Kort svar: Vi vet inte exakt när ett ev midvinterblot hölls i det förkristna Sverige. En begåvad gissning är att det var i mitten på januari snarare än vid vintersolståndet.
Kring vår äldre historia finns en rad föreställningar som ofta inte är förankrade i mer än gissningar. En sådan föreställning är att det forntida midvinterblotet hölls vid vintersolståndet och därmed är en föregångare till julfirandet.
Vintersolståndet infaller vid den tidpunkt då norra halvklotet är vänt bort från solen så mycket som det går. Även om människor för mer än tusen år sedan saknade de avancerade mätinstrumnet vi har idag är det troligt att de med tämligen god exakthet kunde säga när solstånden inföll.
Vad vet vi om forntida blot?
Ett blot är ett tillfälle då människor offrar boskap för att vinna gudarnas gillande. Bloten hölls vid vissa speciella tidpunkter under året och om några blot vet vi mer än andra. Ett blot som vi vet ”förfärligt lite” om (för att citera Ebbe Schön) är just midvinterblotet.
Den enda källa som finns som beskriver ett midvinterblot är islänningen Snorre Sturlasson. I sitt verk om Norges kungar och i Eddan skriver Snorre om midvinterblot i Uppsala. Problemet är att Snorre skrev sina berättelser på 1200-talet och de händelser han skildrar inträffade nästan 200 år tidigare. Det vore alltså som om jag med hörsägen som enda källa skulle beskriva hur julfirandet på 1700-talet gick till.
När hölls midvinterblotet?
I Nordiska kungasagor skriver Snorre om när julnatten (och därmed också midvinternatten) inföll:
Tidigare började julfirandet på höknatten, det var midvinternatten och man firade jul i tre nätter.
Uttrycket höknatten har förbryllat forskare alltsedan det skrevs. Britt-Marie Näsström skriver att vissa har tolkat det som ”haknatten”, en tid då året vänder. Så här skriver Schön:
På Snorres tid ansågs midvinternatten, som ju var samma sak [som höknatten], infalla mellan den 13 och 14 januari.
Under förkristen tid delade människor i norra Europa in året i två halvor som började 14 april respektive 14 oktober. Vinterhalvåret varade alltså mellan 14 oktober och 13 april. Mitt på vintern (midvintern) inföll då 14 janauri.
Många forskare har dock tvivlat på Snorres uppgifter. Så här skriver Swahn:
Det hedniska ”midvinterblotet” – en term som ofta, men oriktigt, nyttjas som synonym till ”jul” – låg antagligen senare i kalendern än vår jul (kanske vid ”Knut”).
Alltså är det felaktigt att med som DN gör, påstå att:
I den gamla folktron markerade vintersolståndet en farlig natt då djuren kunde tala och övernaturliga makter härjade fritt. I det förkristna Skandinavien förknippades midvintern med en offerfest, ett midvinterblot.
I sak är bägge meningarna korrekta. Dock är de tagna tillsammans uttryck för den felaktiga föreställningen att vintersolståndet i slutet av december och midvintern i mitten av januari inföll samtidigt.
Skrivet av Mattias Axelsson (2008-12-21)
Källor:
Näström, Britt-Marie (2002) Blot – Tro och offer i det förkristna Norden Nordstedts:Stockholm
Swahn, Jan-Öyvind (1993) Den svenska julboken Bokförlaget Bra Böcker
Schön, Ebbe (1996) Folktrons år Prisma
Läs även andra bloggare om vintersolståndet, midvinter, midvinterblot, julblot
Högtider och traditioner 
Och vilken är din auktoritet på detta område?
I den gamla germanska kalendern hette det vi idag kallar december exempelvis ærra jéola medan januari på motsvarande sätt betecknades aftera jéola; betydelserna får anses självklara.
Julafton är således midvinternatts afton i den ursprungliga germanska kulturen, innan den kristna våldtäkten skedde (och som du fortsätter med uttryck som ”det förkristna Sverige”), den dag som skiljer det gamla året från det nya och de två månaderna från varandra. Det var mycket riktigt då blotet hölls, nämligen det stora midvinterblotet (men det fanns även ett oktoberblot).
Blogge: Du får gärna leda i bevis att midvinterblotet hölls vid vintersolståndet. Om du lyckas med det har du lyckats med något som ingen forskare tidigare gjort.
Saken är ju den att vi inte nästan inte vet någonting om midvinterblotet, mer än vad Snorre skriver.
Det existerar en hednisk högtid som heter Jul – denna infaller vid vintersolståndet. Vinterhalvåret i norden börjar i mitten av oktober och slutar i slutet av april. Midvinter är en tid kring januari-februari. Det har existerat en högtid vid midvinter – denna är inte den samma som jul. Denna kallas av Snorre Sturlasson för midvinterblot och av Adam av Bremer för Riksblot. I den levande hedniska traditionen finns det inte kvar något riksblot – däremot finns det kvar midvinterfester i östnordiskt disting och västnordiskt torrablot.
Inom nationalromantiken så har man blandat ihop orden ”midvinter” och ”vintersolstånd” och sedan försökt få Julen att motsvara detta. Bägge dessa företeelser finns alltså i hednisk tradition, men den vanliga bilden är alltså i sig fel.
Det står mer på http://hedendom.se/midvinterblot
Keeron: Helt riktigt. Midvinter och vintersolstånd är inte samma sak.
Pingback: Julen – VÅR MEST HEDNISKA HÖGTID – del 2 | Hedniska Tankar
Pingback: Yule – a Pagan holiday approaches (part 2) – text from 26 November 2010 | Pagan Thoughts – A Swedish Pagan Blog
Pingback: Jul/Christmas! | tannaznadafan
Pingback: Pagan Age : Inquisition
Pingback: Freja, ”Lussi” och Jul – liksom Midvinterblotet | Hedniska Tankar
Observera att vintersolståndet har skiftat datum under sekler på grund av att tidigare kalendrar inte har varit exakt ett jordsnurr. Vid bytet från Juliansk kalender till Gregoriansk inföll midvintersolståndet den 13 december (därav Luciafirandet). Vid tidigare sekler inföll midvintersolståndet senare. Det kan därför mycket väl ha varit så att midvintersolståndet inföll i mitten av Januari vid tiden då Snorre skrev detta. Därför tycker jag att artikeln, felaktig hävdar, att något inte kan stämma. Var vänlig tänk ett varv till, och beakta det faktum att midvintersolståndet kan ha ha infallit senare (dvs. i Januari).
Denna artikel utgår från att midvintersolståndet alltid har infallit såsom idag dvs. i slutet av december. Det är ju helt befängt att föra ett sådant resonemang när vi vet att den julianska kalendern inte var exakt ett hår. Hela artikeln baseras på ett felaktigt antagande, och jag ber dig att försöka beräkna vilket datum som midvintersolståndet inföll på, vid tiden för Snorres skrivande (eller vid tiden för när Uppsalablotet hölls), enligt den Julianska kalendern (inte enligt den Gregorianska kalendern).
”Det vore alltså som om jag med hörsägen som enda källa skulle beskriva hur julfirandet på 1700-talet gick till” är en otroligt dålig liknelse. Av den enkla anledningen att det på 1200-talet fanns tiotusentals Asatroende kvar i Skandinavien, som fortfarande firade sina högtider som de alltid gjort.
På Island försvann aldrig den gamla Nordiska religionen helt, utan har existerar fram tom. idag. (Så ej heller i Danmark, vilket bla. Danska Nationalmuseet skriver om).
På Island blev dessutom Asatron aldrig förföljd, eller olagligförklarad, utan tvärt om beslutade det Isländska Alltinget uttryckligen, att det i lag, skulle vara tillåtet att tillbe de gamla gudarna.
Eftersom Snorre Sturlasson var Islänning, samt två gånger Lagsagoman (ledare av Alltinget) så var han väl medveten om detta. Den tiden Snorre levde och verkade på Island fanns mer än tillräckligt med Asatroende för att fråga, eller iaktta dem direkt. Eller läsa den litteratur och de böcker de hade, då vikingarna var hyfsat skrivkunniga.
(Snorre skrev med andra ord ned det de flesta redan visste, så att det inte skulle gå förlorat för kommande generationer. Han var trots allt historiker och insåg vikten av detta).
Snorre behövde alltså inte förlita sig på ”hörsägen”, utan enbart iaktta, eller fråga, de som fortfarande tillbad de gamla Gudarna. På 1200 talet var INGALUNDA alla Islänningar Kristna, eller hade övergett de gamla traditionerna. (Även stora delar av Sverige kristnades i realiteten först EFTER Snorre dött, så även där fanns det folk att fråga direkt).
En rolig anekdot är ju att bl.a. Astrid Lindgren har ju skrivit om detta i en av böckerna om Emil i Lönneberga, (Husförhör i Katthult) där det hålls husförhör och pigan, Lina, pratar om Tor och Freja, när prästen förhör henne.
Astrid sade själv, med bestämdhet, att flera av drängarna och pigorna både tillbad och offrade till Tor och Oden där hon växte upp i Småland.