Är 1 maj en socialistisk dag?

Kort svar: Ja och nej. Den 1 maj har firats sedan 700-talet som en högtidsdag, långt före socialismens. Sedan slutet av 1800-talet har 1 maj uppmärksammats främst av arbetarrörelsen och vänstern, även om det sedan 1939 är en allmän helgdag för alla svenskar.

Hos många finns det felaktiga föreställningen att symboler, ord och liknande kan ha en betydelse i sig – alltså att betydelsen är en och evig. Man menar att det går att finna den ”verkliga betydelsen” hos ett ord eller en symbol. Så är dock inte fallet. Ett tydligt exempel är hakkorset som betyder helt olika saker beroende på om det sitter på en skinnskalle i Sverige eller på en buss i Dehli.

På samma sätt är det med högtider och helgdagar. Motiven till varför vi firar en helgdag varierar mellan olika delar av landet, mellan olika samhällsklasser och mellan olika individer. Därför kan vi inte säga att en helgdag har en betydelse eller att första maj är en socialistisk dag.

Första maj har varit en festdag långt innan industrialismen och socialismen. Redan på 700-talet i det gamla Frankerriket firades första maj. Seden var då att kungen i samband med det stora vårtinget mönstrade de trupper som skulle dra i fält.

Från Frankrike spred sig festligheterna vid första maj till grannländerna och på 1000-talet kom den till England, ungefär samtidigt till Belgien och i Tyskland togs idén upp av Hansaförbundet.

Även i Sverige har första maj funnits med länge. Så här skriver Nordiska Museet:

Under Sveriges katolska medeltid var 1 maj en kyrklig helgdag tillägnad apostlarna Filippos och Jakob. Dagen hade hög festgrad och föregicks av en vigilia (vaka) med fasta. Under 1400-talet fick 1 maj i många stift en lägre festgrad som en helgondag tillägnad Sankta Valborg.

I Sverige passade ett firande vid första maj väl ihop med firandet kring Uppsala där ting och köpestämma hölls kring valborg. Första maj räknades nästan som en nyårsdag då det i vårtid var dags att sadla om och ta nya tag. Ekonomin summerade, nya förtroendemän valdes och man planerade för framtiden. Ofta utfördes inget arbete och eftersom man inte heller gick i kyrkan så blev första maj en helt fri dag.

Första maj var alltså en högtidsdag då man var ledig långt innan arbetarrörelsen i slutet av 1800-talet började använda dagen för att föra fram sina krav. På socialistkonferensen i Paris 1889 beslutades att socialister över hela världen skulle använda första maj till att demonstrera för 8 timmars arbetsdag.

I Sverige genomfördes den första organiserade första maj-demonstrationen 1890 på flera platser i Sverige.

dscf0069.jpg

År 1938 beslutade riksdagen att göra första maj till helgdag. Eftersom dagen redan tidigare varit en ledig dag i praktiken bekräftade riksdagen bara faktum men  1 maj 1939 var första året då första maj var en helgdag på riktigt.

Källa: Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Stockholm:Carlssons Bokförlag (s. 67-70)

Nordiska Museet – 1 maj

Andra bloggar om: , , , ,

Vem var Valborg och vad har hon med valborgsmässoafton att göra?

Kort svar: Valborg är ett av många katolska helgon. Hon firas den 1 maj (inte 30 april) eftersom hon begravdes det datumet  i slutet av 700-talet. Eftersom Valborgs dag inföll i skiftet mellan vinter och sommar kom en hel rad traditioner (ex. eldar och häxor) knytas till kvällen innan  - alltså 30 april (valborgsmässoafton)

Enligt legenden var Valborg en engelsk kungadotter. År 748 kom hon till Tyskland där hennes bror Wunnibald grundat klostret Heidenheim. På klostret blev Valborg en from abedissa tills hon dog 25 februari någon gång kring 780. Därför firas hennes namnsdag på kontinenten 25 februari. I helgonkalendern blev dock hennes dag första maj. Hennes namnsdag är också första maj i Sverige, Norge och Finland. I Sverige var det först 1901 som Valborg fördes in i almanackan och 1993 lades även Maj till som namn.

120px-walbkont1.jpgFrån början var 1 maj en av elva apostladagar då minnet av martyrerna Filippus och Jakob högtidlighölls. I Norge är Filip kvar som extranamn på första maj, medan vi i Sverige flyttat honom till den andra och de katolska länderna till tredje maj.

Kristendomens enda bidrag till valborgsfirandet är alltså namnet. I övrigt finns inga inslag av kristna seder och bruk. Istället har valborgsmässoafton varit ett sätt att fira sommarhalvårets början.

Valborgsmässofirandet tros ha sina rötter i Tyskland och deras walpurgisnacht som firades 30 april. Walpurgisnacht var den dag då häxorna flög till till djävulen, enligt gammal tysk folktro. För att skrämma häxorna tände man eldar. Seden att tända eldar importerades sedan till trakterna kring Uppsala. I Sverige infaller ju som bekant häxsabbaten vid påskfirandet och därför har vi även påskeldar, även om de varit vanligare förr och då framförallt i västra Sverige.

Copyriot skriver:

Den årligen återkommande striden mellan vinterns och vårens krafter firades under första fullmånenatten mellan vårsoldagjämning och sommarsolstånd, med stora lokala variationer (och med motsvarigheter i andra vårhögtider som newroz och pesach).

Med kristendomen överfördes hyllandet av vårens gudinnor på helgonet Walburga, och en dualistisk uppdelning påfördes de mer sammansatta hedniska sederna.

De högtider som i firar har alltid mångbottnade rötter. Under århundraden har de förändrats och kommer så att fortsätta förändras i framtiden.

Skrivet av Mattias Axelsson 2007-04-30 (uppdaterad 2012-02-21)

Källor: Våra högtider av Ingemar Unge, Majstång och julgran av Vera Forsberg och Årets festdagar av Nils-Arvid Bringéus.

Andra bloggar om: , , , , .

Varför tänder man valborgsmässoeld den 30 april?

Kort svar: Valborgsmässoafton var förr vinterns sista dag och början på sommarhalvåret. Då trodde man att onda krafter var i rörelse. Därför tände man eldar för att skrämma ex. häxor. Dessutom var första maj dagen då djuren släpptes ut på bete och bönderna skyddade sin boskap från vilddjur genom att tända eldar.

Elden spelar en central roll i alla kultur eftersom den är nödvändig för kulturens överlevnad. Att tända eldar har sätts som en religiös handling i många olika religioner, t.ex. i katolska kyrkans påsknattsfirande. I Sverige har det främst varit vid två tillfällen som eldar har tänts i större skala – påskafton och valborgsmässoafton.

Eldar vid påsk och valborgmässa.Om man vill generalisera så kan man säga att påskeldar förekommer i Västergötland, Bohuslän, Halland, Dalsland och delar av Småland respektive Värmland, medan valborgsmässoeldar förekommer Uppland, Östergötland, Närke, Västmanland och delar av Småland och Västergötland.

Valborgsmässoeldarna har sitt ursprung just i Uppland. Carl von Linné skrev 1749 när han passerade gränsen mellan Uppland och Västmanland:

Eldar sågos på många ställen lysande långt ifrån vägen: ty lantmannen har för sed allt ifrån hedenhös att natten före Valborgsmässodagen upptända eldar på marken

Det första belägget för eldar på valborg är från Sko socken i Uppland 1711 även om seden förmodligen är betydligt äldre men då begränsad till Uppland. Det var först under 18- och 1900-talet som seden spred sig till närliggande landskap. Förmodligen var det från Tyskland som seden importerades till Sverige. Där trodde man att häxorna hade sin häxsabbat på valborgsmässoafton och därför tände man eldar för att skrämma häxorna.

Eldarna kan alltså ges ett religiöst motiv men frågan är om inte de praktiska förklaringarna är minst lika viktiga. Särskilt i Sverige då våren traditionellt ansågs vara kommen. Första maj var nämligen den dag som bönderna släppte ut sin boskap och de var därför tvungna att skydda dem från vilddjur. Genom att tända eldar och föra oväsen kunde man på så vis hålla boskapen fredad från vilddjur.

Valborgseldarna visar hur praktiska och och religiösa motiv ofta samverkar. Och hur traditionerna förändras.

Källa: Majstång och julgran av Vera Forsberg och Årets festdagar av Nils-Arvid Bringéus.

Andra bloggar om: , , , , ,

Vilket år tog förbudet mot nöjestillställningar på långfredagen bort?

Kort svar: Förbudet mot ”offentliga tillställningar” såsom biografvisningar på långfredagen upphörde år 1969.

Fredagen i stilla veckan heter på svenska långfredagen eftersom det var en lång och besvärlig dag för Jesus där han hängde på korset. Att långfredagen uppmärksammas inom kristendomen beror just på att det var den dagen som Jesus – enligt traditionen korsfästes och dog.

jesus-paa-korset

I Sverige var det först i slutet av 1700-talet som dagen blev helgdag och därefter ökade dess betydelse successivt. Inge Löfström:

I somliga länder markeras långfredagen inte som en särskilt stor helgdag. Det var på grund av pietismens betonande av Jesu försoningsdöd som långfredagen fick en så dominerande roll i vår tradition.

Så här skriver Bringéus:

Visserligen gjorde reformatorerna Stilla veckan till en predikovecka men först genom kalenderreformen 1772 kom långfredagen att ersätta skärtorsdagen som helgdag. Under inverkan av pietismes och herrnhutismens passionsfromhet blev det snabbt en av kyrkoårets största helgdagar.

Eftersom långfredagen skulle vara en sorgens dag var det förbjudet med ”offentliga tillställningar” under långfredagen, t.ex. fick biografer fick inte ha öppet.

Förbudet upphörde 1969

flera ställen internet kan man läsa att förbudet inte upphörde förrän 1973. Det är en uppgift som härrör från en äldre version av NE:s artikel om långfredagen. Bringeus skriver dock:

Fram till 1969 gällde förbudet mot anordnande av offentliga nöjestillställningar på långfredagen.

Efter kontakt med SF, Svenska Filminstitutet, Statens Biografbyrå och Riksdagsbiblioteket kan jag konstatera att Bringéus har rätt. Förbudet upphörde att gälla den 1 juni 1969. Förbudet mot att anordna offentliga tillställningar på juldagen, långfredagen och påskdagen reglerades i Allmänna ordningsstadgan, SFS 1956:617 §10.

Å juldagen, långfredagen och påskdagen efter klockan sex på morgonen må icke anordnas offentlig tillställning. Länsstyrelsen äger dock medgiva undantag för tillställning, vars innehåll och syfte kan anses förenligt med högtidens helgd.

Under mitten av seklet började förbudet successivt att ifrågasättas mer och mer. År 1956 kunde länsstyrelsen göra undantag för filmer som inte avvek från ”det kristna idealet”. Våren 1968 kom en socialdemokratisk motion att upphäva förbudet och trots motstånd ifrån de borgerliga partierna upphävdes förbudet 1969. Även etnologen Håkan Liby bekräftar året 1969 i en intervju med P4.

Man skulle faktiskt kunna peka på  ett år när ett officiellt förbud togs bort – 1969. Fram tills dess fanns det ett officiellt förbud som handlade om att restauranger, biografer och dansställen skulle inte hålla öppet

Den kristna tidnigen Dagen skrev i april 1969:

Förbudet mot nöjestillställningar på juldagen, långfredagen och påskdagen skall upphävas. Det nuvarande förbudet mot nöjestillställningar på dessa helgdagar finns i allmänna ordningsstadgan. En proposition om upphävandet läggs fram för riksdagen efter påsk, omtalar man på kommunikationsdepartementet.

Förbudet mot offentliga nöjestillställningar på långfredagen (samt juldagen och påskdagen) togs alltså bort 1969 och första gången som svenskar kunde dans och gå på bio på långfredagen var 27 mars 1970. Så här rapporterade Sydsvenskan 1970:

På trottoaren utanför dansrestaurangen stod demonstranterna. ”Nej till nöjen på långfredag!” förkunnade ett plakat. Reportern frågade pingstpastorn Bo Hörnberg varför Jönköpings frikyrkor protesterade. – Jesus korsfästes på den här dagen. Vem dansar på en begravningsdag? svarade pastorn.

Skrivet av: Mattias Axelsson (2007-04-17, uppdaterad 2014-04-02)

Källor:

Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm

Från fastande till festande på laddad dag” Sydsvenskan 2013-03-27

1969 blev det tillåtet att ha kul på Långfredagen” P4 Uppland 201-04-04

När tar påsken slut?

Kort svar: Påskhelgen tar slut efter annandag påsk, men för kristna fortsätter påsktiden fram till och med pingst.

Annandag påsk är en röd dag och den sista lediga dagen i samband med påskhelgen. Annandagar som helgdag finns sedan 2005 bara i anslutning till jul och påsk. Före 2005 var även annandag pingst helgdag, men blev av med sin helgstatus till förmån för nationaldagen 6 juni.

Påskliljor

Längre tillbaka i tiden var det till påsk, pingst och jul även knutet tredje- och fjärdedagar, men i samband med ”den stora helgdöden” 1772 så avskaffades samtliga tredje- och fjärdedagar (och även en rad andra helgdagar). Så påskhelgen är slut i och med att annandag påsk är slut.

Men för kristna är inte firandet över i och med att påskhelgen är slut. Efter påskdagen följer fyrtio dagar av glädje då Jesus visade sig för sina närmaste. Fyrtio dagar efter påskdagen infaller Kristi himmelsfärdsdag och femtio dagar efter är det pingst (av det grekiska pentekosté som betyder femtio). Därför brukar man säga att ”pingst är påsktidens sista högtid” och att påsken är slut i och med pingstdagen.

Skrivet av Mattias Axelsson (2007-04-09, uppdaterad 2014-04-21)

Källa: Maxén Maria och Helena Waldetoft Lindroth (1995) Glad påsk! Nordiska Museets Förlag: Stockholm

Varför äter vi ägg till påsk?

dscf0063-1.JPG

Kort svar: Under påskfastan fick man inte äta ägg. Under perioden värpte hönorna många ägg. När fastan tog slut fanns många ägg att äta.

Ingen mat förknippas väl så med en högtid som ägg gör med påsk. Vid påsk fördubblar genomsnittssvensken sin äggkonsumtion från drygt kokta 2 ägg till drygt kokta 4 ägg.

Men varför äter vi egentligen ägg till påsk? Att ägg blivit påskens stora matsymbol hänger samman med den kristna påskfastan som löper under fyrtio dagar – från askonsdagen till påskafton.

Under den fyrtio dagar långa fastan var ägg en av de maträtter som inte fick ätas. Samtidigt som ingen åt ägg började hönorna värpa – våren är nämligen en tidpunkt då hönor lägger särskilt mycket ägg. Alla ägg som värptes lades alltså på hög och när fastan äntligen var över på påskdagen så fanns det mängder av ägg att frossa i. Maxén och Lindroth sammanfattar:

Vårt äggätande är alltså både en kvarleva från den katolska tiden och styrt av förutsättningarna i naturen

Ägget har sedan blivit en symbol för en massa olika saker. En del kristna tolkar ägget som den grav där Jesus låg och att knäcka skalet symboliserar hur Jesus uppstod från det döda. Lägg därtill att ägget har varit en symbol för liv i många olika samhällen. Carl von Linné hade t.ex. ett ägg på sitt adelsvapen och hade dessutom som motto ”allt liv kommer från ägget”.

Skrivet av Mattias Axelsson (2007-04-08, uppdaterad 2013-02-23)

Källor:

Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag:Stockholm

Maxén Maria och Helena Waldetoft Lindroth (1995) Glad påsk! Nordiska Museets Förlag: Stockholm

Andra bloggar om: , , , , .

Varifrån kommer traditionen med påskris?

hjalevadshus-2-021.jpg

Kort svar: Påskriset kommer – enligt de flesta historiker – ifrån en kristen tradition att piska med björkris på långfredagen för att minnas Jesus lidande. Dock finns det de som menar att traditionen går tillbaka på förkristna traditioner.

Tänker vi påskris idag tror jag att de flesta tänker kvistar satta i en kruka pyntade med färgglada fjädrar och prydnadsägg. Påskriset var dock från början inget som man prydde husen med utan något man piskade varandra med.

Enligt kristen tradition var det på långfredagen som Jesus avrättades på korset. Därför var långfredagen under lång tid en dag präglat av stort allvar. Fram till 1969 var offentliga nöjesarrangemang förbjudna i Sverige.

Dock var det först på 1600-talet om långfredag blev helgdag i Sverige. Före det så skiljde sig dagen inte mycket från andra dagar. Men från slutet av 1700-talet och en bra bit i på 1900-talet var långfredag en sorgens dag.

Ur långfredagens tema om lidande kan vi härleda påskriset. Förr så användes påskriset för den så kallade långfredagsrisningen. De äldsta uppgifter som finns kring långfredagsrisningen är från 1703 då den omtalas som ”en gammal sed” vilket gör att de flesta drar slutsatsen att påskrisning förekommit åtminstone på 1600-talet.

Risningen gick ut på att far i huset piskade upp barn och tjänstefolk för att påminna om Kristi lidande. Senare blev det en mer lekfull variant där rollern ombyttes och det snarare var barnen som piskade sina föräldrar.

Påskriset som dekoration började sedan att användas i Stockholm och andra delar av östra Svealand på 1800-talet, men det var först kring 1930 som det blev vanligt i resten av Sverige.

Uppenbart är att påskrisningen tolkats in i en kristen kontext, men frågan är om ursprunget är tidigare än kristendomen. Vera Forsberg skriver:

Bakom seden [påskrisning] ligger en uråldrig förkristen tradition att om våren slå varandra med ett grönskande ”livsspö” till lycka och frukstamhet.

Nils Arvid Bringeus skriver å andra sidan:

Att sedan har sitt ursprung i den kyrkliga liturgin – och inte kan tolkas som ett slags livsspö – är uppenbart.

Två helt skilda sätt att se på saken och kontroversen visar tydligt på hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att härleda ursprunget till olika traditioner. För även om det skulle finnas belägg för att folk piskade varandra kring våren redan under antiken så är det egentligen ingenting som säger att påskrisningen i Sverige på 1700- och 1800-talet alls har med det att göra.

Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterad 2012-04-07)

Källor: Majstång och julgran av Vera Forsberg och Årets festdagar av Nils-Arvid Bringéus.

Andra bloggar om: , , , , , , .

Varifrån kommer traditionen med påskkärringar?

Påskkärring

Kort svar: I folktron reste häxorna till Blåkulla under påsk. Någon gång runt 1800 började folk klä ut sig till häxor och ”gå påskkärring” på skärtorsdagen eller påskafton.

Att dagens påskkärringar har sitt ursprung i 1600-talets tro på häxor är de flesta idag medvetna om. Det var på 1660- och 1670-talen som häxprocesserna var som värst i Sverige och c.a. 300 personer avrättades efter att de ansetts åkt till djävulens gästabud. Gästabudet hölls i en praktfull gård på en plats som ofta (men långt ifrån alltid) kallades för Blåkulla. Häxorna trodde att de serverades massor av läckerheter, men det var i själva verket grodor, ormar och paddor.

Två sätt som användes för att skrämma iväg häxorna var skjuta med gevär och att tända brasor. Dessa försvarsmetoder har levt vidare in i våra dagar som påsksmällare och påskeldare. Det senare främst förekommande i västra Sverige.

Vi vet inte med säkerhet när folk började klä ut sig till påskkärringar.  Det tidigaste skriftliga belägget för ordet påskkärring finns i ett lexikon från 1807, men Skott anser att ordet “med största sannolikhet förekom /../ även tidigare”.

De landskap där påskkärringar finns belagda är främst Bohuslän, Dalsland, Värmland och delar av Västergötland och då är det i stort sett bara på påskaftonens kväll som man “gick påskkärring”. I och med att seden var spridd redan under 1800-talet finns det skäl att tro att den är betydligt äldre än så.

Vad som är viktigt att komma ihåg är dock att seden att klä ut sig till påskkärringar under 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet huvudsakligen var något för ungdomar. Så här skriver Fredrik Skott (pdf):

1800-talets påskkärringar var inte små barn och långtifrån söta. Snarare än barn var det ungdomar som klädde ut sig. Istället för smink smorde de utklädda förr ofta in sina ansikten med sot. Ett annat alternativ var att använda ett “skråpukaansikte”, dvs. en mask.

I och med att seden var spridd redan under 1800-talet finns det skäl att tro att den är betydligt äldre än så. Så här skriver Skott vidare:

Det finns anledningen att tro att upptåget var utbrett åtminstone i Västsverige i början av 1800-talet. Nils-Petrus Öhman skriver t.ex. i sin skildring av seden i Karlstad och Åmål vid mitten av 1800-talet att den “lär ha mycket gamla anor”. Även i folkminnesmaterialet finns indikationer om att seden funnits i flera landskap i början av 1800-talet.

Flera personer som är födda mellan 1840 och 1870 har berättat att seden med påskkärringar är “gammal”, “före min tid” och “vanlig på mina föräldrars tid”. Även i domstolsprotokoll från början av 1800-talet finns antydningar om påskkärringar. Böter skulle utdömas till de som

wid Påsktiden bruka upptåg med utklädning och hwarjehanda andra oskickligheter.

Således är det tämligen säker att påskkärringar fanns redan i början av 1800-talet och att seden då var spridd åtminstone i stora delar av västra Sverige. Skott menar också att “seden kan ha uppstått redan på 1700-talet”, men att belägg saknas i dagsläget.

Likt en många andra seder som varit populära bland ungdomar och fungerat som en form av frizon i förhållande till vuxenvärlden så avdramatiserades påskkärringarna under 1900-talet när föräldrar började klä sina barn som små påskgummor. Skott igen:

Under 1900-talet förändrades dock seden drastiskt. Påskkärringarnas ålder har sjunkit. Från att ha varit en ungdomssed har den nu definitivt förvandlats till en barnsed.

Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterat 2012-04-04)

Källor:

Svenska traditioner av Ebbe Schön,

Majstång och julgran av Vera Forsberg

Årets festdagar av Nils-Arvid Bringéus

Först ska vi till Blåkulla och sen ska vi till McDonald’s” Påskäringar i Sverige 1850—2000 av Fredrik Skott Svenska landsmål och svenskt folkliv 2002

Andra bloggar om: , , , , , , .

Varför heter det skärtorsdag?

Kort svar: ”Skära” betyder ”rena” och syftar på att Jesus under skärtorsdagen tvättade (renade) sina lärjungars fötter.

Stilla vecken (eller dymmelveckan) är veckan som börjar med palmsöndagen och slutar i och med påskaftonen. Dagarna i stilla veckan har alla olika namn, bl.a. torsdagen som kallas skärtorsdagen.

Att torsdagen i stilla veckan heter skärtorsdag har vare sig med färgen rosa eller med knivar att göra. En äldre betydelse av verbet ”skära” är rena och finns med i t.ex. uttrycket ”skärselden” – den renande elden.

Ordet ”skär” i skärtorsdagen syftar på att Jesus (enligt evangelierna) tvättade lärjungarnas fötter just på denna dag:

Han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig.

Fottvätt

Fottvätten var ett vanligt inslag under den tid Jesus levde. Skorna man bar var öppna och därför blev fötterna lätt smutsiga. Att tvätta fötterna på gäster var en handling av gästfrihet, men något som gjordes av de lägre tjänarna. Jesus tvätt av lärjungarnas fötter satte alltså Jesus i en position under dem.

Skrivet av Mattias Axelsson (2007-04-05, uppdaterad 2013-02-25)

Källa: Ord i almanackanSpråkrådet 2013-02-13

Andra bloggar om: ,

Vad är en dymmel?

Kort svar: Dymmel är dels namnet på de sista dagarna i påskfastan (från dymmelonsdagen till och med påskafton). En dymmel är också en träkläpp eller en träplugg som man satte i kyrkklockan för att den inte skulle låta under dymmelveckan (den sista veckan före påsk)

När dymmelonsdagen (ska inte förväxlas med askonsdagen) börjar går fastan (som ju började på askonsdagen) in i ett allvarligare skede. Under katolsk tid, när fastan togs på större allvar i Sverige, så lades allt arbete ner på dymmelonsdagen för att ligga nere till och med påskafton. Att hugga ved, baka bröd eller brygga öl sågs som mycket olämpligt och den som högg under de här dagarna högg bort växtligheten för det kommande året, hette det.

Dagarna från dymmelonsdagen till och med påskafton kallades för ”dymmeln”

När Dymmeln gick in (på middagen Dymelonsdag), iakttogo de gamla att sätta ärje-kroken i jorden och sätta stål eller egg-jern i sädes-skäppan, för att trollen inte skulle ha makt att stjäla bort sädessäden.

Vidare skulle kyrkklockorna inte låta under dymmeln så därför virade man in klockornas metallkläppar i tyg eller ersatte dem med trästavar. Troligtvis härstammarordet dymmel från det fornordiska dymbil som betyder stum (jämför med engelskans dumb). Dymmel lever kvar i vissa dialekter i just orden dymbel eller dymling, som båda betyder träplugg.

I och med att skärtorsdagen var helgdag fram till kalenderreformen 1772 var dymmelonsdagen helgafton. Och det var då man förberedda sig för det som komma skulle. Eftersom häxorna reste till Blåkulla på natten mellan onsdagen och skärtorsdagen (eller så var det på skärtorsdagen, uppgifterna varierar) målade man kors på dörrar och hängde hjul på ladugården i syfte att hålla häxorna borta.

Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterad 2013-02-16)

Källor: Maxén Maria och Helena Waldetoft Lindroth (1995) Glad påsk! Nordiska Museets Förlag: Stockholm

Unge, Ingemar, red (2001)  Våra Högtider - traditionerna, maten och festerna vi minns Prisma Bokförlag: Stockholm