionde i stället för den tolfte. Vårt December alltså. Vi kan dra slutsatsen att folket, på den tiden när Rom grundades, inte gjorde någonting av vikt under midvinterns regniga och mörka tid, och då behövdes ingen tideräkning för dem att sitta inne i sina hyddor och tjura.

År 713 fvt gjordes en ordentlig kalenderreform och månaderna januari och februari lades till. Men fortfarande var 1 mars årets första dag. Således blev februari den sista och när det behövdes kapades den till 23 dagar för att få plats med en extra skottmånad för att få kalendern i fas med årstiderna (därför var 24 februari länge skottdag i Sverige).

Allteftersom Romarriket växte blev behovet att flytta nyårsdagen större. Eftersom man på nyårsdagen tillsatte nya konsuler och planerade årets fälttåg var tiden från 1 mars för kort när Romarriket var som störst. Därför flyttades nyår på 100-talet fvt till 1 januari.

Omkring år 46 fvt infördes så den julianska kalendern som gjorde skottmånaderna överflödiga. Istället bestämdes att en extra dag (skottdag) skulle läggas till årets 365 vart fjärde år. Och eftersom februari av hävd var den månad som det togs bort och lades till dagar i så passade det bäst att låta skottdagen ligga i slutet av februari.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,